|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Rocken har haft sin tid… | |
| - Rockmusiken, som vi känner den, har haft sin tid. Att tänka sig ett nytt uppror baserat på rock och elgitarrer är som att tänka sig ett uppror baserat på en dixielandorkester. Så säger Mikael Wiehe – sedan decennier ett av svensk rockmusiks största namn. I dagens datoriserade musikvärld har han lätt att inse att han är ett barn av sin tid. - Helst av allt skulle jag vilja byta namn; inte synas på mina skivor. Då skulle jag kunna följa med den nya musiken in i den nya tiden. För många representerar Mikael Wiehe, både som person och musiker, en konstant. Trygg, traditionell – kanske också tråkig? - Jag är 46 år. Den generation som är ungefär tio år yngre än jag har nog inte särskilt mycket till övers för mig eller det jag står för. Dagens 35-åringar skapade ju sin 80-talesgeneration genom att ta avstånd från 70-talet. Nu har det vänt igen, intresset för 70-talet är inte bara ett utslag för exotism utan kommer sig av en väldig besvikelse över hela 80-talet med dess smokinglir, diamanter och spekulationsekonomi. Nu har 80-talsbubblan spruckit, det blåser kallt kring vanligt folk och jag märker att det finns ett hat mot de som skodde sig under 80-talet. Felriktat Tyvärr verkar missnöjet gå åt fel håll. Det är högerpopulismen som skär pipor i vassen medan vänstern är förlamad. Musikaliskt är Mikael Wiehe angelägen om att hålla sig ajour med strömningar och teknik. Han försöker dra lärdomar ur nyheterna, även ur det han inte gillar. - När det gäller en viss sorts låtar kan jag säga: "Det här kan jag". Jag kan skriva låtar efter eget, välkänt mönster. Till exempel "Som en duva" – den hade jag kunnat göra 1975, men jag skrev den 1986 och folk säger att det är min bästa "Hoola-låt". Även på det nya albumet "Det ligger döda kameler i min swimmingpool", finns material i synnerligen traditionell Wiehe-stil. - "Lille man" är en sådan, säger Wiehe. Jag känner att den s.a.s. lämnar mig öppen för angrepp, det är en låt som inte pekar framåt. Å andra sidan tycker jag att "Jag ville åka till öknen" är en av mina allra bästa politiska låtar. Oförstående Den skrevs under Gulf-kriget och berättarjaget är lite släkt med killen ombord på "Titanic" – han förstår inte vad som händer utan bara redovisar. På så sätt skapar man bilder hos lyssnaren. Mikael Wiehe anser att musikens nutid och framtid tillhör de datoriserade banden, de som jobbar fram melodier med sequencers och syntar. - Med sequencer blir det en helt annan sorts melodier, ofta bara en enda takt långa. Jag har jobbat så tidigare, men den här gången har jag försökt kombinera det med bandkänsla, att musiken faktiskt ska spelas live och kunna svänga. Källarrock - Det finns fortfarande en oerhörd kraft i rockmusik – när det kommer från källarlokaler. Men med samplingen har det skett ett nytt genombrott, tekniken är billig och alla kan använda den. Framtiden tillhör samplarna och elgitarren är föråldrad, precis som Benny Goodman en gång för alla blev föråldrad i samma stund som Charlie Parker spelade in sin första skiva. Det finns oerhört få konstnärer som kan överskrida sin tid. Jag försöker sätta in mig och mitt sångskrivande i nya sammanhang, men samtidigt kan jag ju inte sudda ut mig själv. |
|
| Jörgen Olsson, Arbetet, 2 november 1992 | |
|
|
|
