Artikel och bilder (SDS)
 
 
Hur hamnade Nicaraguas kulturminister i Mikael Wiehes kök? Varför står det en dalahäst i ett nicaraguanskt kulturhus? Och varför finns Evert Taube översatt till spanska? Det här är berättelsen om hur ett unikt kultursamarbete slöts mitt under brinnande krig, och hur effekterna lever kvar än i dag.
 
Managua i maj, precis innan regnen faller. Det känns som att brinna upp och dunsta bort samtidigt. Den vida boulevarden ner till Managuasjön är tom på bilar och folk. En glödande bris sveper genom lövverken som skuggar de stupade revolutionärernas minnesmonument, och bland palmer och fontäner höjer sig statyerna av Nicaraguas två viktigaste nationalhjältar: 1800-talspoeten Rubén Darío – modernismens fader – och general Sandino, gerillaledaren som drev amerikanska styrkor till vansinne i början av 1900-talet och som inspirerade 70-talets revolutionära front att kalla sig sandinister.
 
 
På Managuasjöns strand uppenbarar sig en gigantisk vit koloss. Taket vilar på smala pelare och panoramafönster öppnar upp en stor del av byggnadens framsida. Innanför glasdörrarna på nationalteatern Rubén Darío är luften så kall att huden stramar och linserna torkar. Kristallkronor gnistrar i taket och vaga toner av pianomusik och operasång strömmar ner för de blanka marmortrapporna. Vi smyger in i mörkret på läktaren vid den stora scenen och tittar ut över 1 300 röda sammetsstolar och tre våningar gyllene balkonger. På scenen, som används till allt från dans-, musik- och teaterföreställningar till privata bröllop, testas ljuset. Funkar. Och ljudet. Funkar också.
 
Vid entrén visar en vakt oss den stora metallplattan där teaterns historia finns ingraverad. Mitt på listan står Sverige med: koordinator Francesco Ippolito, teknisk chef Gert-Ove "Tarzan" Wågstam, tack till Tältprojektet och Sveriges artister. Den här sortens svensk närvaro snubblar vi över lite varstans i Nicaragua. Tackskyltar, svenska flaggor, dalahästar och midsommarstänger dyker upp i kulturhus, bibliotek, museer och kloster, och påminner om kopplingar länderna emellan.
 
 
En kort promenad bort ligger kulturhuset Grand Hotel. Innan jordbävningen 1972 som raserade närapå hela Managua, var byggnaden ett femstjärnigt hotell. I ruinerna efter hotellet började kulturevenemang arrangeras och det blev ett viktigt tillhåll för Managuas kulturutövare. Idag står byggnaden hel och stadig och bakom de limegröna fasaderna hörs ett sorl av unga röster. Men innan vi kliver in, och berättar hur det gick till när Sverige fick en särskild plats i Nicaraguas kulturhjärta, måste vi backa hem till Malmö. Och 1991.
 
 
På bilden har Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardenal lagt av sig sin svarta basker och trätt ett Björn Borg-pannband över det vita håret. Vid ett köksbord belamrat med spritflaskor, Marabouchoklad och cigaretter sitter han böjd över en bok.
 
– Här signerar han mitt exemplar av sin diktsamling. Jag har fortfarande kvar den, den är för jävla bra. Och fönstren ni ser på bilden är de där borta, säger Mikael Wiehe och pekar genom arbetslägenheten i Malmö.
 
Det hänger gitarrer och svartvita fotokollage på väggarna, och det står inte längre ett bord framför fönstren. Men 1991 var det alltså här Nicaraguas kulturminister – den legendariska prästen, poeten och revolutionären Ernesto Cardenal – satt och "drack som en svamp" med den svenske proggaren Mikael Wiehe. Anledningen till Sverigebesöket var en inbjudan till de internationella Poesidagarna i Malmö, som poeten och översättaren Lasse Söderberg ordnade i många år.
 
Den nicaraguanska revolutionen blev ett ljus i mörkret. Den kom helt lagom.
 
Den som var med på 80-talet minns säkert hur Nicaragua lyckades engagera en hel värld. När sandinisterna störtade diktatorn Somoza den 19 juli 1979 blev Nicaragua ett av få länder i Latinamerika som inte styrdes av en militärjunta.
 
– Den nicaraguanska revolutionen blev ett ljus i mörkret. Den kom helt lagom, säger Mikael Wiehe.
 
Men revolutionsdrömmarna blev kortlivade. USA såg sandinisterna som ett kommunistiskt hot och började finansiera en högergerilla, så kallade Contras, och krig bröt ut. Världen skrek i protest, alla pratade om Nicaragua, och allra mest pratade Mikael Wiehe. Han och Björn Afzelius var redan engagerade i länder som Sydafrika, Chile och Kuba, och sommaren 1986 gjorde de en lång turné där de spelade in en miljon kronor till den sandinistiska regeringen – en promille av vad president Reagan gav till Contras. Året därpå deltog de tillsammans med artister från USA, Nicaragua, Kuba och Sverige på en stor stödgala i Stockholm, där även Ernesto Cardenal framträdde med en egen dikt. Galan, som lockade över 8 000 personer till Johanneshovs isstadion, blev startskottet på ett statligt kulturbistånd och ett nära kultursamarbete mellan Sverige och Nicaragua.
 
Mikael Wiehe vill dock tona ner sin egen roll. Biståndet kanske gjorde skillnad, men på frågan om han tror att han och Björn Afzelius påverkat Nicaragua slår han ifrån sig med ett skratt. – Det kanske har varit roligt för dem att jag och Björn har funnits från landet där långt bort där det finns isbjörnar och flickorna springer nakna på isen, typ. Men jag tror inte vi har påverkat dem. – Vi spelade nog en större roll i Sverige än vad vi gjorde i Nicaragua, och det är möjligt att om vi kunde entusiasmera lite folk här så kom det indirekt Nicaragua till godo. Men det var ju inte så att befolkningen stod på gatorna och viftade med flaggor när vi kom dit.
 
 
Kanske är det naivt att tro att två svenska proggare skulle kunna förändra världen. Men samtidigt, kanske inte. Det här är nämligen även en historia om envishet, och om hur några enskilda personers initiativ spelade en avgörande roll när Managuas två viktigaste kulturella platser rustades upp. Den ena envisa människan var en nicaraguansk dam vid namn Socorro Bonilla, och den andre var Francesco Ippolito, Björn Afzelius bäste vän.
 
Socorro Bonilla var skådespelare och regissör, stenhård sandinist och under 80-talet direktör för Nicaraguas nationalteater Rubén Darío. Teatern, som diktatorn Somozas fru låtit bygga, var enormt påkostad, men varken luftkonditionering, ljus eller ljud fungerade som det skulle. Efter revolutionen hamnade teatern i folkets händer och Socorro Bonilla började drömma om en nationalscen som var öppen för alla, inte bara överklassen. Hennes dröm var på intet sätt unik i Nicaragua under den här tiden. Många av sandinistledarna och gerillakrigarna var erkända författare och poeter, och när de tog makten var kulturen ett givet område att revolutionera. Många av dåtidens sandinister får fortfarande tårar i ögonen vid minnet av hur tusentals ungdomar gav sig ut på landsbygden i en omfattande alfabetiseringskampanj. På fem månader höjdes läskunnigheten från 55 till 90 procent. Det startades hundratals poesiverkstäder, och i överklassens gamla klubbhus öppnades kulturhus med gratis utbildningar. Idéer fanns det gott om, men kriget mot Contras gick hårt åt den redan magra statskassan.
 
 
Francesco Ippolito drev vid den här tiden Teater Narren i Stockholm och 1977 administrerade han Tältprojektet – det uppmärksammade samarbetet mellan teatergrupper och musiker som turnerade runt i Sverige med ett stort cirkustält och spelade föreställningar om arbetarklassens historia. Överallt hjälpte folk till gratis med att sätta upp tältet och sälja biljetter, och Francesco Ippolito minns det som den roligaste tiden i sitt liv.
 
– Det var som att flyga under den här perioden, och det tror jag var den där enormt starka kollektiva känslan. Tillsammans med andra var man fanimej kapabel att lyfta vad som helst nästan. Det var jättespännande.
 
Med Tältprojektet åkte Francesco Ippolito till Kuba, och under renoveringsarbete på en teater korsades hans och Socorro Bonillas vägar. Hon hade minsann också en teater som behövde rustas upp.
 
Tillsammans med andra var man fanimej kapabel att lyfta vad som helst nästan. Det var jättespännande.
 
– Hon gav sig fan på att vi skulle till Nicaragua, säger Francesco Ippolito och försäkrar oss om att utan Socorro Bonillas envishet hade upprustningen av Rubén Darío-teatern inte blivit av.
 
Om Socorro Bonilla hade levt idag hade hon garanterat sagt detsamma om Francesco Ippolito. Han beslutade sig för att använda sitt stora kontaktnät, och i Tältprojektets anda få saker att flyga även i Nicaragua.
 
Resultatet blev stödgalan i Stockholm och en miljon kronor i biljettintäkter. De resterande fyra miljonerna som behövdes för att rusta upp teatern kom från Sida. Teaterprojektet tajmade perfekt med det nya kulturbiståndet som gav organisationer engagerade i solidaritetsrörelser möjlighet att söka pengar. Under de följande tjugo åren gick 60 miljoner kronor till olika kultursamarbeten med Nicaragua, vilket skapade livslånga band mellan kulturarbetare över Atlanten. De största samarbetena var mellan bibliotek och museer, men även ABF fick en nära relation med sin nicaraguanska motsvarighet APC – Asociación de promotores de la cultura. Utan stödet hade APC inte kunnat driva sina kulturhus under 90-talet.
 
 
Mikael Wiehe och Björn Afzelius gjorde flera resor till Nicaragua och lärde känna landets mest älskade artister: Katia och Salvador Cardenal i syskonduon Guardabarranco och bröderna Mejía Godoy. Tillsammans gjorde de stödkonserter i Skandinavien och med hjälp av danska och norska biståndspengar kunde även kulturhuset Grand Hotel renoveras. Vem som drog i trådarna? Francesco Ippolito, så klart.
 
Men det var inte alla som jublade åt kultursatsningarna. Kritiken inom biståndsvärlden var stor och journalister älskade att fråga: Vad spelar kulturen för roll i ett land där folk svälter? Joakim Thåström, som var i Nicaragua flera gånger med Imperiet, svarade i en intervju: "Äsch det får du väl fråga dem, det är inte jag som är hungrig."
 
 
Solen bränner över Kulturhuset Grand Hotel. Fläktarna snurrar tappert i taket, och de svartklädda balettdansarna kämpar med att hålla sig från fnitter trots lärarens allvarliga instruktioner.
 
– Plié! Femte position. Plié!
 
 
När de blir tillsagda att vila börjar de virvla runt som små älvor och försätter sig i galna akrobatiska poser. Brygga över balettstång, handstående split och foten uppkastad bakom örat. På andra sidan den upphöjda innergården, som också fungerar som scen, övar teatergruppen på att integrera akrobatik och dans i sina föreställningar. De kastar sig runt på plastmattor och transformerar kropparna till allt från katter och krigare till älskande par. Intill har Nationalorkestern förunnats ett luftkonditionerat rum, och några av Managuas mest kända konstnärer har sina ateljéer här.
 
 
Kulturhuset Grand Hotel drivs av det statliga Kulturinstitutet och hyser de nationella utbildningarna i dans, teater, musik och konst. En trappa upp har Kulturinstitutets chef installerat sig och vi får chans att ställa frågan som Thåström inte ville svara på.
 
Luis Morales Alonso signerar en bunt med papper medan han berättar hur Nicaragua mitt under brinnande krig blev centrum för världens solidaritetsrörelser. Konstnärer, författare, musiker och skådespelare strömmade till landet.
 
– Det var kulturens gyllene epok i Nicaragua. De kulturella uttrycken växte och blommade otroligt mycket. Biståndspengarna hjälpte så klart till att bygga upp och bevara projekten, men solidariteten, kärleken och stödet från folken, och artisterna var värt mycket för oss under den här svåra tiden.
 
Men vad spelar kulturen för roll i ett land där folk svälter?
 
– När man tänker på vad som representerar ett land så tänker man alltid på dess kulturella uttryck och arv. Kulturen har att göra med den andliga delen av att vara människa, och det hjälper till att utveckla folken och länderna. För oss var det viktigt att Sverige fokuserade på detta när kriget förstörde allt annat.
 
 
Strax utanför Managua kliver vi in i sångerskan Katia Cardenals vilda trädgård. Årets första regn har strött rosa blomblad över tomten, och på terrassen klättrar en kelig katt omkring bland kaffekopparna. Den som sett Björn Afzelius-dokumentären "Tusen bitar" minns när Katia Cardenal berättar om deras nära relation. Hon säger att de var av samma art, att de pratade samma språk, men att han blev kär i för många kvinnor. Med oss skrattar hon varmt åt minnen av Björn Afzelius och berättar hur han kysste henne på munnen när hon var höggravid och hennes man stod en meter därifrån.
 
– Han var rolig, sammanfattar hon.
 
Katia Cardenal var 16 år när hon och hennes bror Salvador bildade duon Guardabarranco. De tog namnet efter Nicaraguas nationalfågel som dör om den stängs in i bur.
 
– Det är en symbol för vår musik, för 80-talet var en väldigt radikal och politiserad epok. Om du inte var sandinist så var du ingen. Vi gillade inte den politiserade musiken, våra låtar handlade mer om medmänsklighet, solidaritet och respekt för moder jord.
 
 
Katia Cardenal är troligtvis den artist som påverkats mest av den internationella solidariteten med Nicaragua. Vänskapen med artisterna Åge Aleksandersen från Norge, Jackson Browne från USA, Björn Afzelius och Mikael Wiehe tog henne och hennes bror ut i världen. De spelade in en skiva i Danmark, och stödgalan i Stockholm var deras största konsert någonsin. I början av 90-talet sökte de bidrag genom Sida för att kunna göra gratiskonserter på universitet och skolor över hela Nicaragua.
 
Det är mycket som aldrig hade hänt utan det skandinaviska samarbetet.
 
– För oss var det här projektet fantastiskt. Vår musik började distribueras från hand till hand, och detta har fortsatt över åren. Det är mycket som aldrig hade hänt utan det skandinaviska samarbetet.
 
På en fest på norska ambassaden träffade Katia Cardenal sin blivande man och 1996 flyttade de till Norge. Hon hade inga planer på att satsa på en solokarriär, men när Åge Aleksandersen föreslog att hon skulle översätta visdiktaren Alf Prøysens sånger till spanska, nappade hon. Nio månader senare hade hon sålt 40 000 skivor och tilldelats en guldskiva. Hon fortsatte med att översätta Evert Taube och sålde ytterligare 13 000 skivor. Karriären sköt i höjden. Alla ville spela med Katia Cardenal.
 
Efter några år fick framgångssagan dock ett abrupt slut när hennes man fick nytt jobb och de återvände till Nicaragua. I dag jobbar hon hårt för att överleva som artist. Hon spelar jämt, ofta tillsammans med sina barn, som också är musiker. Men Nicaragua är Latinamerikas näst fattigaste land och det är få kulturutövare som kan leva på sin konst.
 
– Att syssla med kultur är väldigt populärt. Alla skriver poesi, dansar, sjunger, målar och skriver, men det finns ingen plattform för att visa upp eller ställa ut, ingen marknad. Folk kan tänka sig att betala för ölen, men inte för konserten.
 
Utan uppbackande skivbolag måste artisterna vända sig till kommersiella företag för finansiering, och Katia Cardenal letar just nu medel för att kunna spela in landets första skiva med nicaraguanska barnsånger. Kanske ett blöjföretag kan sponsra?
 
– Eller så frågar jag Åge eller Jackson. Min bror bad om allt från gitarrer till skivinspelningar, men jag skäms. Det kanske är dumt. Några tusen dollar är ju ingenting för dem, säger hon och skrattar.
 
 
Bröderna Mejía Godoy har löst försörjningen med en stor restaurang med scen i Managua. När Luis Enrique Mejía Godoy kliver in haffas han av en liten tjej med Ipad som vill ta en selfie med honom. Bröderna är legendariska i Nicaragua, deras låtar från revolutionen spelas fortfarande flitigt, varav "Nicaragua Nicaragüita" är snudd på nationalsång.
 
– Det var en tid av stor romantik och kollektiv galenskap, minns Luis Enrique Mejía Godoy. – Revolutionen hade en enorm inverkan på kulturen. Vi producerade skivor, startade poesifestivaler, tryckte böcker och gjorde radio och tv. Allt var improviserat under den här tiden.
 
Men kriget tvingade sandinisterna att spara in på kulturen, och när de överraskande förlorade valet 1990 försvann det statliga stödet helt. Det nationella skivbolaget som Luis Enrique Mejía Godoy startat lades ner, och han berättar hur instrumenten såldes och skivorna låg utspridda över marken.
 
– Jag har inga bildbevis, så ni får tro mig. Det var väldigt svårt för mig personligen. Vi hade lämnat vapen och revolution bakom oss och gått vidare till demokrati, och det var bra, men det var utan resurser, utan plan. Då åkte jag till Sverige med Björn, för att överleva ekonomiskt, men även för att spela in pengar till Kulturhuset Grand Hotel.
 
Det var en tid av stor romantik och kollektiv galenskap.
 
Han och Björn Afzelius blev nära vänner. De reste och spelade tillsammans, drack tillsammans och lärde känna varandras familjer.
 
– Jag lärde mig inte ett ord svenska, och han pratade väldigt lite spanska, men vi förstod varandra perfekt, säger han och skrattar.
 
– Björn var min bror. Jag gillade hans musik och han gillade min, så vi kunde dela och spela varandras låtar. Jag har alltid tyckt om "Tusen bitar", Mil pedazos på spanska.
 
I samband med inspelningen av dokumentären om Björn Afzelius i Nicaragua 2013 fick Mikael Wiehe och Luis Enrique Mejía Godoy chans att stå på samma scen igen. De sjöng bland annat "Som en duva", som Mikael Wiehe skrev som en hyllning till politiska flyktingar från Latinamerika.
 
– Det var fint, och ett bra tillfälle att berätta om den speciella relationen mellan Sverige och Nicaragua, för det är det inte många här som känner till. Jag tror solidariteten med Nicaragua skilde sig från den med Chile och Kuba. Det var något väldigt intimt.
 
Mikael Wiehe tror inte att han och Björn påverkade Nicaragua. Gjorde de det?
 
– Solidaritet är alltid viktigt. Men visst, jag tänker också som Micke. Ingen artist, låt eller kulturell rörelse har på egen hand förändrat något. Än mindre revolutioner och regeringar. Men vi har bidragit. Vi har gjort skillnad.
 
 

 
BISTÅNDET
 
Biståndssamarbetet pågick 1979– 2007 och riktade bland annat in sig på importstöd, gruvdrift, skogsbruk, hälsovård och landsbygdsutveckling.
 
Kulturstödet uppgick till 60 miljoner kronor mellan 1987–2006. Målen var att främja demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och i förlängningen minska fattigdomen.
 
De största samarbetena var mellan svenska och nicaraguanska bibliotek och museum. Pengarna gick till Nicaraguas nationalbibliotek, regionala folkbibliotek, och renovering av en av landets äldsta byggnader, San Francisco-konventet i Granada.
 
Upprustningen av Ruben Darío-teatern räknas till ett av kulturstödets stora projekt. 2007 avslutades biståndssamarbetet med Nicaragua efter regeringens beslut att koncentrera det bilaterala biståndet till färre länder. Även den svenska ambassaden i Managua stängdes.
 
Källa: Sida.
 
 
NICARAGUA
 
Befolkning: 6 miljoner invånare varav 1 miljon i Managua. Nicaragua är det näst fattigaste landet i Latinamerika efter Haiti. Över 40 procent lever i fattigdom, det vill säga på mindre än 2 dollar om dagen. Två tredjedelar saknar anställning och jobbar i den informella sektorn med till exempel gatuhandel, hushållsarbete och jordbruk.
 
Historia: Anastasio Somoza tog makten i en statskupp 1936. Han hade nära band till USA och skaffade sig en enorm privat förmögenhet genom att lägga under sig statliga företag och tillgångar. Han efterföljdes av sina två söner och makten behölls inom Somozafamiljen fram tills revolutionen 1979.
 
Den sandinistiska befrielsefronten FSLN bildades 1961. Gerillan vann brett stöd i landet efter den stora jordbävningen 1972 då Somoza stoppade katastrofbiståndet i egen ficka. FSLN intog Managua 1979. Då hade 40 000 människor mist livet i revolutionen. FSLN genomförde bland annat en radikal jordreform och satsade stort på vård och utbildning. USA, med Ronald Reagan i spetsen, började stötta Somozaanhängare i högergerillan Contras, CIA minerade Nicaraguas hamnar och inbördeskrig bröt ut. Tiotusentals människor dog innan avtal om eldupphör skrevs på 1990. Samma år förlorade FSLN valet till oppositionen.
 
Nicaragua idag: FSLN kom till makten igen 2007, med Daniel Ortega som president. Inför valet drev FSLN igenom ett totalförbud mot abort, varpå de fick kritik för att ha lierat sig med katolska kyrkan för att vinna röster. Ortega har gjort sig populär både hos den ekonomiska eliten genom att hålla staten borta från näringslivet, och hos fattiga, genom välfärdssatsningar, men kritiseras för sitt auktoritära styre. Anklagelser om valfusk förekommer och grundlagsändringar har gett presidenten större makt, och möjlighet att bli omvald obegränsat antal gånger. Flera ledande sandinister från 80-talet har tagit avstånd från FSLN idag.
 
Källa: Utrikespolitiska institutet.