| | | | | |  
 
 

Mikael Wiehe - proggaren som blir allt folkligare med åren

På onsdag spelar Mikael Wiehe i Borås. För vilken gång i ordningen är det svårt att ha koll på. 68 år ung är han produktiv värre, släpper plattor med jämna mellanrum och turnerar. Och verkar trivas alldeles förträffligt med tillvaron.
– Jag tycker att det är skönt att åka på turné. Då hinner jag med att läsa tjocka böcker jag annars inte hinner med. Just nu åsne Seierstads En av oss och Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. En fantastisk bok om människor i forna Sovjetunionen. Har du läst henne?
På den vägen fortsätter det. Frågor och svar om vartannat. För så ser en intervju med Mikael Wiehe ut. Trots att han fått frågorna ett otal gånger tidigare är han både proffsig och artigt nyfiken på samma gång. Men tillbaka till att vara på resande fot. Sverige runt. Stad efter stad. Mikael Wiehe tröttnar inte.
– Jag går på restaurang, spelar inför publik och får applåder. Det får aldrig du… 
Samtidigt erkänner han att det är skönt att komma hem igen.
Hur ser en vanlig vardag ut för Mikael Wiehe?
– Jag stiger upp vid sjusnåret, jag har en arbetslägenhet i samma hus där jag bor, precis som Ivar Lo-Johansson, och jobbar i två timmar. Hjärnan fungerar bäst på morgonen och förmiddagen.
Hur jobbar du? Skriver du låtar då?
– Ja, men efter frukost blir det mer administrativa saker och intervjuer. Efter lunch tar jag min dagliga promenad på en timma och lyssnar på musik. Jag har ju också upptäckt Spotify.
Vad tycker du om Spotify?
– Bortsett från att mitt skivbolag tar alldeles för mycket pengar är det extremt bra. Allting är lättillgängligt.
Vad lyssnar du på nu?
– En del country, Carter Family och Linda Ronstadt och sånt. Jag var en av alla dem som såg Jill Johnsons serie och jag tyckte den var bra. En del säger ju att Dolly Parton är det bästa som finns, men jag sträcker mig nog bara till att hon gjort några riktigt bra låtar. Men ändå.
å ena sidan förknippar man inte dig med country, å andra sidan är den musiken besläktad med den du gör.
– Jo, så är det. Men både blues och country har en folklig förankring, musik för simple folks, inte small folks som han BP-chefen sa… Men det är ungefär som när Mikis Theodorakis plockade fram den föraktade bondska musiken, som var förbjuden av militärdiktaturen i Grekland. Samtidigt har jag lyssnat mycket på countryrock, som The Band, Neil Young, Dylan, Ry Cooder och Robbie Robertson.
Då är vi inne på den musikaliska bredden: folkmusik, blues, rock och kabaré.
"Och grekisk bouzouki och musikaler", fortsätter han själv.
På senaste plattan Protestsånger spretar det också ganska bra, i alla fall musikaliskt. 
– Ja, jag kände att jag kunde tillåta mig en slags ansvarsfrihet i studion. Nu hade jag tänkt mig att hamna än mer åt folkhållet, men jag är glad och tacksam att bandet säger sitt. Det är klart att jag inte släpper ifrån mig något jag tycker är dåligt, men när jag tyckte att det skulle vara lite mer instrument i En tärande elit fick jag till svar "nej, det räcker".
I en låt som Hut går hem, kan man nästan höra lite Kent.
– Okej, jag tycker annars att det är en tydlig Neil Young-låt, men en sådan där lite skev passage. Men egentligen är väl jag den som är sämst på att beskriva min musik…
Han varvar politik med att vara personlig. Kamp med kärlek. är mån om att behålla sin vänsterröst utan att bli en stelbent, humorfri agitator. Samtidigt har han en hel radda låtar som lever sitt eget liv, oavsett lyssnarens politiska hemvist. När vi kommer in på det här märks det att Mikael Wiehe är stolt. 
– Jag får ofta förfrågningar från människor som vill få tag i noter till mina sånger när deras föräldrar ska begravas. Men det kan lika väl vara dop eller bröllop. Och jag blir lika glad varje gång.
Mikael Wiehe skrev merparten av låtarna i Hoola Bandoola Band, men blev väl egentligen än mer känd med det han har gjort under sin solokarriär. När Timbuktu tacklade hans Flickan och kråkan i tevesuccén Så mycket bättre, där ju även Mikael Wiehe medverkade, blev den gamle proggaren folkligare än någonsin. Det är då man slås av att han aldrig skrivit sånger åt andra.
– Nej, men det är heller aldrig någon som har frågat mig, samtidigt som jag egentligen inte har någon lust att skriva för andra artister. Jag har ett behov att berätta, men gör det gärna själv.
Med alla dessa låtar, alla dessa olika stilar, hur planerar du konserterna?
– Efter att jag har samlat mig inser jag att jag inte kan ha 15 nya låtar, eller 15 politiska låtar. Min publik har betalt dyra pengar och jag måste ha en spännvid – det ska vara vackert, kusligt, roligt och allvarligt. Det är viktigt med variation. Samtidigt ska jag berätta något som ingen annan har gjort. Jag inleder nu med "Jag går som tiggare" (lite småsjungande), vilket är nästan som ett skillingtryck.
Men han missar inte chansen att få säga vad han tycker. Mellansnacket är noggrant planerat.
– Jag har alltid en idé, men kan givetvis förändra. Det kan bli något om Björn Afzelius, eller synpunkter på att Göran Hägglund, som jag känner som en sympatisk person, inte ger pengar till tiggare. Eller, som när jag var i Eskilstuna, när gymnasieelever där hade vägrat att ta emot Jimmie åkesson.
Med en karriär som sträcker sig över 50 år tillbaka, ofta framgångsrik, är hans position i svenskt musikliv oomtvistad. Att Hoola Bandoola Band gjorde ett rejält avtryck kan ingen säga emot, oavsett vad man tycker om proggen och dess flaggskepp. För Mikael Wiehe har förhållandet till genombrottsbandet inte varit helt okomplicerat.
– Ett tag var det något jag ville lägga bakom mig. Då var det ny musik och syntar som gällde, och jag ville inte bli förknippad med den tiden. Men i dag är jag bara tacksam. Jag har Hoola Bandoola att tacka för mitt nuvarande liv, jag hade aldrig haft möjlighet att göra det jag gör i dag utan Hoola Bandoola.
Men innan han sjöng om Keops pyramid eller undrade "vem i hela världen man kan lita på?" var Mikael Wiehe en popkille som alla andra. Född 1946 och uppväxt på 50- och 60-talet hamnade han mitt i en hisnande musikalisk stormvind.
– Den första skivan jag köpte var Paul Ankas Diana. Jag översatte faktiskt den härom dagen. Den andra var också Paul Anka, Crazy Love. Då snodde jag pengar ur min mammas börs, vilket jag skäms över än i dag. Annars var det Elvis, sedan den där Travelin' Light, han som hade The Shadows som kompband.
Wiehe nynnar och funderar samtidigt: 
– Cliff Richard, så klart. Little Richard, Pat Boone och Tommy Steele. Det finns en fin bild på mig när jag är 14 år och står med uppkammat hår och gitarr. Man tvålade in håret och sedan satt Elvisfrillan som en smäck.
När han gick på realskolan började han att spela saxofon och kom in på jazz. Sedan slog Beatles igenom och man skulle spela pop för att få jobb. Men det blev även en musikalisk skola av yppersta klass.
– Min brors band åkte till Paris och spelade på restauranger och när Gunnar Bernstrup, ni vet han med Byteskomik i radion, inte kunde åka med fick jag förfrågan.
Och så kommer han in på ett nytt sidospår och fortsätter att berätta.
– När Paul Simon var i Stockholm för att få Polarpriset försökte jag komma nära honom, det var hemma hos Tomas Ledin, men det var stört omöjligt. Men jag slog följe med en fotograf som gick runt och tog bilder. Jag bad honom säga till Paul Simons agent att jag är Sveriges kändaste musiker och utan en bild tillsammans med mig kommer Paul Simons skivförsäljning i Sverige rasa. Vi fick en minut ihop och jag berättade att jag spelade hans låtar på gatorna i Paris 1967. Då sa han att han gjorde det med – fast 1965.
Paris gator har bytts ut mot Sveriges vägar. årets turné är nu halvvägs och del två inleds på Sagateatern i Borås nästa vecka. Under första halvan kuskade han bland annat runt i norra delen av landet. Och överallt springer han på historier. För när intervjun närmar sig sitt slut är inte Mikael Wiehe riktigt klar, "jag måste berätta en sak till":
– När jag var i Hagfors och gick på gatan stannade en bil till och en kille vevade ner rutan. Han undrade om jag mindes honom, det gjorde jag inte, men då berättade han att han skickat ett brev till mig för 30 år sedan och jag hade svarat honom med ett rullband med låtar jag och Björn Afzelius hade skrivit. Och där sitter mannen i bilen, med mitt brev och bandet. Jag har inte hört låtarna på 30 år, men ska faktiskt ner och lyssna på dem senare i dag.
Kan det bli nästa platta, tro? 

Mikael Wiehe om …
… Timbuktu, som gjorde Wiehes Flickan och kråkan i TV4:s Så mycket bättre: "Jag har haft förmånen att gästspela med honom. För mig är han Sveriges klart bäste rappare."
… armhävningar, Wiehe kör ett pass om
dagen, 50 på måndagen upp till 100 på lördagen: "Det handlar inte så mycket om muskelstyrka, utan mer om mental styrka."
… super-valåret med både EU-val och "vanligt" val: "Valår är som valår, det viktigaste är att utnyttja sin röst."
… Sebbe Staxx, kontroversiell rappare
i gruppen Kartellen, som planerar att göra musik ihop med Wiehe: "Vi har setts, men inget är klart än. Jag är glad att han inte har några betänkligheter mot att samarbeta med mig."
Mikael Wiehe
Född: 10 april 1946.
Familj: Hustrun Maya, fem döttrar och barnbarn.
Bor: I Malmö.
Karriär: Bildade Hoola Bandoola Band 1970. När gruppen splittrades inledde han en framgångsrik solokarriär. Initiativtagare till ANC-galan 1985. Släppte 2010 Aldrig bli som ni, som på 16 skivor och 300 sidor summerade karriären. Deltog 2011 i TV4:s Så mycket bättre. 
Aktuell: Släppte tidigare i vår albumet Protestsånger och turnerar just nu Sverige runt.
Bland plattor
Hoola Bandoola Band: Garanterat individuell (1971), Vem kan man lita på? (1972), På väg (1973), Fri information (1975). 
Mikael Wiehe och Kabaretorkestern: Sjömansvisor (1978), Elden är lös (1979). 
Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis: 
Kråksånger (1981), De ensligas allé (1982). 
Mikael Wiehe: Lindansaren (1983), Hemingwayland (1985), Björn Afzelius & Mikael Wiehe (1986), Basin Street Blues (1988), Allt är förändrat (1991), Det ligger döda kameler i min swimmingpool  (1992), Trollkarlen (1994), Sevilla (1998), En sång till modet (2000), Kärlek & politik (2004), Främmande land (2005), Sånger från en inställd skilsmässa (2009), Ta det tillbaka! (2010), En gammal man (2012), Isolde (2013), Protestsånger (2014). 
Mikael Wiehe har även släppt plattor tillsammans med Totta Näslund, Åge Aleksandersen, Jacques Werup och Ebba Forsberg. Ytterligare ett album med Ebba Forsberg är på gång, då med Mikael Wiehes översatta Tom Waits-låtar.

Magnus Hallqvist, Borås Tidning, 22 april 2014