|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Mikael Wiehe – progglegenden Om vi börjar med någonting stort; globaliseringen. Är det ett lyft för världen, ett hot mot nationen eller kanske rent av en myt? Jag tänker på två saker såhär direkt. Först tänker jag på Marx. Då tänker jag: Jo men han förutsåg det som nu händer, alltså koncentreringen av kapitalet till färre och större enheter. Kapitalet har ju alltid varit globalt, jag menar redan på sextonhundratalet så startade ostindiska kompaniet i England, men koncentreringen har aldrig varit så stor som nu. Det har trots allt inte funnits McDonalds och Coca Cola i varenda jävla håla i hela världen som det i stort sett finns nu. Därför tror jag att den ekonomiska utvecklingen, den har startat en koncentration som gör att världen hänger samman på ett sätt som den inte har gjort förr, och det måste man förhålla sig till, på ett eller ett annat vis. Man kan tycka att det är kanon och man kan tycka att det är kasst och man kan tycka att det är en ny situation som man måste operera i. Jag tror att nationalstaten på många sätt har spelat ut sin roll för att jag tror att kapitalet har vuxit nationalstaten över huvudet som arena för kapitalet. Alltså om vi går hundra år tillbaks i tiden och snackar om industrialiseringen i Sverige så gjordes den också av internationella pengar och engelsmännen skaffade sig fågelskit i Chile så att dom kunde framställa konstgödsel, men ackumuleringen och industrialiseringen skedde mycket på en nationell nivå. Men det kan ju vara viktigt att se att politikerna har svikit sitt ansvar på nationell nivå och att allt mer makt har flyttats till EU. Tror du ändå inte att man måste säga nej till dom här överstatliga projekten där vi har mindre chans och försöka göra någonting inom nationen? Jag tror att man på nationell basis kan sätta sig på tvären men jag tror att utvecklingen leder från nationalstaten mot större strukturer på samma sätt som Sverige ju inte består av 300 kungadömen längre. Jag tror att det går mot en sorts sammansmältning – men sen är det otroligt viktigt; hur ska denna sammansmältning se ut? Ska den resultera i att några få människor tjänar ohyggligt mycket pengar och att ett litet antal företag får en oerhörd makt som inte är demokratisk eller ska man försöka tillvälla sig makten över företagen och över den ekonomiska utvecklingen? Och det anser ju naturligtvis jag att man måste göra. Och det har alltid varit en strid. Det har alltid varit en strid när somliga fått en batong i skallen eller blivit nedridna av hästar eller vad det nu kan vara. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen fortsätta vara. Och det är i ljuset av det som jag är väldigt oroad, eller om jag får uttrycka det tydligare; skitskraj över hela den här terroristbekämpningsideologin, där jag tänker: Ja men när man i Latinamerika satte sig till motvärn mot nordamerikansk dominans... Ja, var dom terrorister? ...då hamnade dom jävlarna i tortyrkammaren. Och så var det. Så tänker jag: Ja men det gör ju inte vi och Sverige är så långt därifrån, it doesn’t happen here. Jo, men det kanske det gör! Också i ett land som Sverige eller i europeiska länder känner man nu en väldigt stark press från USA, att Europa ska rätta in sig i ledet. Så tänker jag: Ja men om det är någon som sätter sig till motvärn här, ska dom också terroriststämplas? Och dom som sätter sig till motvärn, det är mina döttrar och det är folk som är i den åldern som du är, och det var fan ta mig dom som hamnade i tortyrkammaren nere i Argentina. Alltså vi är ju inte där än, men vi kan komma dit om vi inte skaffar oss någon sorts makt nu som ser till att vi inte hamnar där. Jag är skitorolig för det. Jag tror att det var någonting annat du skulle komma till också. Ja, det andra jag tänker på, det är Andre Gunder Frank, som är en kanadensisk ekonom som hade någon sorts teori om centrum och periferi, där han menar att det finns en sorts utveckling där det som har varit centrum, när det är färdigexploaterat så blir det periferi och så flyttas centrum någon annanstans och så tar han ett exempel på hur norra Chile som var centrum för den här handeln med fågelgödsel – det blev högindustrialiserat, det skedde en explosiv utveckling och folk flyttade dit och man tjänade pengar och det startades allt möjligt, sen var skiten slut och så flyttade man därifrån och dom områdena som nu är som fattigast menar han inte är som fattigast därför att dom har blivit lämnade utanför utvecklingen utan just därför att dom har varit indragna i en utveckling som har exploaterat dom och sedan lämnat benpiporna kvar. Detsamma med Afrika. Jag läste för många år sedan Basil Davidsons oerhört intressanta bok om hur Afrika och södra Europa hängde ihop genom guldhandeln och väldigt mycket rikedomar exporterades över Saharaöknen i karavaner och hamnade i det ekonomiska systemet här. Så att Afrika nu är fattigt och jävligt handlar inte om att det är underutvecklat utan tvärtom att det är en del av den världsekonomi som har exploaterat rikedomarna – och som nu exploaterar rikedomarna. Globaliseringen för Afrikas del innebär att företag eller enskilda stater har exploaterat afrikanska tillgångar, att företag och enskilda stater nu startar eller tillåter krig för att bevaka sina egna ekonomiska intressen. Afrikas så kallade underutveckling är ingen underutveckling, utan ett resultat av den globala girigheten eller den globala exploateringen. Och det hänger ju kanske ihop med Marx då va på det viset att Marx har rätt i sin teori om kapitalets koncentration, och jag läste precis en artikel som sa: Hur länge sedan var det som någon talade om den fallande profitkvoten? Ja, det är rätt längesen, tänkte jag. Man kan ju inte fortsätta ha ökad tillväxt hela tiden, någon gång måste det ta slut. Ja, man tycker ju det. Det finns ju en alternativ utveckling som ser ut så att allt färre människor kan producera allt fler, bättre produkter. Det är ju bra, det är ju skitbra om det är så att vi kan fördela arbetet så att alla behöver jobba två timmar om dan och att man kan ha jättekul med varandra resten av tiden. Men om resultatet av utvecklingen blir att ett fåtal jobbar häcken av sig och resten är arbetslösa och så ska man ha poliser som håller dom arbetslösa i schack, då får man ju en väldigt trist utveckling. Det börjar bli mycket nu, det här är stort... Det här är stort så jag tänkte att vi skulle prata om någonting lite mindre, som ligger oss båda nära, nämligen vår stad Malmö. Jag har vid två tillfällen uppmärksamt lyssnat till din historia om hur du mötte Björn Afzelius – ”Den enda gång väst mötte öst i Malmö” – och nu bor du mitt i hjärtat av Malmö. Hur har staden förändrats sedan du flyttade hit 1952? Malmö slutade ju vid Backarna och Dalaplan. Där tog Malmö slut. Allt det som ligger utanför, det som vi nu kallar för förorter, det fanns ju inte. Den första förorten som byggdes var Lorensborg. Jag hade kompisar som bodde där. Det tyckte man ju också var ganska ödsligt fastän det nu framstår som väldigt oödsligt jämfört med mycket som har hänt på senare tid. Malmö var redan då ganska stort, men det bodde helt enkelt mer folk i innerstaden, sedan rev man ju stora delar av just innerstaden… Det var väldigt homogent, Jacques Werup har skrivit en bok, ”Hemstaden”; det ska komma nån jazzgrupp på besök och så står där ”Lasse Larsson”, trumpet och ”Nisse Nilsson”, klarinett på affischen och så står det ”Ken Rogers” neger, som spelade trummor, så skulle det vara extra fint med en neger. Det fanns ju inte människor någon annanstans ifrån. Jag minns när jag var liten så bodde det polacker i det som nu är armémuséet, mittemot Malmöhus. Så gick gränsen precis där, Hamngatan, Gustav, Triangeln. På den sidan (öster), fanns dom gamla arbetarkvarteren, Folkets Park, Amiralen, Tidningen Arbetet, Folkets Hus, allt som hade med arbetarrörelsen att göra låg på den sidan. På denna sidan (väster) blev det lite finare, Regementsgatan och Fridhem och innerstaden, så det var väldigt uppdelat. Men så är det ju fortfarande. Och det är det ju fortfarande! Och nu ser det ju kanske inte riktigt så enkelt ut, öst och väst, som det gjorde då. Utan nu är det ju mer så att innanför dom gamla tullarna, ja det som var Malmö på den tiden, möjligen med undantag från Möllevången, är vit medelklass. Och utanför den vita medelklassen i centrala Malmö så har vi gyttret. Och undantaget är i stort sett runt Möllevången. Jag har precis varit hela hösten i Stockholm och spelat in en platta på Söder och jag står fan inte ut. Det är ju den utvecklingen man vill försöka hindra när det gäller Möllan. Ja, men det kommer inte att gå. Alltså det hjälper inte att man slår sönder Seven Elevens fönster, dessutom tycker jag synd om dom som har affären. Men därför att det är attraktiva, centrala kvarter med lägenheter som folk vill ha och som dom kan betala för och som dom kommer att betala för och snart kommer det att finnas lite bättre restauranger och så flyttar det in lite mer medelklass och lite fler unga konstnärer. Om jag ser på Gamla väster, så skulle dom ju riva det. Det bodde fattigt folk på väster, lägenheterna var billiga, husen var skruttiga och in flyttade en massa unga, ja, för att det var billigt. Så skulle man riva, då satte sig studenterna på tvären. Man sa: ”Ah i helvete, här ska inte rivas, det ska bevaras, det är gammalt och det är fint och vi ska inte flytta härifrån.” Sedan går det trettio år, alla studenter är läkare, arkitekter, you name it, och nu är ju Väster den exklusivaste stadsdelen. Det är samma sak som Gamla stan i Stockholm, jag var där uppe innan när jag var sjutton. Det var ju bara fotogenkaminer och fukt och liksom förjävligt. Sedan så renoverade man det och då blev det dyrt. Och dom som bor där, dom åker ut, och så blir det fint. Och det finns två sätt att undvika det. Antingen gör man som i Bologna, i Italien, där kommunisterna styrde i många år, femtio år, att man tog hus för hus, renoverade det, dom som bodde där fick flytta tillbaka och fick bo där till samma hyra som dom hade innan - tills dom kolade vippen. Men sedan fick dom som flyttade in betala vad det kostade. Det är ett sätt att mjuka upp det. Ett annat, mycket bättre sätt, tycker jag vore att bygga städer, kanske inte på samma sätt, men på ett sätt så att folk verkligen vill bo där. Se, vad gör man då? Då bygger man Bo01. Jamen alltså, Bo01 är ju byggt som en sorts småstad, gator och olika sorters hus. När det byggs är det svindyrt. Men hur ska man se det? Man kan ju inte se det statiskt. Då får man tänka... Jag har läst nånstans att du ändå tycker om Bo01… Alltså, jag gillar det. Precis som jag gillar Norra stationsområdet i Stockholm. Jag tycker att det är ett försök att bygga en stad och inte en förort, det är det jag gillar. Sen finns där inte en enda lägenhet jag skulle vilja bo i. När jag var där nere och tittade frågade jag mig om man inte skulle kombinera att det både fanns dom här dyra lägenheterna och husen men också lite billigare. Nu försöker dom ju bygga studentbostäder, jag vet inte. Allt som är nybyggt är skitdyrt - om tjugo år kommer man tycka att det är jävligt billigt. Det är som i Slottsstaden, det är ju inte dyrt att bo i Slottsstaden, men det var ju dyrt när dom byggde det. Hur kan man göra? Då kan staten gå in och reglera hyrorna. Det tycker jag inte är en dum idé, det är rätt bra. Vi bestämmer, att boende ska vara en rättighet. På Kuba betalar man ingen hyra. Sen finns det ju många lägenheter på Kuba som jag inte skulle vilja bo i, men ändå... Du har ju sett vänsterrörelserna sedan 70-talet fram till idag och parallellt eller kanske tillsammans med dom har det också vuxit fram en global rättviserörelse. Var tror du vi har misslyckats och hur tror du att vi kommer till målet? Jag tror att det är en ständig kamp. Alltså jag tycker att klasskamp är ett jävla bra och rättvisande uttryck, oavsett om det handlar om en klasskamp i ett land som Sverige, som ju relativt sett tillhör världens överklass. Om vem som ska bestämma, det är det det handlar om. Är det ett fåtal som bestämmer att dom ska ha det bra och resten ska ha det sämre eller är det flertalet som bestämmer att dom ska ha det bättre och minoriteten inte ska ha det fullt så bra som dom hade det innan? Det är det som är klasskampen – och den finns globalt. Och jag tror, till skillnad från Marx inte att man kommer att uppnå målet, jag tror inte att man kommer att uppnå det klasslösa samhället. Jag tror, till skillnad från Che Guevara inte heller att man kommer att kunna skapa en ny människa, utan man får nog fan hålla till godo med den som finns. Och därför tror jag inte heller riktigt på ett mål, en slutstation, utan jag tror att det är en ständigt pågående kamp där dom som är många och dom som har det sämre ständigt kommer att bli tvungna att på olika sätt försvara sig, dom kommer ständigt befinna sig i konflikt med ett fåtal som slåss för sina privilegier. Och där tror jag att varje sådan kamprörelse, eller vad man ska kalla det, påverkar utvecklingen. Inte för gott, inte för alltid, den kommer inte att nå fram till slutmålet, men den kommer få kämpa för att slå vakt om det den har uppnått eller att göra det bättre för flertalet. Det kan ju låta lite tröstlöst, jag minns inte, men jag inbillar mig att jag såg det lite annorlunda för 30 år sedan, jag trodde nog mer att man skulle kunna uppnå ett mål. Men på samma sätt som man kan säga att vägen är målet så kanske man kan säga att kampen är målet. Vilken är din främsta kritik mot vänstern idag? Det samhälle som fanns i Sverige under andra halvan av artonhundratalet var ett skoningslöst klassamhälle. Jag tror att alla i min ålder har haft en morfar eller en farfar eller en mormor eller en farmor som har jobbat som piga, rallare, skogsarbetare, fiskare, statare eller emigrerat till Amerika. Det var så det såg ut. Den lilla elit som fanns var så liten, jag menar dom flesta av oss har ju inga adelsmän i släkten. När jag gick i skolan så gick tre procent av Sveriges gossar på gymnasiet, det var inte fler. Då organiserade människor sig och dom organiserade sig på många olika sätt. Min morfar var frireligiös i Missionsförbundet, det var ett sätt att liksom hålla ihop, hjälpa varandra, bygga någonting. Nykterhetsrörelsen, det var ett annat sätt att organisera sig. Jag bodde i många år på Mjölnaregatan, i ett hus som hette Bolagshuset, som byggdes av arbetare. Dom bojkottades, dom fick inte låna pengar, för dom var ju socialister, så dom gick till mjölnaren och lånade pengar av honom och så byggde dom ett hus. Sen flyttade vi in i huset, för det var billigt, det fanns i och för sig ingen värme och inget varmvatten, men det var okej för oss. Man organiserade sig och man gick ihop och gjorde nånting och min största kritik mot vänstern idag är att man inte är beredd att ta detta långsiktiga arbete på sina axlar. I mitten på 70-talet, jag tog studenten -66, i början på 70-talet, hade jag massvis med kompisar som gick ut och så kallat proletariserade sig, började jobba på Kockums och jobbade på Volvo, för att dom skulle gå ut bland massorna och organisera dom och det gick inte va, men dom gjorde det i alla fall. Och det är nåt helt annat än...där känner jag att väldigt många unga människor idag är liksom mer aktivister, det är mer slå sönder pälsaffärer, slåss med snuten, och det är det som anarkisterna stod för på min tid. Det finns en tid för motstånd och det finns i vissa situationer också en tid för väpnad kamp. I Sovjetunionen, i Kina, på Kuba, i Nicaragua - det kom aldrig riktigt så långt i Sydafrika fastän det var jävligt nära. Jag är inte pacifist men det gäller min själ att välja rätt tillfälle och jag tror att, jag menar att en jävla bonde i Brasilien som inte får nån lön och ser sina ungar svälta ihjäl och provar fyra gånger att gå till storbonden eller, ja inte till fogden men storgodsägaren, och bara får på flabben - att dom startar ett väpnat uppror, det kan man ju för fan inte göra nåt annat än att hurra för, tycker jag. Men att göra det innan tiden är mogen betyder bara att man hamnar i samma dilemma som Röda Arméfraktionen, det vill säga att man har 400 studenter som stödjer en och resten tycker bara att man kan ruttna ihjäl. Ungdomar idag tror jag är väldigt frustrerade över socialdemokratin och vänstern som säger en sak, men sedan gör någonting helt annat. Då ser man kanske ingen poäng i att organisera sig. Jo, jag är skitfrustrerad över socialdemokratin, som säger sig stå för en sak och som i själva verket är nån sorts jävla nyliberalismens administratörer. Det är otroligt frustrerande. Och ett vänsterparti som sitter i regeringens knä. Men jag menar, det räcker ju inte, det räcker ju inte att vara frustrerad, det är ju inget argument för nånting överhuvudtaget. Men man kanske kan förstå det? Ja, men jag gör ju det, jag förstår ju detta. Men det hindrar ju inte att det bara finns ett sätt – då får man väl för fan vara femton kamrater och så får man flytta ut på Rosengård, för där finns fan ta mig den riktiga underklassen i det här samhället. Och så får man väl organisera dom. Det handlar ju inte om att svenskarna ska ta hand om invandrarna utan det handlar om att dom svenskar som bor på Rosengård, oavsett var fan dom kommer ifrån, dom måste ju ta utvecklingen i sina egna händer och säga: såhär vill vi ha det. Vill dom sen ha ett samhälle där dom prylar kärringarna och slår sina ungar och sånt, jag menar då får man väl ta den striden om hur demokratin ser ut. Det har alltid funnits reaktionära, halvfascistiska strömningar i underklassen – där också. Jag menar, Hitler blev framröstad av den tyska arbetarklassen, punkt slut.* Det är ju det vi ser idag; socialdemokraterna sviker, vänstern sviker och då fångar dessa nationalistiska krafter upp människor som aldrig förr, som ett direkt resultat av just sveket. ”Dom hunsades revansch”, en bok av Bim Clinell, har du läst den? Nej, det har jag inte. En svensk tjej som har bott många år i Frankrike och skrivit om Nationella fronten. Nationella fronten gör precis det som ingen annan gör. Dom går runt och knackar dörr, dom dricker kaffe, dom har basarer, dom snackar med folk, dom skaffar sig förtroende. Sen säger dom: ”Allt är arabernas fel”. Men dom bygger upp en folklig rörelse, dom är dom enda som har gjort det dom sista tjugofem, trettio åren. Kommunisterna har ju för fan bara rasat. Det är det som är vänsterns uppgift, att ta denna långsiktiga kamp för att organisera underklassen, och skapa ett medvetande, ett politiskt medvetande, om att oavsett om man är indisk lantarbetare eller säljer korv på Möllevången, så är det så att man har mycket mer gemensamt mellan sig än man har med Lars Ramqvist och hans jävla tjuvaktiga kollegor .
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
