Pristagare Wiehe tolkar frihetssång och minns en sen Corneliskonsert

– Det är på tiden att den blir översatt till svenska så att ni får höra den!
Mikael Wiehe, Cornelisstipendiat 2003, ligger inte på latsidan ens under Spaniensemester. Låten han talar om heter Todo Cambia och sjöngs av hela Sydamerika då folk flydde från olika diktaturer.
– Den skrevs av en kompis till mig, Julio Numhauser, men ingen visste vem som skrivit den så det blev inte så mycket upphovsrättspengar till Julio. Det ska vi ändra på nu när den kommer att spelas i radio och bli känd även här hemma.

I början av maj i år hade turen kommit till Wiehe i mitt projekt som går ut på att intervjua så många av de gångna årens stipendiater som möjligt. Jag mailade honom och bad att han skulle ringa mig för en liten pratstund.
Det gjorde han, men då stod jag på jobbet med kunder i butiken och hade inte någon möjlighet att prata ostört. Så där höll vi på, han ringde, jag var upptagen. Jag ringde och han hade inte tid för han skulle iväg och sitta modell för en oljemålning!
Jo man tackar.

Till slut när jag skjutsade hustrun till ett möte i Huddinge hördes en signal från telefonen i kavajens innerficka: – Ja hallå du, det är Mikael Wiehe, stör jag?
Vi var nästan framme vid kommunalhuset i Huddinge så jag sa "nej nej, det passar perfekt, jag skall bara parkera".
Hustrun hoppade ur och jag stannade kvar på den lilla parkeringen där man bara fick stå i 30 minuter. Jag gick snabbt från tanke till handling, tog fram det medtagna anteckningsblocket och pennan som alltid sitter i bröstfickan och frågade mitt intervjuoffer om hur det kändes att få det där Cornelis Vreeswijkstipendiet. Det var ju i alla fall en skaplig sudd med pengar det handlade om.

"Stort och hedersamt"

– Jag har nästan glömt vad jag gjorde med pengarna, det är ju femton år sedan och jag tror nog att de helt enkelt gick in i det vanliga livsuppehållandet.
– Silas beklagade att det inte hade gått så bra på aktiemarknaden det gångna året så "din kaka blir lite mindre än de tidigares". Men det är inte det att man får en check att lösa in på banken, det är ett stort och hedersamt pris att få för en enkel trubadur.
Men känslan av att få något så fint glömmer inte Mikael Wiehe, som traditionsenligt tog emot Cornelisstipendiet på det årets Cornelisdag på Mosebacke. När jag nämner att det nu är slut på den delen av showen och att årets stipendium kommer att delas ut i Vitabergsparken helt utan någon koppling till Cornelisdagen ställer han sig frågande till saken och funderar:
– Tänk att det alltid förr eller senare, på ett eller annat sätt, skall behöva uppstå fiendskap så fort det gäller stiftelser och pengar, tråkigt!

Olle A och Cornelis

Vad det gäller andra trubadurer sätter Mikael Cornelis och Olle Adolphson främst. Två herrar med helt olika livsföring – Olle som den salongsfähige eleganten i kostym och slips och ett gitarrspel som går utanpå det mesta, Cornelis som den betydligt mer tidstypiske konstnären, bohemen kanske.
Med Olle Adolphson gjorde Mikael en gång en välgörenhetskonsert för dåvarande hustrun till Henning Mankell. Pengarna som blev resultatet skulle gå till svältande barn i Etiopien.
En annan gång berättade Olle för Mikael under en promenad att en beundrare hade mer eller mindre hängt sig i hans slips i sin iver att få komma nära sin idol. Under promenaden och samtalet dyker plötsligt en något beskänkt herre upp och gör exakt samma sak som den Olle berättade om.
Olle skyndar iväg och Mikael ser till att den något överförfriskade beundraren kommer därifrån samtidigt som han upptäcker att bakom berusningen döljer sig en gammal kompis. Ridå!

Blev aldrig samarbete

Något gemensamt framträdande med Cornelis blev det dock aldrig för Mikael.
Däremot bjöd Cornelis ut Hoola Bandoola Band, som Mikael var en viktig del av, till sin första fru Bim där han presenterade sitt nya fynd, Monica Törnell. Han ville att Hoola Bandoola Band skulle kompa Monica.
Det ville inte grabbarna i bandet så det blev inget.
Vid ett annat tillfälle fick Stikkan Andersson för sig att sammanföra Hoola Bandoola Band med Lena Andersson. Inte heller den gången ville Hoola Bandoola Band agera kompband.
– Vi hade ju våra egna grejer som vi ville framföra.
En gång ringde Mikael upp Cornelis för att höra om det fanns intresse för att delta i en konsert för Nicaragua och Chile. Cornelis visade både intresse och entusiasm för saken, men han kom inte till det avtalade mötet. Så det blev inget den gången heller.
– Sista gången jag såg Cornelis, berättar Mikael, var i Malmöförorten Holma. Han framträdde tillsammans med två oerhört skickliga gitarrister från Brasilien.
– Vi var kanske tre personer som stod framme vid scenkanten och njöt av konserten. Resten av besökarna brydde sig inte, de drack sitt vin och pratade om sitt. Scenframträdandet intresserade dem inte alls. Sorgligt, men just då var Cornelis inte särskilt inne.

Olika åldrar – och livsstil

Mikael påpekar att det skiljer tio år mellan honom och Cornelis.
– Vid det här tillfället var jag runt 35 och Cornelis alltså 45, men jag såg på honom som en äldre man.
– Nu är jag 72 (!) men jag känner mig inte alls gammal.
Jag skjuter in att det kanske kan bero på olika livsstilar. "Du har ju inte precis gjort dig känd som någon röjare och festprisse, det kan vara en av anledningarna kanske."
– Jo, funderar Mikael, det var nog så att vi 40-talister skulle vara politiskt insatta och engagerade, skötsamma. När jag nämner "rödvinsvänstern" känner Mikael inte alls igen sig.
– Visst fanns det väl de som drack billigt rödvin. Vino Tinto var populärt, men media förstorade väl som vanligt upp saken.
Mikael berättar sedan att det började ganska tidigt för honom och musiken. Han fick en saxofon när han var 16 år och började spela jazz i samma stil som Kustbandet, där Kenneth Arnström var den tongivande saxofonisten.
Sedan vet vi ju hur det blev med Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius och senare Mikaels solokarriär.

Solstol prima för skrivjobb

Jag slutar med att tacka för biljetterna som jag fick som ersättning för den bild han använde på en av sina turnéer.
Det var så att Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne vid ett tillfälle bjöd in alla stipendiater som kunde komma till en middag på krogen Den Gyldene Freden i Stockholm. Och vid det tillfället tog jag givetvis en del bilder, bland annat den som Mikael valde till affischen för nämnda turné.
Närmast efter min lilla intervju bar det för Mikael av till Spanien. "Semester eller turné?"
– Semester!!! Ja det vill säga, efter tre dagar i solen brukar jag få spader så lite lätt jobb blir det nog.
– För det mesta brukar jag syssla med översättningar av sånger och poem när jag är där nere i värmen, det är till exempel perfekt att sitta på en solstol och översätta Bob Dylan.
Och nu står alltså frihetssången Todo Cambia på tur att få en svensk tolkning, signerad Mikael Wiehe.

Jag tackade för pratstunden och avsåg ringa för att höra om hustruns möte i kommunalhuset var över när jag fick se henne komma gående i riktning mot mig och bilen.
Det var bra det, för jag upptäckte samtidigt att telefonbatteriet i stort sett hade tagit slut under det timslånga samtalet med en av våra mest värdiga Cornelis-pristagare, sångaren, musikanten och visdiktaren Mikael Wiehe.

Lasse Jansson 2018