Om Hoola Bandoola Band

(E-A-D.
Ackordanalys.
Retro.
Malmö-Waxholm t o r.)

Hoola Bandoola Band debuterade med LP:n "Garanterat individuell" 1971 och nådde som första band på ett "alternativt" bolag ut till en publik som tidigare hade gått omvägar kring Gudibrallan, Träd, Gräs & Stenar, Gunder Hägg, NJA-gruppen m fl.
"Men dom här kan ju spela" var en förvånad och vanlig reaktion som förklarar Hoolas snabbt ökande status. För den stora delen av musikpubliken var många av de nya alternativbanden svårsmälta slagordsgrupper som ritade sina egna omslag, sjöng falskt och rimmade "Erlander och Geijer" med "Nixons lakejer". Hoola var något helt annat. Bandets låtar skrevs i huvudsak av Mikael Wiehe. Av den här boxens 44 inspelningar har 37 skrivits av Wiehe. Det var först på fjärde LP-n "Fri information" (1975), som Björn Afzelius debuterade som låtskrivare i Hoola (han hade då gjort sin första solo-LP "Vem är det som är rädd?" året innan).
Mikael Wiehe började skriva låtar i en tid då den första svenska popvågen med band som Hep Stars, Tages, Ola & The Janglers och Shanes var på väg att ebba ut. Pop på svenska blev allt vanligare, liksom texter med politiska budskap. Skivbolagen Musik NetWork (senare Musiknätet Waxholm) och Silence blev kanaler för en undergroundscen som under 1969-71 fick en allt tydligare vänsterprägel.
Den 13 december 1972 gick Hoolas andra LP, "Vem kan man lita på?" in på Kvällstoppens 19:e plats tillsammans med Bo Hanssons "Ur trollkarlens hatt" (på plats 17). För första gången hade två skivor från "alternativa" bolag hamnat på försäljningslistan.
Hoola låg på delad 19:e plats med en Blood Sweat & Tears-LP. På 18:e plats låg "Wig Wam Bam" med Sweet. Gilbert O'Sullivan toppade med "Back To Front" och i övrigt flockades bl a Sven-Bertil Taube ("12 visor av Evert Taube"), Stefan Rüdén ("Sofia dansar go-go"), Burken ("Hey baberiba"), Ekseption ("IV"), Cool Candys ("Go'bitar III"), Lynsey de Paul ("Sugar Me"), Uriah Heep ("The Magician's Birthday"), Flamingokvintetten ("III") och Moody Blues ("Seventh Sojourn") där. Aldrig förr hade så många trender rymts på så liten plats. Knappats senare heller.
Efter att ha skaffat sig positionen som musikrörelsens dominerande band inledde Hoola ett samarbete med Tidningsteatern (Thomas och Michael Segerström). Resultatet blev två pjäser, "Sture Starring Story" 1975 och "Kaninerna på Navarone" 1976. Den sistnämnda blev Hoolas första riktiga kritikerflopp och sågades av en i stort sett enig press som vänsterbuskis för redan frälsta.
Men då hade gruppen redan tagit beslutet att lägga av. I slutet av april upplöstes Hoola Bandoola Band, drygt fem år efter det första framträdandet i radions "Midnight Hour". Det första alternativbandet "som kunde spela" var historia.
Mikael Wiehe har sedan februari 1971 svarat på frågor om det är sant att han vill bli popens Jan Myrdal, om det går att förena musik med politiska texter, om vad "progressiv" betyder och vad han menar med att valet var lätt för Herkules. Här får han några till i samma anda.

- Du skrev dina första låtar på engelska. Varför övergick du till att skriva på svenska?

- När det gäller språkbytet var det faktiskt fråga om att byta språk två gånger. Först bytte vi från engelska till någon sorts rikssvenska, sedan bytte vi från rikssvenska till skånska … visserligen en lite polerad skånska, men trots allt vårt eget språk.
- Jag började spela en musik som var långt bortifrån och från en annan tid, alltså vi började med att spela jazz från 20-talet, inte dixieland utan autentisk 20-talsjazz. Sedan kom jag med i Moccers, ett band som min bror Thomas hade startat. Med Moccers spelade vi åtminstone musik från vår egen tid, men det var fortfarande musik från USA och England.
- Under den tiden började jag göra egna låtar, men var fortfarande så starkt influerad av den tidens musikaliska hjältar att jag försökte låta som dem.

- Och hjältarna var…

- … Beatles, Bob Dylan och Simon & Garfunkel. Fast det fanns fler, som man kunde höra senare … sticket på "Keops Pyramid" är mycket influerat av Joni Mitchells "Woodstock".
- Min första svenska text skrev jag mest av en tillfällighet 1968. Då hade jag tidigare formulerat mig på svenska i utkast och skisser, men jag hade fortsatt att skriva låtar på engelska. Den första svenska låten var "Måndåren". En kärlekslåt, där jag hade behov av att formulera besviken kärlek. Det hade jag gjort innan på engelska, men just då växte det fram ett behov att använda mitt eget språk.
- Det där hade börjat komma med Pugh, men jag vet inte om jag var så influerad av det då. Det fanns ju en vistradition med Cornelis och Olle Adolphson och andra, som jag nu har en oerhörd respekt för och ser mig som en del av, men som jag då inte tyckte hade så mycket med mig att göra. Men det fanns i baknacken … jag har gjort en tre, fyra låtar där det finns en takt här och där som man kan känna igen från Olle Adolphsons "Trubbel", bl a någonstans i "Victor Jara". Och Taube fanns också där, men det var inte därför jag började skriva på svenska.
- Jag tror helt enkelt att det kom från ett behov att börja uttrycka mig på riktigt, att sluta härmas. "Bringing it all back home", från långt bortifrån och längesedan till nutiden och mig själv. Sedan kom Blå Tågets plattor, Philemon Arthur & The Dung och Pughs första LP, som visade att det var möjligt att uttrycka en massa olika saker på svenska.
- Vi var ju rätt många som började skriva på svenska vid den tiden. Och det var ju en politisk handling på sitt sätt. Vi kände oss dominerade kulturellt av stora internationella bolag, som på den tiden inte alls var lika stora och mäktiga som de är nu, men vi kände att det som de tryckte ut hade väldigt lite med vår verklighet att göra. Det växte fram en progressiv musikrörelse.

- Det här måste ha varit i musikrörelsens barndom …

- Den började växa fram där 1969-70 i Waxholm … med Contact, Blå Tåget och Hawkey Franzén. Det där har blivit missförstått i efterhand. Man började snacka om "proggmusik" och sa "den här musiken är väl inte särskilt progressiv" …nä, men musikrörelsen var det. En progressiv musikrörelse.
- Sedan blev det en felförkortning…"proggmusiken, Hoola var väl inga proggmusiker" …nä, men vi var med i den progressiva musikrörelsen. Och vi kände att vi var mycket mer politiskt medvetna än vad John Lennon var, eller Bob Dylan eller någon annan, som vi i och för sig tyckte gjorde jävligt bra musik. Men varför skulle vi härma dem… vi visste mycket mer, vi var mycket bättre, alltså inte rent musikaliskt… men det vi hade att säga var viktigare än det John Lennon hade att säga…

- Vid någon tidpunkt måste ni plötsligt ha fått ett enormt starkt självförtroende…

- Det kändes nödvändigt att beskriva sin egen verklighet med sina egna ord och sluta låtsas att man var någon annan. Och såhär i efterhand var nog hela vänstern och hela musikrörelsen inspirerad av, kanske inte den kinesiska kulturrevolutionen, men dess paroller: "det är rätt att göra uppror", "bombardera högkvarteret"… vilka slagord passar bättre i munnen på en 20-åring? Dessutom kunde man legitimera det med att man ville förändra och förbättra världen, vilket gav en rätt… och det säger jag utan egentlig ironi. För det var också det som var det farliga med det. Plötsligt hade man rätten så in i helvete på sin sida att det var lätt att börja sätta sig på andra, vilket några också gjorde.
- Att då vända sig emot den äldre generationen, som trodde att de visste vad vi ville ha, när det var vi som var centrum och mittpunkten i den utveckling som hände… då var det ett sätt att markera att "vi vill inte sjunga på amerikanska, vi vill göra något eget". Vi har vår egen sång, som Nationalteatern sa senare.
- Sedan kände vi stark samhörighet med musiker från andra länder. Bob Dylan var ju husgud länge, men också Mikis Theodorakis. Brechts låtar. Det var ju inte det att vi var emot engelska låtar, men det kändes naturligt att vi som var svenskar och spelade i Sverige för en svensk publik sjöng på svenska.

- Men där måste du som låtskrivare ha varit kluven, för även efter att du hade börjat skriva på svenska hängde de engelska låtarna med. Ni skulle spela in två LP-skivor, en på svenska och en på engelska – i en tidning stod det att det var ett krav från skivbolaget och i en annan att det var ett krav från er.

- Just i perioden 1968-69 slutade jag skriva på engelska och gick över till svenska. Men vad det berodde på var ju att jag var 25 år när vi fick skivkontrakt och hade så länge velat göra en skiva. Jag ville gärna ha ut de där låtarna också. Men egentligen släpade de engelska låtarna med från en annan tid, medan de svenska pekade framåt… men det kunde jag nog inte se själv på den tiden.
- Så vi kom överens om att vi skulle spela in två LP-plattor, en svensk och en engelsk, vilket vi också gjorde… på en vecka. Men när den svenska väl kom ut kändes det helt fel att ge ut den på engelska.

- Ni fick enormt bra kritik för "Garanterat individuell", inte minst för texterna. Det måste ha gjort det omöjligt att ge ut den engelska.

- Nej, men det kändes bara överspelat. Som att ta ett steg tillbaka. Hade de velat ge ut den engelska ett år tidigare och den svenska hade kommit därefter, så kanske…
- Vi gjorde aldrig färdigt hela den engelska LP:n, men det trycktes faktiskt upp en maxisingel med dåligt ljud, eftersom det var mycket musik på en vanlig singel. Men den vägrade personalen på SAM-distribution att distribuera, eftersom de tyckte att det var politiskt felaktigt.
- Det där hade jag kanske kunnat ta en diskussion med dem om, för det tyckte jag inte att det var …särskilt "Svit för P.", som var ganska lång och inspirerad av "Abbey Roads" ena sida, fullt med musik som hänger ihop… den beskriver en liberals uppvaknande, så det hade jag nog kunnat försvara. Men det kändes aldrig motiverat att tjata sig till att den skulle ut.

- Men tänk om den engelska plattan hade kommit ut… det skulle väl ha förvirrat bilden av Hoola Bandoola totalt. Inte minst eftersom det skrevs om er som "bandet som visar att det går att skriva bra texter på svenska".

- Jo, vi fick ett mottagande som vi aldrig hade väntat. Jag kommer ihåg när jag satt hemma och hörde provpressen av "Garanterat individuell". Svetten rann ner för ryggen…"fy fan, där sjunger vi falskt och där spelar vi fel och där låter det inte som det ska… detta kommer att bli en råflopp". Och så kom då alla jättefina recensioner.
- Visst, en engelsk LP hade nog förvirrat bilden. Men jag tror inte det var så beräknande. Det var mer en känsla av att "har man väl lärt sig gå, varför börja krypa igen?"

- Varför sjöng ni inte på skånska redan på första plattan?

- Som jag säger…"bringing it all back home". Det var en process. Steget att sjunga på svenska var så oerhört stort. Att sjunga på skånska, det var helt otänkbart. Stockholm dominerade oss som inte bodde där.
- Det handlar ju om rätten till sitt eget språk. Det är ett klassiskt förtryckarinstrument att förbjuda samiska barn att prata samiska, att förbjuda finska barn att prata finska, att förbjuda danskarna i Skåne, Halland och Blekinge att prata danska.
- Att gå på språket, det är att sabotera folks självkänsla. När jag var 15-16 så var dialekter bara komiskt, det var något man skrattade åt. Den ende skåningen av betydelse i nöjesvärlden var Edvard Persson. Och man fick inte prata skånska i radion när jag var liten. Det där bråkandet kunde ju ingen fatta.
- Och det slår mot ens självkänsla, att man är en löjlig figur som inte pratar någon sorts… jag vet inte var det är man pratar rikssvenska… Nyköping eller Norrtälje eller var det är…
- Så det handlar om att erövra sitt språk. Om jag vill säga att jag älskar någon så behöver jag ju inte prata vare sig rikssvenska eller engelska, utan det kan jag säga på mitt eget språk… och jag är inte löjlig när jag gör det. Men det tog tid att nå ditt.

- Det tog tre LP-skivor innan ni gick över till skånska.

- 1975 gjorde vi Sture Starring Story tillsammans med Tidningsteatern. Den handlade om en kille som spelade med det lokala bandet, där man pratade och sjöng på skånska. Så kom då den store managern "Spånet" Andersson och tog över killen. Han skulle förändras för att passa den breda publiksmaken och bl a skulle han sjunga på uppsvenska. Grejen var att han inte kunde vara sig själv om han skulle slå igenom.
- Och när vi väl hade stått på scen och sjungit på vår egen dialekt i den här pjäsen, kändes det fullständigt omöjligt att gå tillbaka och sjunga på rikssvenska. Inte minst för att det inte lät klokt. Jag menar, vi kan ju knappast ha lurat någon med den dialekten.

- När du nu började skriva svenska texter i den där brytpunkten 1968-69, när du hade tagit beslutet att sluta härmas och hitta dig själv, kommer du ihåg känslan… fick du en aha-upplevelse som gjorde det lätt att uttrycka sig, eller var det svårt att formulera texterna?

- När jag tog studenten 1966 ville jag bli författare, så jag hade skrivit rätt mycket på svenska redan innan. Det var inte så dåligt, men det var ju inga låtar. När jag ser på de tidiga låttexterna idag tycker jag att det finns en friskhet i dem, en sorts respektlöshet gentemot poesins krav på hur språket skulle vara. Det var väl också politiskt på sitt sätt, man skulle uttrycka sig vardagligt, skrev "dom" och det var inte så petigt med rimmen och meningsbyggnaden.
- Jag hade läst mycket också. Tre betyg i litteratur. Men det ska inte förnekas att mycket att mycket av influenserna kom utifrån naturligtvis. Bob Dylan är fortfarande en av de absolut textskrivarna någonsin.

- "Johnny`s in the basement mixing up the medicine, I'm on the pavement thinking about the government"…

- Det blir inte mycket bättre. "Visions Of Johanna", det finns en liveinspelning från 1966 på "Biograph"- boxen, där han spelar hela den här låten, bara Dylan på akustisk gitarr, jag hörde den igen nyligen… och jag låg sömnlös k 14 dagar. Hur fan kan man skriva en så bra låt, det är inte klokt… det är löjeväckande. Texten är ju så fruktansvärt bra. Så visst lärde man sig.
- Men när man är 17-18 år håller många på med att skriva låtar. En efter en sållas de bort av olika skäl. Ett av de skälen är att man förr eller senare kommer fram till en punkt där man måste fråga sig om man tar sig själv på allvar eller inte. Om man ska fortsätta låtsas att man är någon annan eller vara sig själv. Så visst påverkas man… men jag ville inte bara göra någon annans grej, jag vill göra min… hur skriver man en svensk "Visions Of Johanna"? Det var så jag tänkte vid den här tiden.

- Vad tänker du när du hör de engelska texterna idag?

- "Heather" var mitt första försök till internationellt genombrott. Det fanns ett engelskt band Temperance Seven, som spelade 20-talsjazz och var ganska stora i början av 60-talet. Jag beundrade dem mycket när jag spelade jazz. De spelade på Swing Inn i Malmö 1970 och i pausen gick jag in till dom och sa att "ursäkta, men jag har skrivit en låt som jag tror skulle passa er". De var inte alls intresserade. "Du, vi har paus… stick!". Jo, men kan jag inte låna gitarren och spela upp den. "Ser du inte att vi har paus, försvinn!". Men jag stod på mig och fick spela låten. Och de tände direkt. Nästa dag kom de hem till mig och fick låten på band. De åkte hem till England och gav ut låten som singel. Jag var otroligt stolt. Och den kom ut, men sålde väl 129 ex eller något sånt.
- Jag hade ganska lätt för att göra den där typen av McCartney-låtar då… "Honey Pie" och "When I`m Sixty-Four", lite jazzinfluerat, precis den musik jag hade spelat länge. - "Sun And Summerlight"… fin countrylåt, tycker jag. "Country Pleasures" var verkligen en låt I tidens anda, det var mycket snack om att vi skulle flytta ut och bo i en nerlagd skola och jag var bara intresserad av det eftersom det fanns en tjej där som jag var kär i.
- Sedan har vi den där sviten med sitt lite Wagner-inspirerat mittparti… jag hade läst Schönbergs harmonilära för under jazzperioden var det alltid viktigt att man visade att man kunde. Det blev man till slut jävligt trött på. All denna duktighet. Ju äldre man blir, desto enklare låtar.
- Men här hör man alla influenserna: Simon & Garfunkel, The Band, Beatles, lite Dylan. Över huvud taget är influenserna mycket tydligare i de engelska låtarna. De är också gjorda några år tidigare.

- Var det låtar som skrevs för Moccers?

- En del. Det fanns ett annat band mellan Moccers och Hoola, runt 1969-70. Vi körde några av de här låtarna. Men det blev ingenting. Och på hösten 1970 kallades jag in som repetitionsledare för Spridda Skurar, där bl a Jacques Werup, Rolf Sersam, Björn Afzelius och Peter Clemmedson ingick.
- Det hände inget där heller, men i pauserna lärde "Affe" och Peter mig Crosby, Stills & Nash-låtar som inte jag kunde. Men jag prickade den höga stämman i låtarna, vilket imponerade på dem. Och sedan kom jag med några av mina engelska - låtar. "Svit för P." t ex, den gjorde Hoola i radio våren 1971.

- Ni kallade ju er för "The Hoola Bandoola Band". Ni sjöng på engelska. Och ni var nära att få kontrakt med Stikkan Andersson. Ni kunde ju lika gärna ha blivit ett "vanligt" popband.

- Det kunde ha slutat långt innan dess. Kvällen innan vi skulle spela i radio första gången slutade "Affe" och Peter. De tyckte att jag var för dominerande och jobbig, men att vi kunde göra radiogrejen ändå. Dagen därpå ringde Stikkan och gav oss anbud. Det här kan man förstås spekulera över, för hade inte MNW hört av sig… då hade det blivit Stikkan.
Helt klart. För att göra en LP, det var viktigast av allt.

- Men så ringde MNW, som vi då valde. Och sedan drog raketen igång. Full framgång i fem år. Alltid utsålt överallt. Men hade det inte hänt något veckan efter det första radioprogrammet, så hade bandet spruckit.

- Om man ber mannen eller kvinnan på gatan att nämna vem de förknippar med svensk politisk musik, så skulle nog nio av tio säga "Mikael Wiehe" eller "Björn Afzelius". Ni har blivit galjonsfigurer för hela den där vågen på 70-talet… kanske framförallt du.

- En gammal proggare…

- Ja. Men läser man tidningsartiklar från den tiden, så visar det sig att ingen tyckte att texterna var så värst politiska då. Snarare fick ni ofta slängar och frågor om texterna inte kunde missuppfattas, eftersom de var så allmänna. Då antydde man att budskapet närmast var lite tandlöst. Men idag är ni ihågkomna som superpolitiska ärkeproggare.

- De här åren mellan 1967-77… det fanns behov att göra uppror och en tro på att upproret skulle påverka. För fem-sex år sedan såg jag om "Mandomsprovet" som kom 1967. Jag satt på ett hotellrum och storgrät… det sägs inte ett politiskt ord i filmen, men den uttrycker en sådan oerhörd tro på framtiden. När Dustin Hoffman kommer fram till kyrkan och det redan är för sent… tjejen han älskar har redan gift sig och den elaka Mrs Robinson står där och skrattar "hahaha, it`s too late", varpå bruden släpper brudgummen, tar Dustin Hoffman i handen, säger "not for me" och springer bort från kyrkan. Allt var möjligt.
- Jag hade glömt vilken oerhörd optimism och framtidstro som fanns då. Det var det som var grundbulten i tiden. Sedan blev somliga makrobiotiker, somliga Jesus-freaks, somliga skulle befria sina sinnen genom att käka LSD, några skulle visa brösten och gå nakna, andra skulle förändra världen politiskt och det fanns 40 olika politiska inriktningar. Allt skulle befrias. Tiden var inte alls så rigid och dogmatisk som den framstår i efterhand. Jag längtar efter den definitiva boken som beskriver det som hände då för 25 år sedan. Ofta blir det bara fel, ironiskt och löjligt när man pratar om det idag.
- I själva verket var Hoola aldrig ett av de tydligaste politiska banden. Blå Tåget var ju mer renodlat politiska, Nynningen hade ett mycket mer revolutionärt utspel osv. Men det har blivit "Affe" och jag, som fortsätter att spela professionellt, som får symbolisera hela den tiden. Senast det där hände var i en TV-intervju, där jag först utmålades som en sorts Pol Pot-anhängaren, en revolutionsromantiker med knuten näve… för att nu bara vara kommersiell och penninghungrig. Jag försökte säga att så var det nog inte riktigt… men det är sant, "Affe" och jag står där som två raukar från den tiden.
- Redan i "Fred" finns där en rad om at supermakterna delar världen mellan sig – och att det är underförstått att vi inte vill ha vare sig det ena eller det andra. Så man kan ju läsa texterna. Och det är bl a därför jag gav ut en sångbok. För att visa vad jag har skrivit.

- I början verkade du mest fascinerad av… dårar, riktiga outsiders… åtminstone på första plattan.

- Ja och jag har precis gjort en sådan låt till. Hur ska man säga det här utan att man idiotförklarar sig själv? … Det finns en stackare i "Vem kan man lita på?", det finns "Måndåren", "Filosofen från Cuenca", "Hemmet" delvis.
Jag minns stunder i de sena tonåren och den tidiga 20-årsåldern, då man inte förstod sig själv eller varför man reagerade som man gjorde… det gör jag i och för sig fortfarande inte… men jag skrev precis en låt där poängen är att "jag spelar för dårarna och dom ler mot mig i samförstånd, för dom vet att fast jag döljer det, så är jag en av dom". Jag tänkte själv att den på sitt sätt anknyter till de allra första låtarna. Dåren som den utanförstående, den misshandlade, den undertryckte, kanske ibland också den som ser klarare eller klokare… en bra figur att använda sig av ibland.

Xxx. mars 1994