”Nu är det jag som bestämmer”

"Nu är det jag som bestämmer"

- Att kunna älska och ta emot kärlek är nog det allra viktigaste i tillvaron. Om man inte har den förmågan kan man dö redan i 20-årsåldern och gå omkring som en mumie resten av livet. Det säger Mikael Wiehe, en av våra mest utmanande och älskade artister. Hans kärlek innefattar också en solidaritet med de förtryckta folken. Nyligen gjorde han och Björn Afzelius en turné, där de samlade in över en miljon till en kulturfond i Nicaragua.

Mikael Wiehe är inte säker på att den stora publiktillströmningen till sommarkonserterna behöver betyda att en ny vänstervåg snart bryter fram. Till skillnad från många av sina generationskamrater, som slukats upp av börsaffärer och karriärism, har Mikael Wiehe stått på barrikaderna hela tiden. Men han befarar att nästa ungdomsrevolt, framsprungen ur arbetslöshet och missnöje över det hemska förortslivet, lika gärna kan få fascistiska förtecken. Det skedde på 30-talet, det kan mycket väl hända nu.

Pappa journalist

Mikaels pappa var journalist på Politiken i Köpenhamn och hans mamma keramiker. De skildes när Mikael var fem år och lillbrorsan Thomas knappt fyra. Under folkskoleåren i Malmö fick Mikael ofta höra att han var en "dansk skideröv" och åkte på stryk varenda dag på hemvägen. Men så småningom blev han kompis med dem som mobbat honom. I realskolan gick han om två år, blev störst i klassen och kunde så smått hävda sig. Då gjorde det inte så mycket att han fick sänkt sedebetyg. Sen fortsatte han på gymnasiet, universitetet och arbetade ett par år som lärare i svenska för invandrare innan han blev musiker på heltid.
Under barndomsåren spelade Mikael piano på tvång hemifrån, men när han fyllde tio köpte hans far en gitarr för 30 spänn i en gammal lumpbod på Kattsundsgatan i Malmö. Sen blev det skiffelmusik på en sockerlåda med fastspikat kvastskaft.
Som sextonåring kom Mikael Wiehe med i ett jazzband. Han spelade ute nästan varenda weekend på skoldanser och tedanser hos högerns ungdomsförbund. Kapellmästaren var nazist och hade Hitler på väggen. Mikael hatade honom och slutade för att starta eget med ett par kompisar.
De där åren tillhörde han också ett dixiegäng i duffels och långa halsdukar. Hundratals ungdomar brukade samlas i centrum. En gång häcklade de Tage Erlander som höll tal på Stortorget i Malmö. De motades bort av äldre herrar i keps, "vilken de gjorde förbannat rätt i". Mikael själv kom från god medelklassmiljö och var fullständigt politiskt aningslös.
- På gymnasiet fanns en kille i klassen som var socialdemokrat. Det fick han lida för. Vid studentjubileet tio år senare var hälften av de gamla eleverna kommunister. Men han var fortfarande socialdemokrat och angreps igen, berättar Mikael Wiehe.

"Myrdal - ett salt"

Mikael Wiehe politiska vändpunkt kom många år efter skolan. En rad samverkande faktorer bidrog till det, inte minst anti-apartheidkampen och anti-kärnvapenrörelsen. Han sympatiserade också med u-landsgruppen i Lund. Några av hans kompisar hungerstrejkade utanför riksdagshuset och krävde en procent av BNP i u-hjälp. Sen kom Vietnam-rörelsen och den stora demonstrationen i Båstad, där Davis Cupmatchen mot Rhodesia stoppades.
- Demonstranterna stämplades som ligister i samtliga malmötidningar. Jag kände en självklar solidaritet med demonstranternas avsky för rasiststaten, säger Mikael Wiehe. Sen följde majrevolten i Paris 1968. Mikael träffade en tjej som visade honom Jan Myrdals böcker.
- Han är ett salt i den svenska debatten. Jag håller inte alltid med honom men skulle inte vilja vara utan hans röst, säger Mikael.
- Musikrörelsen var en annan gren på samma träd. Men det fanns en stor skepsis inom kulturrörelsen mot kommunistiska organisationer. Mikael Wiehe var aldrig medlem någonstans.
Björn Afzelius och Mikael Wiehe träffades första gången 1970. Den förre ingick i bandet "Spridda skurar". De hade hört att Mikael var en jävel på att leda repetitioner. Han anlitades till övningarna i Paraply-Mårtens hus, men det blev ingen ordning i alla fall. Det slutade med att Björn och Mikael bildade en gitarrtrio tillsammans med Peter Clemmedson. Då tog de upp en del av Thomas och Mikael Wiehes låtar.
Det första Mikael skrev var en jazzlåt som hette "Up in Michigan", döpt efter en novell av Ernest Hemingway. Därifrån löper en röd tråd till den senaste LP:n "Hemingwayland". - Hemingways mansideal passade som hand i handske till 50-talets värderingar. Sen dess har ju ens egen inställning till det manliga beteendet ändrats. Men jag tycker fortfarande att Hemingway beskriver den ensamme mannens värld mycket väl. Hans hjältar förblev individualister. Det känner jag både beundran och vemod inför, avslöjar Mikael Wiehe.
Nu har vi 50-talet tillbaka i en annan tappning. Männen är kortklippta som då, kvinnorna förföriska i högklackade skor och slitsade kjolar.
- Den individualism Hemingway beskrev har fått en viss återkomst. Men idag är ju de materiella förutsättningarna annorlunda. I dag försörjer många kvinnor sig själva. De kan bjuda på vampen, men det blir mer ett spel. Om det inte passar killarna har tjejerna råd att be dem dra åt helvete. De står på en annan materiell bas, anser han.
- Hoola Bandoola kom vid exakt rätt tidpunkt i 70-talets början. Gruppen fick ett omedelbart genombrott med första LP-plattan, som förresten hette "Garanterat individuell" och gavs ut sommaren 1971. Den 30 april 1976 upplöstes bandet. Sannolikt berodde det på att både Mikael och Björn skrev låtar. Båda ville ha större utrymme och fick det på var sitt håll.

Inget sabbatsår

Mikael Wiehe bildade Kabaréorkestern ett år senare. Han har alltid tyckt det är viktigt att fungera i ett sammanhang, allt sedan han och Thomas tillsammans med några andra kompisar spelade på gatorna i Paris och tjänade 100 francs om dagen.
Just nu sitter Mikael Wiehe och skriver nya låtar. Han hade tänkt ta ett sabbatsår sedan familjen utökats med ytterligare en liten tjej, men det smög sig som bekant. Turnén med Björn Afzelius var mer omfattande i år än förut, men de har ju spelat för olika sociala ändamål någon sommarmånad även tidigare.
Mikael Wiehe är inte särskilt besviken över vänsterns utveckling i Sverige. Han tror att de flesta arbetar vidare under de förutsättningar som finns – "atomerna finns kvar".
- Den vänster jag tillhör har alltid stått i opposition mot stalinismen inom vpk. Jag var skeptiskt inställd till Sovjetunionen redan på 60-talet. En ny vänster får säkert ett annat innehåll. Den bildar opinion från helt andra utgångspunkter. Hur illa jag än tycker om begreppet tror jag det är en generationsfråga, säger Mikael Wiehe.
Han menar att den tekniska utvecklingen, det märker han inte minst inom musiken med nya elektroniska instrument, går oerhört snabbt. Rocken är totalt förändrad sedan 1956. - När man är 15 – 16 år ser man världen som den ser ut. Vi i min generation lever kanske i en 20 år gammal föreställning av skolan, men de som går där vet hur den fungerar nu. Många av oss lever kvar i Kubakrisen, en nästan idyllisk kärnvapentid jämfört med idag. Vi har lärt oss analysera verkligheten men ser den inte lika klart som dagens ungdomar, betonar Mikael Wiehe.

S och m hand i hand

Han ser en fara i ett samhälle som är alltför välorganiserat, det alienerar samhällsmedlemmarna. I arbetarrörelsens ungdom fanns större möjligheter att påverka samhället, det är han övertygad om. Numera är det alltför många byråkratiska hinder i vägen. De förstör människans initiativförmåga, även kollektivt.
Han tar Triangel-projektet i Malmö som exempel på hur en misstro föds mot det etablerade samhället.
- Om man som folkvald politiker strikt hänvisar till den parlamentariska demokratin, struntar i opinionen och bara kör över folk – ungefär som att slå en spann vatten över dem – sår man frön till ett hat som vänds mot samhället. Där finns också en grund för politikerföraktet, säger Mikael Wiehe.
Han menar att Malmö alltid styrts hand i hand av socialdemokrater och moderater, där alla tunga politiska beslut förankrats i bägge partierna.
- Att som vissa av stans politiker gjort, bara spotta folk i ansiktet, är farligare för demokratin än ett och annat skinhead, hävdar han.

Gehör för våra idéer

Mikael Wiehe tror att folk söker sig till hans och Björn Afzelius konserter för att i första hand lyssna på musiken. De skulle aldrig komma om artisterna bara ställde sig och uttryckte sina politiska åsikter.
- Vi som tidigt solidariserade oss med tredje världen stämplades som vänsterextremister. Nu har vi fått gehör för våra idéer inom stora delar av socialdemokratin och i viss mån även av folkpartister, säger Mikael Wiehe.
Han är övertygad om att mordet på Olof Palme på mycket kort sikt påverkar svensk inrikespolitik. De konkreta motsättningarna tvingar snart fram en fränare debatt igen. Med all respekt för Palmes internationella engagemang var FNL–rörelsen den drivande kraften i solidariteten med Vietnams folk. Socialdemokraterna lanserade en egen Vietnam–kommitté, precis som man försökte suga upp de radikala krafterna med linje 2 i kärnkraftsomröstningen. Svenska Vietnamkommittén ville ha fred i Vietnam, men FNL–grupperna krävde seger åt FNL. Det är en jäkla skillnad. Socialdemokraterna drevs vänsterut av en folkopinion, slår Mikael Wiehe fast.

Omänskligt förortsliv

Sedan pratar vi om Sverige, ett av de få socialdemokratiska länderna på jorden som gett större delen av befolkningen ett välstånd som ingen annan nation kan mäta sig med. Våldet tillhör heller inte de politiska spelreglerna, det känner vi båda tacksamhet för.
- Men vi får aldrig glömma bort att socialdemokratin inte är möjlig utan kapitalism. Jag skulle vilja påstå att socialdemokratin är ryttaren på den skenande kapitalistiska hästen. Samtidigt har den drivit fram en viss vinstfördelning från den tunga exportindustrin som Sverige är beroende av. Men en stor del av vinsterna kommer från länder, där Sverige indirekt tackar de amerikanska tortyrexperterna som håller nere arbetarklassen i skiten, säger Mikael Wiehe.
Han anser att Sverige bygger sitt välstånd på deras fattigdom, ett välstånd som kapitalismen skapar och socialdemokratin fördelat.
En annan sida av samma sak är det omänskliga livet i förorterna och en stadskärna som ödeläggs av hänsynslösa rivningar.
- Vi ser konsekvenserna av förortslivet nu. De sociala utgifterna i Malmö har ökat så in i helvete under senare år. Det är säkert ännu värre i Stockholm. Ensamstående, norrländska mödrar i stockholmsförorterna hinner ju nästan inte umgås med sina barn. De ska lämna och hämta barnen på dagis med flera timmars restid om dagen. Tänk, vilken total psykisk misär det skapar, säger han.

"Musiken påverkar"

Han tycker också det är horribelt att malmöstadsdelen Rosengård med sina 30 000 invånare inte ens har en biograf.
- Det är ett av kapitalismen beställt och av socialdemokraterna förverkligat område, en sociologisk katastrof. Men socialdemokraterna har ju inget val. De måste stödja kapitalismen för att få ett överskott att fördela, framhåller han.
Mikael Wiehe är säker på att hans låtar kan påverka samhällsutvecklingen. - Själv har jag påverkats av film, böcker, musik, tavlor och fotografier. Därför är jag övertygad om att jag själv kan påverka andra, säger han.
Han anser att ekonomin är politikens medel och kulturen dess mål. Den materiella tryggheten är naturligtvis viktig men inte ett mål i sig. Målet är mänsklig lycka, och han anser att människor blir lyckliga om de får uttrycka sig och förverkliga sig, d v s i mycket vid utsträckning ägna sig åt kultur. De måste vara politikernas mål att öppna den möjligheten.
Jag för honom in på Göran Palms resonemang om att allt är kultur, till och med svampplockning.
- Men hur är det med idrotten då?
- Idrotten är också ett sätt att förverkliga sig själv. Men jag tycker inte att det är kultur. Möjligen kan jag en dag ompröva min inställning om jag får ett idrottsstipendium för mina sånger, svarar Mikael Wiehe.
Sedan rasar han över att människorna påtvingas kabel-TV.
- Det är ju fruktansvärt att man inte ens i sitt eget hem ska kunna freda sig mot den amerikanska kulturimperialismen i dess allra värsta tappning. Dallas är rena idyllen jämfört med den skit som sänds i kabel-TV. Den som vägrar betala kabel-TV-avgiften vräks ju. Visserligen kostar det bara 10-12 kronor i månaden, men det gäller principen. Vi måste ha rätt att kunna vägra, säger han och är förbannad över att det måste finnas uttag i alla lägenheter i vissa områden, ungefär som när man drar in el och vatten.

Trivs med sin ålder

Mikaels döttrar är fem år respektive åtta månader. Jag frågar honom om de påverkat det textmässiga innehållet i hans visor. Han medger att de kan ha gjort det indirekt.
- Man blir dagligen påmind om barns oerhörda aptit på livet och deras sårbarhet. De barnsliga aspekterna rycker lite närmare i ens eget skrivande, säger han.
Han fyllde 40 år i våras och trivs med sin nuvarande ålder.
- Nu är det jag som bestämmer över mitt liv och andras. Jag tillhör den mittersta generationen, som måste ta ansvar för dem som kommer efter och dem som börjar bli gamla. Nu måste jag fatta besluten hur nu det ska gå till, säger han.
Mikael funderar inte så mycket över det här med ålder. Han är varken rädd för åldrandet eller döden.
- Men jag är rädd att leva ett liv utan kärlek och kreativitet. Det har inte så mycket med åldern att göra, menar han.
Någon Gud tror han inte på, däremot på spöken. Han är inte främmande för tanken att något som kanske kallas själen kan ha en existens efter kroppens död.
Mikael Wiehe anser att moral är viktigt. Han är medvetet om att en bojkott mot Sydafrika får förhållandevis små ekonomiska konsekvenser, om USA och Storbritannien fortsätter stödja apartheid-regimen.
- Jag anser att det är en moralisk fråga: vill jag berika mig på de förtrycktas bekostnad? Nej, det vill jag inte, säger han.
Han vet inte om mänskligheten har en chans att avvärja atomvapenhotet.
- Mänskligheten klarar sig nog, men frågan är till vilket pris. Jag tror inte på mänsklighetens undergång, men om en eller två miljarder dör är det hemskt nog, säger han.
Mikael Wiehe är också motståndare till kärnkraften som energikälla.
- Hur mycket svavel ett kolkraftverk än spyr ut kan vi åtminstone med ett enkelt handgrepp stänga av skiten. Att man inte gör det är en annan sak. Men det radioaktiva spillet efter Tjernobyl har vi ingen kontroll över, säger han.
Han tycker också supermakternas upprördhet över Tjernobyl-olyckan är "ett jävla hyckleri".
- Där sitter ju miljontals människor och iskallt planerar ett kärnvapenkrig, som får konsekvenser som är miljoner gånger värre, hävdar han.
Mikael Wiehe uppehåller sig gärna i politikens närhet. Hans visa om Victor Jara kunde lika gärna vara ett självporträtt:

Det finns många som gör konster och
krumsprång
för dom som har makten.
Och det finns många som fjäskar för smulor
Ifrån dom härskandes bord.
Men du valde din väg, du sjöng för dom
många.
Och du struntade i dom mäktigas löften
och dom härskandes hot.
Ja, Victor Jara, du gav ord
åt dom fängslades längtan till frihet
och åt dom plågades tro på en framtid
där bara folken har makt.
Och du gav styrka och mod
åt dom förtrampades drömmar.
Men mot dom rika och få
sjöng du ut ditt förakt.

Jan Mårtensson, Arbetet, 19 oktober 1986