Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra. Utanför vilar mörkret tungt över stan. I de gula HSB husen längs Rådmansgatan släcks rummen ett efter ett. Vi sitter och väntar in natten i Mikael Wiehes lägenhet i Malmö. Värdfolket har ännu inte tröttnat och barnet är så livligt vid matbordet att Mikael blir orolig för mattan.
-Nä, hon får nog dricka något som inte förstör mattan, säger han och fram kommer en vinkaraff fylld med vatten. Den ser ut som en tupp och har "Pizzeria Vesuvio" påskrivet i skrikande bokstäver.
Det här är nämligen inte vilken skitmatta som helst. Nej, den är mörkröd, luggsliten och ful och kommer direkt från Vinterpalatset i Ryssland, tsarens gamla palats. En sjöman till släkting fixade till sig mattan strax efter ryska revolutionen.
-Ja, jag har lånat den av min moster, säger Mikael och ler. Så sitter vi där och talar på mattan som nådigt emottagit klampet från den sedermera avrättade ryske tsarens stövlar. Det skulle säkert kunna vara en vacker bild av segern över det gamla, det förlegade, om det nu inte var så att allt det föraktade finns kvar, att den rikes barn fortfarande blir feta, medan den fattiges dör av svält.
Fast tiden är ute, vägrar de ovälkomna gästerna att gå. De t o m brer ut sig mer och mer.
Ta högern t ex. Idag är det ju högern som är på offensiv. Jag menar... Mikael är tyst ett tag... När jag flög från Stockholm till Malmö för ett halvt år sen, så var det en dam i grå dräkt framför mig. Hon hade en ljusgrön jägarhatt med en halvmeterlång jävla vit fjäder i. Hon var utmanande elegant klädd.
Det har blitt oerhört tydligt att de rika inte längre sticker under stol med sin rikedom. Det är plötsligt fint att vara rik igen. Och det är lika tydligt att tjejen i affären eller grabben på lagret, börjar klä sig för att se rika ut. Naturligtvis lyckas de inte. Rikedom måste man vara rik för att bära.
För sju eller åtta år sen var det tvärtom. Alla hade jeans, inklusive den rike. Det har skett en attitydförändring som syns jävligt tydligt i t ex klädmodet.
Ja, låt oss börja samtalet med Mikael Wiehe - 36 år gammal, enbarnsfar, uppväxt i Malmö, men kallad "dansk skidderöv" i skolan - med att tala om den politiska förändring som vi alla delar. Låt oss strunta i att Mikael var ett mobbat barn, att han fick stryk för att han gick och sjöng låtar högt i skolan, att han turnerar 100 dagar om året, att... Låt oss istället börja med det ämne som vi bägge automatiskt grep tag i. Nämligen den sk vänsterns sk kris.
-För tio år sen, säger Mikael, då var det självklart vänsterns ideér och personligheter, som var ledande i samhällsdebatten. För tio år sen var det vänsterns lärare som talade högst i lärarrummen.
Det är det inte idag.
Nu är det högern som dominerar i lärarrummen, de som höjer rösten, det är de som äger världen.
JE: Visst. men det viktiga i den förändringen är att den inte beror på någon naturlig utveckling, utan på stora politiska fel hos den vänstern. -Ja, delvis men…...om vi bara diskuterar kläder tex. Dåtidens radikala mode, oberoende om det var majong eller jeans, motiverades ideologiskt på ett dumt sätt. Man sa att "kläder ska bara vara praktiska", att man "skall se ut som folk gör mest", inte i onödan framhäva sin ringa person. Men kläder är ju också ett sätt att uttrycka sin person. Vad man i själva verket gjorde var att ge högern argument för sina ideal. Det som är jobbigt idag är inte att folk har höga klackar kavajer eller mörk makeup. Det jobbiga är att det motiveras som ett uttryck för individen, som rätten att vara vacker, lite extra, bryta från vardagen.
-Ja, jag menar inte att det är fel med annorlunda kläder... -Nejvisst, men idag kan du motivera ett mode med att "du ska bry dig om dig själv". Igår motiverade vi jeansen och tröjan med att "kläder skall vara praktiska" istället för att också ta upp enkla kläder som ett sätt att billigt uttrycka sig själv…
-Ja, jag förstår…
-...och då menar jag att det är stora politiska fel som lämnat fritt för högern. Politiska misstag. -Misstag, visst, men..
-..annars talar vi om nederlagets automatik, det tror jag inte på.
-Jag har nånstans läst, säger Mikael och sätter sig upp i soffan, att det i ett samhälle alltid finns en motvision. Vänstern bar under större delen av sjuttiotalet på den. Men efter en tio år, så hade man förverkat förtroendet hos en jävla massa människor, inklusive många av de som var aktiva. Man tror helt enkelt inte längre att man skall kunna förverkliga den visionen under ens egen levnad. Traktorn har kört fast.
Ju fler konkreta exempel det blev på vänsterns misslyckande desto starkare trumf fick högern. Solidariteten blir skit... ensam är stark, bli försäljare, sälj rakborstar, du kan bli miljonär på tre veckor.
Och inte bara det att du kan bli rik. Nej, du kan bli lycklig. Känna att du gör något, förverkligar dig, utvecklas... Plötsligt tar den visionen över.
Här har du en viss mekanism, en vision tar över när en annan misslyckas. Naturligtvis kommer högern att misslyckas än mer, den kan ju inte förverkliga allas lycka, utan ser bara till företagens... men vänsterns vision borde kunna lyckas, men det har den inte gjort. Tycker jag. Tillägger Mikael.
Och det ligger inget självhävande i det, tvärtom är det viktiga ord. Det är Mikael Wiehe som tycker, inte den samlade rörelse han ibland blivit en symbol för.
För det är en levande symbol jag intervjuar. En människa som utåt fått stå som ett exempel, i eget eller i Hoola Bandoolas namn, på den musikrörelse, vars motpol lika självklart var ABBA.
JE: -Men orsakerna till att det 1968 kunde explodera fram en vänster, finns ju kvar än idag. Jag menar, här har vi i 15 år gått och talat om att kapitalismen går mot en kris, att ekonomin måste i grunden förändras annars kommer folk att slås ut, arbetslösheten öka, hela orter dö ut... och så idag, när allt detta händer, då är de som talat om detta borta eller passiva. Tysta. Vad jag menar är att verkligheten har gång på gång bevisat hur rätt det var, det man talade om för säg 10 år sen, ändå har utvecklingen inte gynnat de som sa det.
Det måste bero på att man - förutom att säga detta kloka och riktiga om krisen - gjorde en massa andra saker helt fel. Man diskuterade i musikrörelsen t ex om all rock var fascistisk eller USA imperialistisk, man började tala om "folkets kultur" och sa sig företräda detta folk, man... ja, man har helt enkelt slagit ut människor varje gång man har drivit dessa snedvridna, konstiga debatter.
-Nu tror jag oxå, säger Mikael, att förklaringen beror på vilka människor som var vänster. Medelklassens och överklassens barn. Jag menar, när jag var 15 år då kritiserade vi SAP från höger när jag var 25 kritiserade vi SAP från vänster.
JE: -Du menar att den sociala grunden för vänstern var felaktig, man kom inte ur LO kollektivet, utan ur studentmiljön.
-Ja, men... och det är viktigt... det innebär inte att det vi sa var fel. Nej, alla parollerna var riktiga.
Alltså, fan du ska veta, (och så tar Mikael sats igen) ...jag håller på att läsa igenom en massa gamla Ord & Bild från 1967, 68 , 69 och 70. Det är jävla fantastiskt. En fruktansvärd entusiasm i artiklarna, en optimism, en oerhörd vilja att gå till grunden med saker och ting, verkligen förstå. Ja, man får en sån jävla spark i röven när man läser så det är inte klokt. Allt är lika giltigt idag.
Vad är det egentligen som i grunden har ändrats sen dess. Inget. Det är en jäkla känsla att upptäcka det.
Mikael talar med långa pauser, han är noga med att formulera sig, är utbildad svensklärare och svär samtidigt som en borstbindare. Det är jävla noga det där med språk. Speciellt i texterna till låtarna. För att öva upp textskrivandet brukar Mikael översätta andras texter, fr a Bob Dylans. Så föll det sig också naturligt att han nu tillslut ger ut en hel LP med bara Dylan tolkningar.
JE: -Din nya LP är jäkligt bra förresten.
-Tycker du, Mikael strålar.
JE: -Ja, ärligt, jag blev jätteglad när jag lyssnade på den. Den är så..ja helt annorlunda än jag tänkt mig. Hoppfull, fast texterna i sig väl inte är så optimistiska. Ta titellåten; "De Ensligas Allé". Jag menar texten är ju som en enda mardröm, en jätteamerikansk, jätteknäckt Bob Dylan, som skriver från de ensligas allé. En stark text.
-Jag tycker det är en grundmålning som jag översatt, ja jag har ibland skärpt en bild, riktat den lite för att det skall fungera idag, men- ...det är en bra bild av tiden.
-Vilken tid? Dylans 1966?
-Nej, vår tid nu.
-Det låter som en mörk tid.
-Jovisst. (Tyst ett tag) För mig är de ensligas allé både en förvisningsort och en tillflyktsort.
JE: -Jag tänker mig en klassisk horgata, typ Reeperbahn i Hamburg, fast där en utslagen gemenskap ändå finns kvar.
-Ja, nåt liknande. I de ensligas allé idag finns de som inte klarat samhällets gemenskap, de som slagits ut. Men också de som inte vill ha det här samhällets typ av gemenskap. Det är hit en del av 60 talets kollektivister har dragit sig.
Som jag ser låten så finns det ett belägringstillstånd utanför den här gatan. Jag skriver "vi kan se det när vi kikar ut från de ensligas allé". och så börjar Mikael gå igenom låten, vers för vers. En berättelse om att tolka någon annan, men samtidigt våga uttrycka sig själv i den tolkningen.
-I andra versen är det Askungen, hon som söker Mitt Livs Novells kärleken. Men älskaren Romeo han var ju i fel pjäs, och nu står hon där och sopar upp skärvorna.
Sen den tredje versen, ja ärligt talat har jag inget personligt förhållande till den versen, den säger mig inte så mycket.
JE: -Ändå har du med den?
-Ja, för att det var en utmaning att översätta allt, i den här låten, den är ju så jäkla lång, 12 minuter nästan.
JE: -Du ville inte plocka ut godbitarna bara.
-Nej, precis... Ofelia sen, hon tror på underverk från himlen, men när inget händer så börjar hon snegla in på de ensligas allé och funderar på om hon ska våga flippa ut där istället.
JE: -Det finns en jäkla bra fras där. "Religion är hennes levebröd, men hennes synd är livlöshet". Jag tänkte mig en Filadelfiatant när jag hörde det.
-Jasså (skratt) ja, Einstein sen, på de ensligas allé är han känd för att han spelar elfiol så bra. Inte för att han är en genial vetenskapsman. Själva nyckeln i låten är sista versen, du vet, där Dylan talar om att han fått ett brev från en tjej, och låten är svaret på brevet. Han säger att han minns de människor hon nämnde i sitt brev, men var tvungen att ge dom nya namn för att känna igen dem.
JE: -Askungen är alltså ett namn för en annan tjej…
-...just, som egentligen heter något annat.
Nyckeln till översättningen av den här har varit...och det är viktigt för mig...att jag själv tänkt på nånting jag skulle vilja beskriva. Dylans låtar är ofta otydliga, men där finns ju så jävla mycket att ta.
JE: -Så du tänkte på en Askunge då…
-...nej, där tänker man väl mer på typen. Tjejen som drömmer om prinsen.
JE: -Ändå; varför spelar du in en sån här låt idag. Jag menar, det är ju en jäkla tung låt, den kommer knappast spelas i melodiradion, andra låtar blir hits men inte denna. Är du inte rädd att verka pessimistisk?
Nej, inte pessimistisk. Det är en mörk bild, visst, men plattan innehåller ju också andra låtar. "Vi låter oss inte besegras" är ju motsatsen, att jag spelar in den nu 1982 är för att jag menar det. Också "Det sorgliga sändebudet" är optimistisk.
Men, och det är viktigt, konstnärens uppgift (jag läste det här i en artikel jag själv skrev för snart 10 år sen förresten) är inte bara att beskriva världen, utan också att vilja frammana en förändring. Jag känner mig inte uppgiven, jag tycker inte De ensligas allé är en uppgiven låt. Jag tror LP:n pekar framåt.
JE: -Kanske ordet pessimism är fel. Man säger lätt att det är pessimistiskt så fort någon beskriver saker som är jävligt jobbiga, men ändå viktiga.
-Ja, fick man inte göra det skulle det ju bli rena operettmusiken, glöm sorger och besvikelser, glöm vardagen…
JE: -..eller också hamnar man i att en beskrivning av något eländigt, alltid måste sluta med nån rad om att "det skall raseras ner". Sånt hade du förresten mycket mer av förr, på Hoolatiden…
-Det var nån som sa det till mig efter LP:n På Väg. Tre låtar slutade med "dagen skall komma, eller en dag så ska...när den dan kommer. Jag tycker själv nu att det är lite glyttigt.
(Glyttigt! Ja, det är skånska och betyder fånigt, dumt, lite onödigt.)
JE: -Det är det jag gillar så mycket med låten Flickan och Kråkan. Du ger inget svar, talar inte om om du hinner fram, man slipper den där knorren.
-Ja, det är ju inte sant att friheten alltid segrar, att folken inte kan besegras.
JE: -Ändå skriver du det i Elden är lös. "Folken ska segra". Sånt retar jag mig på.
-Uhm...folken kan segra, kan komma fram.
JE: -Dylans "Maggies farm" har du översatt till "Maggans bar". Det tycker jag är ett bra exempel på hur svårt det här med översättningar är. Jag menar, Maggies farm, det är för mig hela USA. Låten handlar om att inte ställa upp på vad detta USA har att erbjuda Dylan och hans 60 tals vänner. Men...Maggans bar, det blir inte på samma sätt Sverige. Snarare några taskiga personer som man inte vill jobba för...förstår du?
-Ja du...(Paus)...du menar att den förlorar i symbolisk storhet? -Ja.
-Tycker jag också...(Paus)...du ska veta, jag har slitit så med den refrängen, Maggans bar - vad jag ville - och det finns kvar i musiken - det är att få fram Chaplins Moderna Tider, det "mekaniserade konsumtionssamhället" om vi ska uttrycka det dumt. Och jag har slitit med att hitta något ord med ett långt "a". Ett både konkret och allmänt ord. Det har jag inte lyckats med....Och det är ju synd...men, jag tycker det är en bra låt ändå.
JE: -Javisst, men det är talande att när jag som svensk hör ordet "Maggies Farm" så tänker jag automatiskt på något större, men Maggans bar blir...ja en bar.
-Hmm, jo, men när jag hör Dylan tänker jag på ett fångläger. Jag har i min version sett det som vårt borgarsamhälle. Hon som predikar moral, han som vill kuva folk, farsan som bara...och i allt det där så säger låten; "Nej min själ, jag tänker inte trampa runt i den här möllan mer. Jag vägrar."
Egentligen är det ju en positiv låt.
Den här plattan är musikaliskt väldigt annorlunda för dig?
-Ja, jag var förut mycket skeptisk till det teatrala i musiken. Det beskrivande. Men det är ju något som kommit mer och mer. Jag menar idag är musiken till en text som handlar om ödslighet, också ödslig. Men när Bob Dylan sjöng sina sånger lät kärlekslåtarna och de hatiska likadant. Det var ingen skillnad musikaliskt.
JE: -Men nyansskillnader.
-Ja, ja...man höjer ögonbrynet lite grann…
-Gamla mansideal. Man ska vara tuff i kärlek som i hat. Desolation Row låter i orginal som alla andra låtar. Gitarren plockar, det finns egentligen inget förhållande mellan musiken och texten.
JE: -Så var det ju med Hoola Bandoola också.
-Ja, precis. Men jag har förändrat mig där. Det är mycket Frans Sjöströms förtjänst. Han har tidigare sysslat mycket med teatermusik. En direkt beskrivande musik.
Fast samtidigt, jag menar, jag har hamnat i ett konstigt dilemma. Mycket av den musik jag tycker är spännande är samtidigt inte musik jag tycker är bra. Jag har påverkats mycket av Talking Heads t ex, men jag tror bara jag hört skivan högst tre gånger. Jag lyssnar inte på den här beskrivande musiken. För mig personligen är det allt överskuggande den mänskliga rösten. Det är den typ av musik jag lyssnar på. En bra sångare kan förmedla otroligt mycket bara med sin röst. Ta paradexemplet Billie Holliday, hon kunde ta vilken jävla schlagerdänga som helst och få den att handla om hela hennes liv.
Jag blir distanserad av Bowies sätt att sjunga, medan Bob Dylan, John Lennon eller Neil Young...jag menar Paul McCartney är en strålande sångare. Men han förmedlar inget ända inifrån magen.
JE: -Lyssnar du pä Ebba Grön, KSMB eller andra…
-...Ung och Kåt tycker jag är en förjävla bra låt. Den påminner mig om en tidig Beatles. Jag hörde nåt annat häromdan...Tittar på TV...jäkla bra.
En annan som jag tycker mycket om är Olle Adolphsson.
-Val?
-Ja, jag tycker han uttrycker ett verkligt svenskt vemod. Han är bra. Säger Mikael och det är väl bara att tro på honom.
Det svenska vemodet finns också i hans egna låtar. Titanic, Flickan och Kråkan, Min Älskade Stod...alla de riktigt vackra låtarna är fyllda med den sorg som gör en låt till nåt mer än bara beskrivande. På tal om vemod så är Malmö en vemodig stad. Alla klagar på att den är så trist, de flesta menar att det är ett jävla ställe att bo på.
-Malmö är trist, säger Kristina, Mikaels sambo, därför att folk säger att den är trist. Man gör inget åt det, sitter hellre och klagar på tristheten. Sånt är trist.
Inte heller kan Malmöbon uttnyttja närheten till kontinenten. Till Köpenhamn åker man inte, det bara är så. Malmö är ingen vidare internationell stad, såvida det inte är internationellt att den lokala stadsteatern spelar alla pjäser på prydlig rikssvenska.
Malmö är en liten stad, liksom Sverige ett litet land. Många musiker blickar därför ut mot vidare vyer. Gör Mikael det också? Intresse och marknad för låtarna finns i utlandet, Såväl i Tyskland som England.
Nej, jag tycker jag har gått åt precis andra hållet i min utveckling. När jag började med musik som 12 åring så var det jazzen som gällde. Och så kommer den kortfattade historien om malmögängen som växte upp med dixien ringande runt öronen. Läroverksungdomen som identifierade sig med en 30 år gammal musik och fick stryk av raggarna för att de var "bissingar". Ändå, kunde man inte tredje klarinettistens namn i Duke Ellingtons band 1926 så var man ute.
Dödsute.
Vid sjutton års ålder var Mikael med och spelade in sin första skiva. Nej det var inte Elvis eller Tommy Steele som gällde. Det var dixie, dixie och mera dixie.
Sen, 1963, kunde man kompisar emellan kanske lite fegt erkänna att "de där Beatles var ju i alla fall bra". Man började våga lyssna på musik från sin egen tid, Beatles, Simon & Garfunkel, Dylan. Och 1970 exploderade musikrörelsen fram.
Första gången jag själv hörde Hoola var i Kristianstad, 1972 tror jag. De sjöng låten om Vem man kan lita på, och det var ordentligt, inga vida gester, alltför städat, men helt otroligt att höra, de sjöng på svenska och mina föräldrar tyckte nästan att det var trevligt.
Efteråt har jag många gånger undrat vem man egentligen kan lita på.
-Det har jag med, säger Mikael. Och har därför tänkt ut den här fortsättningen på låten; "eftersom man nu inte kan lita på nån/ så sjunger vi låten än en gång…")
(Skratt).
-Jag började med att spela saxofon, sen sjöng jag på engelska, med Hoola blev det stockholmska och så 1977 vågade jag äntligen sjunga på mitt hemspråk; skånska.
Det sista uttalas "skeöånskai", en dialekt som är väldigt mjuk och lugn om än något långsam. Om man säger "Edvard Persson", till Mikael, blir han äkta upprörd och menar att det där är ju ett jävla typiskt sätt, det finns över en miljon människor som talar skånska och det har inget med den tjocke skådisen att göra, som för övrigt privat tydligen var ett jävla svin, och hur skulle jag känna det om mitt språk plötsligt fick mig att jämföras med nån jäkla Jarl Kulle.
Och det är ju också ett sätt att se på det.
Men varför översätter inte Mikael sina låtar till andra språk? Hoola Bandoola sjöng ju trots allt in en engelsk EP samtidigt som första LP:n. -Ja, men den släpptes aldrig...(paus)...visst, det är klart att det jag säger i t ex Flickan och Kråkan på svenska, det säger jag också på engelska...men här är jag en del i något. Även om musikrörelsen inte finns kvar som förr, känner jag mig som en del av den, det legitimerar för mig att jag får uttrycka mig, göra låtar, skriva texter, spela ute och tycka det är kul, äta middag på stadshotellet...på nåt sätt gör jag det här mer än för bara mig själv.
Men om jag kommer till England då ska jag slå mig fram i en främmande popbransch. Jag måste dessutom slå uppifrån via lansering och kontakter. Och det...det har jag bara ingen lust med.
Och så talar Mikael om vikten av att komma nerifrån. Som Woody Guthrie gjorde, Pete Seegers, folkmusiken, den politiska musiken. -Det tyckte jag också vi gjorde med Hoola. Vi sålde oss inte till en publik, det var publiken som skapade oss.
Jag menar, jag vill inte komma ner från nån slags helikopter till publiken som ABBA gjorde på omslaget av skivan Arrival.
JE: -Men när Pete Seeger kommer hit så kommer han ju uppifrån, han är redan känd, har redan marken förberedd. Därför att han representerar en sund och schysst del av den amerikanska musiken.
-Javisst, om antikärnkraftsrörelsen i Tyskland skulle ringa, självklart, då skulle jag åka direkt. Jättekul.
Men roligast vore om någon utländsk artist man sympatiserade med kunde använda mina låtar i det landet. Som jag försöker använda Dylan här idag.
Jag menar om en tysk skulle spela in en skiva på svenska, det skulle inte bli bra. Inte om jag sjöng in på tyska heller.
JE: -Många svenska grupper gör ju det ändå. Gyllene Tider och... -Schlagers är en annan sak. Jag menar där är orden så oväsentliga, de är bara till för att rösten skall kunna läggas som ett instrument. Sen använder du harmonizer, dubbla stämmor, eko, ...typ ABBA. Det spelar ingen roll, texten kvittar.
Men om du vill säga något så måste du behärska de språkliga nyanserna. Det måste vara ditt språk.
Och tänk om jag skulle sälja en miljon skivor på engelska marknaden. Vad fan skulle jag göra då? Åka till USA? Det finns inget sätt att turnera där utom dom vanliga etablerade. Jag skulle vara tvungen att ge mig in i hela den här karusellen som jag inte vill ge mig in i. Jag har ingen lust att åka jorden runt och sjunga Flickan och Kråkan.
JE: -Men ni åkte till Kuba.
-Ja, det var en annan sak. Kuba är ett samhälle jag sympatiserar med, även om jag har mycket kritik. Där kunde vi sjunga i ett vettigt sammanhang. Men när Hoola fick ett erbjudande om en turne i Nordtyskland var det fullständigt ointressant. Om vi nu inte kan sjunga på ett språk så lyssnarna förstår vill vi åtminstone sjunga i ett sammanhang så publiken förstår vad vi står för. Det gick på Kuba.
JE: Apropå inget, brukar du spela på kåken numera.
-Nja, nu är det länge sen jag gjorde det och jag har lite dåligt samvete för det. Jag har nog spelat på en 15 till 20 fängelser, och fångarna, ja de verkligen älskar när man kommer och lirar. (Paus) Jag måste, på tal om det, få berätta en anekdot.
Och om nu Mikael måste, så är det helt okej för oss.
Alltså: Det här är berättelsen om resan från Köpenhamn till Malmö en stilla kväll. Båten gungade sådär lagom mycket, Mikael gick till matsalen och där, mitt i rummet, satt åtta killar som alla var tre meter över axlarna, tatuerade över hela kroppen, snaggade, med blomkålsöron och boxarnäsor. De såg ut som Björnligan. Men, på dessa snaggade huvuden satt det små hattar av papp, såna där festhattar man har vid släktens kräftskiva ni vet.
Det tyckte Mikael såg för löjligt ut. Han ironiserade lite ljudligt, men satte sig snabbt som blixten, i hörnet av lokalen, när åtta par ögon hotfullt blängde på honom.
En halv minut efter Mikaels förpassning ner i stolen kommer det en ny ung man in i matsalen och försöker säga något liknande. Då reste sig fyra av killarna upp, bar resolut ut den unge mannen ur matsalen och sa: "passar du dig inte så slår vi ihjäl dig ".
Grabben kom inte tillbaka och Mikael drack sakta och tyst upp sin Tuborg.
Båten la till i Malmö.
Mikael går av, men kommen bara tio meter från landgången kände han två stadiga björnar på var sin sida om sin bräckliga kropp. Den ene sa med djup stämma.
-E de du som e Mikael Wiehe.
-Jaaa, säger den tillfrågade pipigt och nervöst, inväntande den brutala nedslagningen.
-Förjävla bra du va, när ni lirade på Malmökåken sist. Sa Björnligan och gick.
JE: -Så det är därför du spelat på kåkar.
-Nja, jag har haft mycket nytta av att spela där, vi har alltid varit ditbjudna av fångarna. Jag kommer framöver att spela igen, det har bara inte blivit av på länge.
JE: -Du har också på senare år jobbat mycket med El Salvador, ställt upp på spelningar osv. Men du har inte gjort samma för oppositionen i Afghanistan. Stämmer det.
-Ja, det stämmer.
JE: -Varför?
—Jag är principiellt och intellektuellt, precis lika mycktl emot vad Sovjet gör i Afghanistan, som vad USA gör i El Salvador. Men känslomässigt har jag under åren fått en anknytning till Latinamerika. Musikaliskt började det redan med Simon & Garfunkels El Condor pasa". Och jag har varit där, jag kan språket…
JE: -Så det är inte de politiska skillnaderna mellan motståndet i Afghanistan respektive Latinamerika som avgör.
Nej, jag gör mig inga förhoppningar om att motståndsrörelsen mot Sovjet skulle vara progressiv eller revolutionär. Men det hindrar inte- ...ryssarna har inget där att göra. Och "thafs it!"
Mikael skriver politiska låtar. Inte partipolitiska. Men det finns naturligtvis inga vattentäta skott därimellan.
JE: -På LP:n Kråksånger har du en låt där du bl a sjunger. "Dom talar högt om Vietnam i Kampuchea, så tiger dom om Kina i Tibet. Det är enda gången jag märkt ett rent partipåhopp i låtarna. Tycker själv att det är rätt dåligt, stöter bort.
-Hmm…
JE: -Hade du besvär med dom raderna.
-Ja, jo det hade jag (fast å andra sidan har jag besvär med nästan alla rader). Ja, (paus) jo det är nog ett rent SKP-påhopp. Hela versen.
JE: -Du har inte gjort sånt annars.
-Nej, alltså hela den här LP:n, Kråksånger...jag menar SKP står för mig för mycket av det dåliga med vänstern...hela LP:n är nån slags trolöshetsförklaring mot mycket. Jag gör där saker jag aldrig gjort förr. Snackar om sånt man inte snackat om förr, prövar på en ny musik. Jag ville släppa ut det jag hade, inte vara taktisk. Flickan och Kråkan är också en jävligt otaktisk låt. Jag hade oerhörda problem med den, ville inte att den skulle uppfattas negativt.
JE: -Skulle du kunna tänka dig att göra en hel LP med bara kärlekslåtar?
-Ja, det kommer jag nog att göra så småningom.
JE: Trots att du då kan tolkas som om du lämnat politiken för det privata" och allt sånt.
-Javisst. Jag vill gärna göra skivor som faller utanför, barnskivor, instrumentala skivor. Men då kanske man får släppa en "vanlig" LP samma år.
JE: -Du talar väldigt ofta om det kollektiva och så, ändå är det du som gör uppläggningen av musiken, skriver låtarna, du är i studion, du…
-Det är olika. Den här nya LP:n har inte på samma sätt varit ett kollektivt arbete. Förra skivan var det. Den hade aldrig blivit som den blev utan Greg, (synthesizers) Kurta (tekniker) och bandet. (Nyberg. Frank och Fjällis) Jag presenterade låtarna pa ett sätt som baserade sig på mina gamla erfarenheter, men jag ville något annat. Det fyllde de andra i, de svarade pa min längtan efter förändring.
Den LP:n var en produkt av mitt sökande och de andras kunskap, skulle man kunna säga.
På den här nya skivan ville jag gå vidare själv.
Det har han också gjort. Med Greg Fitzpatricks och andras hjälp är "De Ensligas Allé" en av de mest elektroniska plattor jag hört. Musiken illustrerar texterna med gnissel, dunk, jämmer och skrik. Gitarren ylar, trummorna slår hårt, hårt.
Bäst blir det när Mikaels röst arbetar som kontrast mot musiken. Som i låten "Min Älskade Stod... . En kommande hit, helt enkelt därför att den är gjord för att bli en sådan. Vackert, stramt, med ljud som det är svårt att tänka sig kommer från en liten lada fylld av.. ja mojänger. Mikael gör hitlåtar. Han kan hantverket. Han arbetar for en stor musikmarknad. Att jobba för en marknad innebär alltid ett tvång i sig, man måste sälja. Frågan är: skulle Mikael verkligen vilja ha det annorlunda?
-Det är en jävla stor fråga. För det första. Ingen jävel skall kunna säga till mig vad jag ska eller inte ska göra för slags låtar. Det är utgångspunkten. En konstnärlig frihet.
När jag var pä Kuba, där har de ju statliga konstnärslöner, så tyckte jag att det verkade vara en bra idé. Där. Men det gäller inte alltid här. Jag sysslar med populärmusik, jag vill nå många Jag är ingen särpräglad litterär begåvning eller avantgardist, jag sysslar med masskultur. Och jag skulle betrakta det som ett nederlag om jag var tvungen att vara beroende av statliga bidrag för att nä ut.
-Jag menar, (reser sig. börjar gä runt lite i rummet) jag vill ju kommunicera. Men om ingen ville lyssna på mig, vafan skulle jag da ha lön för att prata med mig själv för?
Därför tycker jag nog att för de som sysslar med populärmusik så är det rättvist att vi jobbar på de här villkoren.
(Stannar upp ett tag. Tänker. Dunsar så ner i soffan igen och. .) -Men. däremot finns det andra sorters musik. Experimentell, det säger ju sig självt att den inte kan nå många, då vore den knappast experimentell. Eller den historiska musiken, Beethoven osv. Här hand lar det om att stimulera en framtida musik, eller bevara ett historiskt arv.
Här är det helt OK med understöd. Sen är det en annan diskussion hur mycket var och en skall ha, hur det fördelas. Men det är detaljer trots allt.
Så är vi tysta ett tag. Jag har slut på frågor för tillfället. Men Mikael vill fortsätta. Säger:
-Jag gick och funderade på vad jag skulle säga till dig. innan du dök upp, vad jag skulle vilja ta upp. Och det är en sak jag funderat på. Känner du till McLuhan?
-Nej.
-Ah, en massmediaprofessor, en kultfigur pa sextiotalet.
Han skrev i alla fall en del vettiga saker om kultur och konst. Bl a det här att när bruksföremål sånt vi använder, en bil till exempel när de mister sitt bruksvärde, då förvandlas de plötsligt till konst. Gamla bilar t ex. Idag är de konst.
Eller det som vi kallar konstmusik, den klassiska musiken, det historiska arvet, det har idag förlorat sitt bruksvärde. Jag menar när det var nytt, då betydde Beethooven otroligt mycket kulturellt, han var en helt ny upplevelse.
JE: -Men än idag lyssnar man ju på Beethoven.
-Javisst, det är inte det. Men han är ingen ny företeelse för oss Eller ta tavlor. När impressionisterna kom fram. då bemöttes de av häckel och spott. Nu är deras tavlor värda miljoner.
Men idag har de heller inget bruksvärde. Jag menar, idag är det inget omskakande för oss att man målar av en smed.
För dåtidens adel var det upprörande.
JE: -Men en tavla av Amelin ger en jäkla massa än idag.
-Ja, men Amelin är nog annorlunda. Han är fortfarande användbar, skapar en självkänsla och så. Men ta norrmannen Edvard Munch. Hans tavlor hade en jäkla stark social patos, vem fan tänker på det nu? Nu är det bara konst.
JE: -Och vart vill du komma med det?
-Ja, vart vill jag komma med det...jo. om man idag har ambitionen att producera konst då är det liksom som att impotensförklara sig själv från början. Man producerar något som redan är dött.
Den debatt om kultur och marknad som går ut på att skapa ett speciellt reservat för konsten, den tycker jag alltså är helt ointressant. Kultur är inte terapi, hur vällovligt det än är att handikappade målar och pensionärer snickrar, så är det inte kultur.
Hur bra det än är - och det är det - att barn får lyssna på musik under TTF så har det inget med kultur att göra. Kultur är inte undervisning eller underhållning på det viset. Kultur är...ja. min själ, kultur är ett vapen. Ett vapen att uttrycka något med som är livsviktigt. Allting annat blir oanvändbart. Det blir - konst.
Vi flyttar på oss. Barnet går till sängs, Mikael skäller på mig för att jag inte kan säga godnatt på ett vettigt sätt.
-Åh, vad du ei dålli vi barn, säger han. Du måste visa vad du tycker, annars väntar hon bara på din reaktion.
Hårda ord. Jag tänker lite lätt på Jan Myrdals anklagelser mot modern Alva och beslutar mig för att skaffa katt å det snaraste. En korthårig en.
Kurrande.
I "biblioteket", det rum som Mikael till sin förvåning upptäckte att han efter några år hade inrett ungefär som sin morbror och mosters bibliotek, hittar man naturligtvis rader av böcker av samme Myrdal. En författare Mikael gärna läser.
-För mig och folk lika gamla som jag är han nog mycket mer ett fenomen än han är för dig. En av de stora vändpunkterna för mig var när jag läste "Samtida" av Myrdal. En annan när jag såg Skånska Teaterns "Kritcirkeln". Innan dess hade jag själv gått runt med alla fördomarna om vänstern.
Men Myrdals bok, den har en så oerhörd spännvidd mellan det psykologiska och det politiska. Sen dess har jag läst samtliga böcker jag kommit över. Och jag tycker fortfarande att han har så mycket att säga.
JE: -Men hans roll i vänstern, jag menar om det är nån som tigit om Kina, Vietnam eller…
-Ja, visst. Vad har Myrdal sagt om Nicaragua, El Salvador eller Chile. Inte ett piss. Han har ju bara talat om Sovjet de sista 15 åren. Och visst har han blivit mer självgod, nu när han är äldre, men det förtar inte böckernas tyngd. Det irriterar kanske.
Det är dock inte läsande i "biblioteket" Mikael tillbringar sina vardagar. Han arbetar istället.
Men hur?
-Mitt arbete, det är textskrivande. Jag samlar små ord, små meningar, små liknelser, det är mycket arbete av samlande och gnetande. Så ibland får man inspiration, då passar bitarna ihop. Men grunden för texten är alltid mycket arbete.
Musiken däremot, den är bara ...plötsligt nynnar jag på en melodislinga, springer in och sjunger
in den på bandspelaren. Sen kan man en gång i halvåret lyssna igenom och -....ja den där var inte så dålig, den kanske man skulle kunna göra en låt av.
JE: -Det verkar som det handlar om att producera hela tiden.
-Ja, det gör det. Få melodier gör jag genom direkt arbete, däremot texterna.
JE: -Och så turnerar du.
-Hundra dagar om året.
JE: -Och det är precis som alla andra bands turnerande.
-Finns ingen skillnad. Jag orkar bara inte läsa alla turnéreportage längre. Om det så är Ulf Lundell eller Lustans Lakejer, det är samma resande, samma bärande, samma spelande, samma sovande. Man får inget vettigt gjort.
JE: -Varför gör du det då?
-Det konstiga är, förstår du, att mitt i all denna fruktansvärda rutin sä förmår folk göra bra musik. Förmår engagera sig. Ibland tycker jag det är jävligt förvånande.
Mikael tycker själv att det brukar gå bra på konserterna. Publikkontakten fungerar, inte jämt, men oftast. Bäst blir det när man ärligt talar om att "rösten är dålig idag".
-Då lyfter de en, de är så jävla förstående. Att vi bara reser 100 dagar beror just på att vi vill känna det där engagemanget hela tiden. Det får inte kännas som om vi bara gör en show. Vilken som.
Spröda kaffekoppar klirrar i biblioteket. Natten är jämntjock, det finns inte mycket mer att säga. Vi talar ett tag om makten, om Rudolf Hess, kommendanten i Auschwitz som var noga med att hans barn skulle tvätta händerna före maten. Om Hans Cavalli-Björkman som lyser på folkpartiets affischer runt om på stan.
"Rösta på..." står det och så en bild på Cavalli. Inget mer. Det vore som om Stockholms befolkning skulle uppmanas att rösta på Nicolin. -För att kunna göra som Cavalli, måste man ha ett stort drag av omänsklighet, säger Mikael. Som han bröt ner Roger Akelius, satte klacken på honom och spottade efter, jag menar, jag skulle aldrig kunna sätta dit en människa på det sättet.
För Mikael har livet gått från en större hänsynslöshet till en större mänsklighet. Tycker han själv och är lite rädd för att det skall kunna kallas feghet.
-Om jag nu vill vara med min dotter, minst tre timmar om dan, för att ta ett enkelt exempel, då innebär det naturligtvis att jag har tre timmar mindre att gå på möten och att aktivera mig på.
JE: -Känner du dig fångad?
-Onej, nej inte alls så. Det är inget negativt. Man vill bägge men väljer det ena.
Nej, Mikael är inte fångad, däremot är han lika maktlös och orolig som alla andra när vi börjar tala om bomben, kriget, freden.
JE: -När det gäller fredsrörelsen, jag tycker ibland att det är så dumt, en rörelse som kämpar för något som inte är. Man får ju inte fred genom att demonstrera för det. Utan man måste ju rikta det mot något. Ungefär som att man inte kan demonstrera för "omsorg".
-Jag har ju skrivit en låt som handlar om det. "Är det verkligen fred vi vill ha".
JE: -Du har aldrig varit aktiv i fredsrörelsen.
-Nej, inte alls. Såhär är det, det ringer folk hit tre gånger om dan- ...nej det är inte sant...det ringer folk hit tre gånger i veckan, det är sant, och föreslår att man skall ställa upp på olika arrangemang. Vissa känner man starkt för då. Vissa inte. Fredsrörelsen är ett exempel på sånt jag känner mindre för. Det är så luddigt, jag vill inte ha fred i allmänhet, jag vill ha fred nånstans på någons villkor.
JE: -"Vi låter oss inte besegras", heter en av låtarna på "De Ensligas Allé". Är det verkligen så.
-Ja, det är det, för mig och hundratusentals andra, vi som fått en viss syn, en viss kunskap, den kan dom inte ta ifrån oss. Den förlorar man inte...Jo, (paus) man kan förlora den. Man kan bli cynisk, gammal, trött.
Vi sitter tysta ett tag. Bara bandspelarens surr hörs tyst i lägenheten. Så säger slutligen Mikael:
-Låten handlar nog om att; "nej min själ. I helvete att jag skall låta dom sno tillbaka den kunskap jag kämpat för!
-Nej min själ!