Rolig och politisk som fan

Rolig och politisk som fan

Många enskilda poporkestrar befinner sig just nu i en produktiv utveckling. En av dem är Hoola Bandoola Band som har existerat i snart ett och ett halvt år, är från Malmö och har givit ut en skiva på Musiknätet (”Garanterat Individuell”). Gruppen avviker till en del i det att den musikaliskt sett är mycket mer ett traditionellt popband än vad som är vanligt i Sverige. Om man vill tolka detta som ett överdrivet beroende eller en genuin förankring inom popgenren kan vara osagt. Den representerar hur som helst ett allvarligt försök att lösa ett genomgående problem för svensk popmusik: att finna en form för ett medvetet politiskt budskap utan att samtidigt pacificeras av exklusivitet. Mikael Wiehe, som här intervjuas av Per Lysander, sjunger och spelar gitarr i gruppen och skriver det mesta av dess material, bl.a. texten (”Vem kan man lita på”) vi publicerar längre fram.

O&B: Du är en svensk pop-musiker. Kan man överhuvudtaget vara det? Finns det egentligen någon svensk pop eller bara en andra klassens amerikansk/engelsk popmusik med svensk text?

M.W: För egen del är nog jag en andra klassens amerikansk popmusiker. Jag började att spela jazz, sedan sjöng jag Simon and Garfunkel och Bob Dylan tillsammans med min bror och det var ju också bara Amerika. Men jag känner inte något stort behov av att ta avstånd från den amerikanska musiken. Det är klart, att jag skulle gärna vilja göra rytmisk musik som inte var så där väldigt amerikansk, men den behöver inte nödvändigtvis vara svensk. Det finns rysk, grekisk, spansk musik som är jävligt svängig – det finns svensk musik som också är det.
Sen är det ju andra som håller på med det – Contact, t.ex. Det är svårt att göra svenska låtar med svensk anknytning utan att det låter som dom. Men ingen står fri från den amerikanska musiken, den är så oerhört dominerande, att man måste reagera på den, positivt eller negativt.

O&B: Finns det då ingen speciell ”svensk” erfarenhet i svensk popmusik?

M.W: Det är möjligt att andra band är mer påverkade av svensk musik. Jag tycker att t.ex. dalamusik är helt enormt fint men jag tycker att Södra Bergens Balalajkor är precis lika fina eller flamenco – eller vad går upp mot en sugande tango? Jag känner inte att jag står i nån svensk musikalisk tradition, det kan jag inte. Jag har inte bott på landet och sjungit med i några folkvisor eller något sånt. Jag har bott i Malmö och jag har fått alla mina impulser från King Oliver, Benny Goodman, Charlie Parker, Bob Dylan och Stan Getz.

O&B: Men er musik låter ändå på ett alldeles bestämt sätt.

M.W: Musik sådär i sig är associationsfri, den förmedlar ingenting konkret. Efter ett tag blir den naturligtvist belastad med associationer – man kan inte lyssna på Bach utan att tänka på att han var anställd hos en furste, man kan inte höra Country and Western utan att tänka på att den delvis står för en massa reaktionära värderingar. Men man är fri att själv ladda sin musik med andra värderingar – musiken i sig är aldrig reaktionär. Sen finns det rent praktiska orsaker till att vi låter som vi gör. I början var vi tre man som lirade akustiska gitarrer, vi hade kanske ett jobb i månaden och det sprack bara någon i publiken skålade. Det gällde helt enkelt att man skulle kunna få ut musiken, att höras. Dessutom ville vi gärna ha mer tryck i musiken. Det gjorde att det blev ett el-band, vilket gjorde att vi fick en hel del dansjobb på diskotek, vilket i sin tur gjorde att vi fick råd att komma igång.

O&B: Popmusik är ju något mycket mer än musik. Det handlar ju också väldigt mycket om vilka roller musikerna intar, vilka kläder de har på sig, vilka vitsar de drar o.s.v.

M.W: Vi försöker driva en medveten politik där. Men det är väldigt beroende av i vilket sammanhang man framträder. Det som verkar progressivt i ena ögonblicket verkar tillbakasträvande i det andra. Skall vi spela t.ex. för 300 äldre damer, som gillar vår musik, så kan vi klä oss och uppträda lite tuffare för att göra klart för dem at man kan spela sån här musik och ändå se ganska jävlig ut. Då kan dom fås att gilla något, som dom annars skulle stå ganska främmande för, därför att musiken verkar överbryggande. Sen är det något annat om man t.ex. ska spela på en folkfest. Många av dom som är jävlig långhåriga och har pannband står för en hel del, som jag inte gillar: lite allmänt utflippat. Jag vill inte ställa upp på det. Det är viktigt att tala om att det är dumt att tända på t.ex. Det gör man inte för dom gamla tanterna, eftersom det inte är något problem för dom.
Jag tycker att vi ska lira hårt och ganska högt och svängigt, men jag är mycket emot den här pop-musikerstilen, det är amerikansk show, som har väldigt lite med musikerna som personer att göra. Jag tycker att man ska köra en vanlig, trevlig, hygglig stil.

O&B: Det där låter väl lite farligt – är det inte risk för att plötsligt stå där som det ”snälla” popbandet?

M.W: Nå, texterna står ju för vad de står för, oavsett hur vi själva ser ut. Kontrasten där är nog ganska viktig.

O&B: Samtidigt är ni ju del i en industri – popen är ju mycket mer en vara än annan musik.

M.W: Man måste hålla sin målsättning i blickfånget hela tiden. Vi går inte till Stikkan Andersson för att spela in våra låtar utan till Musiknätet i Waxholm som har en målsättning som sammanfaller bättre med vår. Om vår skiva säljer bra och det går med vinst för dom, då stöttar vi utgivningen av andra skivor med en målsättning som liknar vår.

O&B: Men det finns ju ett motstånd här – popgenren är full av grupper som avväpnats, av sånger, som trots försök att ladda musiken med betydelse är helt ofarliga.

M.W: Man kan aldrig gardera sig, det bara är så, det är något som inte går att komma undan. Man måste bara kämpa mot det.
Vi började spela för ett år och tre månader sedan. Vi spelade på ett ställe här i Malmö, vi lånade instrument och fick 350 spänn per kväll, vi tjänade 50 spänn per man. Så gick det bra, det var fler som ville lyssna och då blev vi tvungna att skaffa egen utrustning och då var vi tvungna att höja gaget. Vi måste hyra en bil om vi får en spelning utanför stan – vi måste höja gaget. Ja, så blev vi dyrare, fick spela för fler, så var det ännu fler som ville höra oss, vi fick resa ännu längre, blev ännu dyrare. Så småningom har man blivit så dyr, att det är somliga ställen, som inte har råd att engagera en längre. Och det betyder i sin tur att man, för att få lika många spelningar måste åka ännu längre… hela tiden en spiral att man blir dyrare och dyrare. Och nu tjänar vi ändå bara 100 spänn var per spelning – OK, dubbelt så mycket, men för det sitter vi halva dagen i bilen. Så den reella ökningen av inkomsterna har inte varit så himla stor. Så händer det att man för att klara av resorna och spelningarna måste sluta sitt vanliga jobb: man blir beroende av musiken, man måste tjäna kulor. Det enda man kan göra är att verkligen försöka hålla sin målsättning i huvudet hela tiden.

O&B: Ni arbetar väldigt medveten inom en tradition, popmusiken. Nu har t.ex. Beatles gett den här traditionen ett visst formspråk, sound, harmonier, som alla människor identifierar som ”pop”. Hur pass kritisk skall man vara till sådana konventioner? Skall man acceptera popen för vad den är eller försöka bryta ner den?

M.W: Det är väl väldigt individuellt. Det måste vara varje konstnärs – om man törs använda ordet – ambition att skapa någonting nytt. Frågan är bara hur man gör det. Själv menar jag att man hela tiden måste ta det som finns med i beräkningen. Nu finns Beatles, oerhörd formmedvetna, stor teknisk apparat, drivna musiker. Sen har vi då t.ex. Gunder Hägg, när dom kom, som inte alls lät som Beatles, det fanns ingenting som lät mindre som Beatles än Gunder Hägg. Dom sa: ”Vi är också ett popband!” – ”Va? Är ni ett popband?” – ”Ja, min själ är vi så, vi är ett popband!” Där är vi någon sorts syntes, vi ligger närmare Beatles melodiskt men mycket närmare Gunder Hägg/Blå Tåget textmässigt.
Sen vore det naturligtvis väldigt fint att kunna arbeta med all slags musik, göra en dixielåt här, en gånglåt där osv. Men har man ett band, då blir man genast begränsad för då har man sex killar, som var och en konkret kan spela vissa saker och lika konkret inte kan spela vissa andra saker. Det skiljer en från den som bara är kompositör och kan skriva en sak för 13 fioler och en annan för cymbal och slagverk.

O&B: Ni skiljer er från de flesta andra progressiva svenska band i att era framträdanden och arrangemang är väldigt välgjorda…

M.W: Jo, vi är musiker, alla i bandet är det och har varit det tidigare i tio år. Det är ingenting man bestämmer sig för, att ”vi skall vara bättre än dom”, eller nånting sånt. Det är ju inte någon komplicerad musik vi gör. Det viktig är ju att det är roligt och svänger. Har man besvär med att spela sina instrument, då uppnår man inte den vitaliteten. Sen ställer vi oss inte bara upp och kör igång – vi jobbar som fan med musiken för att det ska kunna bli fritt, alla ska ha en säkerhet, som gör att dom skall kunna spela ut.
Det är jättekul att vara med och spela helt spontant, att jamma på fester och så, men det låter ofta för jävligt. Det är något fel när man börjar organisera spontaniteten, uppträda och ta betalt. När man säger: ”Vi spelar spontant och folkligt, för vi är inte duktiga på våra instrument” – då är det inte bra. Särskilt inte om man tar 2 000 för det.

O&B: Texterna då, menar du att dom också skiljer sig från andra svenska gruppers?

M.W: Textmässigt liknar vi en hel del band: Blå Tåget, Love Explosion, Contact. Vi vill påverka folk, förändra omgivningen. Sen är det väl en fråga om hur man är personligen – även om man bara förmedlar tankeströmningar, så sätter man ju sin personliga prägel på dom när man skriver ner dom. Jag tycker ofta att mycket av den politiska popen inte är tillräckligt textmässigt bra, det är för mycket omvända ordföljder och kryckig svenska och underliga rim. Det flyter inte. Det förstör ju innehållet också.

O&B: Vem skriver ni för?

M.W: Jag är en produkt av min miljö: 18 år i plugget. Texterna vänder sig väl till sådana. Melodierna går säkert mycket längre.

O&B: Du började som jazzmusiker och såg jazzen ta slut. Hur kommer det att gå med popen?

M.W: Om man ser det i stort, så är det de kommersiella intressena som bestämmer det. Jag tycker att det finns jävligt lite popmusik idag som är rolig. På radion är det mest mekanisk diskotekspop, det finns väldigt lite personligt.
Även om det är en kille som sjunger ”Tell me baby how you feel” så är det fint, om man tror att han gör det därför att han tycker att det är vettigt – och det märks. Naturligtvis kommer det så småningom att komma en sådan här enormt stor grej igen, som man inte kan förutsäga: Bill Haley i början på 50-talet, Beatles i början på 60-talet. Hela tiden är det sånt som är vitalt, roligt, ”äkta” – även om det är väldigt corny. Dom hade enormt roligt när dom spelade. Och kommer det nånting nytt så är det nånting roligt. Sen ligger det ju på oss själva: t.ex. om det kommer att finnas grupper, som håller sig utanför de stora skivbolagen. Det gäller att bygga upp en kultur, en alternativ kultur, som är mänsklig, rolig och politisk som fan.

Per Lysander, Ord & bild nr 5 1972