Musiken, livet och känslorna

Läs en personlig och intressant berättelse om en röst de flesta känner igen. En sångare med klart och tydligt budskap som hörts genom årtionden. Mikael Wiehe berättar om sitt liv.

De flesta har nog hört talas om Mikael Wiehe. Många har varit på en konsert och hört honom uppträda. Ännu fler har hört hans musik och tycker om den. Men det är nog inte lika många som haft förmånen att sitta ner och prata med honom. Jag har däremot fått förmånen att intervjua honom under en timmes tid.
Till en början var det lite svårt att få till en intervju då Mikael var fullt upptagen. Trots sina 72 år ligger han inte på latsidan. Han reser och far runt om i Sverige, Danmark och Norge och spelar. Men till sist kom vi överens om att jag skulle hämta honom hos frisören. Det var inte utan att jag var lite nervös. Jag skulle möta en kändis, någon jag under hela mitt vuxna liv både hört talas om och sett på TV. Någon intervju med honom hade jag dock inte läst. Men på den punkten skulle det bli ändring. Jag skulle utan tvekan tvingas läsa min egen intervju. Vi går förbi Fontänhuset och jag tar en bild under skylten som visar vart lokalen finns. Människor ilar förbi och kastar nyfikna blickar på honom. På vägen till Café Alé där intervjun hålls talar vi om den gångna sommaren. Han talar lugnt och avslappnat som om vi vore bästa vänner. Skönt tänker jag för plötsligt har jag fått tunghäfta och hittar inte orden. På väg in i kaféet blir han stoppad av ett fan som vill skaka hand och hälsa. Till sist är vi inne och kan sätta igång.

Lyckligt lottad

Min första fråga är vad Malmö betyder för honom. Han berättar att Malmö har allt det han tycker om, allt från dess mångfald i form av människor från jordens alla hörn. Självklart har staden växt till sig och förändrats under de 65 år han bott här. Han gillar skånskan och han känner till gatorna här. Han tycker om folket som finns här. Familj och vänner är aldrig långt borta. Malmö har med andra ord allt det som kännetecknar en hemstad.
Jag kan inte låta bli att fråga var han får sin ork ifrån. Han har ju trots allt hunnit med att bli 72år. Han håller kontakt med sina fans via sin hemsida och besvarar deras frågor. Han åker land och rike runt och spelar. Hans svar är ganska självklart.
- Detta är mitt liv, jag tycker det är roligt. Jag är lyckligt lottad över att få vara en som får göra det jag tycker bäst om. Jag får till och med betalt för det. Han säger också att han gjorde ett halvhjärtat försök för tre år sedan att ta, som han kallar det sommarlov. Det vill han inte göra om. Han blev bara rastlös. Jag frågar honom om han aldrig längtat efter ett vanligt svenssonliv. Få fasta arbetstider och slippa resandet.
Hans svar kommer snabbt.
- Jag är glad att jag sluppit.

Mammans betydelse

När man läser om hans liv dras hans relation till mamman upp. De hade inte alltid dragit jämt eftersom de båda var väldigt envisa. Jag undrar om det inte kan vara annat som gör att de inte kan samsas. T.ex. sår, att de retar sig på varandra. Han klargjorde att de älskade varandra väldigt mycket. Men han menar att deras relation är något som speglar alla föräldrar-barn-relationer. Mammor vill hjälpa sina söner på traven. Men det är inte alltid som de vill ha den hjälpen. De vill klara sig själva och skapa sina egna liv.
- Det var nog där våra olika uppfattningar skar sig ibland. Hon förstod inte, fortsatte han, att det här med att spela var ett sätt att leva. Hon var uppvuxen med att man skulle ha ett riktigt jobb med fasta tider. Det tog lång tid för henne att förstå, att jag inte bara hade fru och barn utan också kunde försörja dem.
Jag sitter och lyssnar till hans avslappnade och sympatiska röst. Jag tittar på lappen med frågor och skäms en aning. Jag överväger om jag verkligen inte skall hoppa över nästa fråga. Det berör en historia långt tillbaka i tiden och är väldigt personligt. Egentligen är det en fråga som ingen har med att göra. Men, tänkte jag. Det var hans själv som tagit upp ämnet en gång i tiden. Jag kan alltså inte låta bli. Nyfiken som jag är på hur offentliga människor klarar av sina liv när de ställs på sin spets får mig att ställa den. Jag hör mig själv uttala orden om den otrohet han blev utsatt för. Hans självklara svar får mig att skämmas än mer: - Ingen, inte ens de närmaste vänner vet vad som sker inom familjen och den egentliga orsaken till det inträffade. Därför är det ingen som har rätt att döma.
Han hörde ingen av sina vänner säga något dåligt om frun, snarare tvärt om. De visade förståelse för dem bägge. Han menade istället att hon hade väl sina orsaker och att han nog inte varit lätt att leva med. Det hela slutade lyckligt då de återförenades. Jag säger till honom att det är beundransvärt att de återförenas då det lättaste är att gå isär. Han själv tyckte inte det var speciellt beundransvärt och eftersom han älskade och saknade sin fru var det inget alternativ.
- Om man visar förståelse och sympati för varandra går saker lättare i livet. Om man har det i botten har man något att vara tacksam för.
Jag tar upp texterna i den musik han skriver. Han lyckas förmedla känslor och beröra människor på djupet.
- Om jag har tur, berättar Mikael, kan jag gå in i mitt inre och få fram den här känslan och hålla den vid liv i en sång. Det går inte alla gånger. Men ibland har man tur. För min egen del handlar det om personliga erfarenheter.
Vid 5-6 årsåldern begravde han en sparv i en tändsticksask. När han skrev texten om "flickan och kråkan" gick han in i den känslan han hade då och lyckades förmedla det. - Nu håller jag på att bli gammal, fortsätter han, och skriver därför text om det. Självklart så blir man ofantligt glad över att människor tycker om ens musik.

Uppmärksammad i medier

Jag undrar hur det känns att bli uppmärksammad i tv, radio och tidningar och få den uppskattning han fått.
- Ja, svarar han och ler stort, det är inte i alla yrken man får applåder på jobbet. Det känns självklart bra och få bekräftelse på sitt ego. Men man måste behandla det med försiktighet så det inte stiger en åt huvudet.
Mitt i intervjun blir vi avbrutna av ett fan. Han vill prata med Wiehe och få en autograf. Till min förvåning ger sig Mikael tid till detta. När autografen är skriven ställer jag nästa spörsmål. Du tror inte du nått en större publik om du skippat skånskan och sjungit på engelska istället?
- Det viktigaste för mig, svarar han, är att kunna uttrycka mig och det gör jag bäst på skånskan. Han har provat att sjunga både på engelska och stockholmska. Men det är på skånskan som han kommer sig själv närmast.

Betydelsefulla sånger

Jag undrar självklart om han uppnått sina drömmars mål? Åstadkommit det han ville? Efter en viss eftertänksamhet svarar han: - Jag har skrivit sånger som betytt något för folk. Det är jag oerhört tacksam och glad för. Det gäller inte bara de som hamnat på olika försäljningslistor eller på svensktoppen. Utan också de sånger folk spelat vid dop, vigsel eller vid begravning. Musik som spelats vid människors högtidsstunder. Det är nog det jag mest är stolt över.
Jag frågar honom varför han skrev sången om Titanic, det var så länge sedan det hände? Lite tankfull svarar han:
- Det vet jag inte! Det var en av de sånger som bara damp ner i knäet på mig. Jag skrev den på två dagar. En dag för att skriva texten och den andre dagen för att redigera den. Idag skulle jag nog svara att den handlar om vår planet.
När jag frågar honom vad han lämnar efter sig till eftervärlden svarar han:
- Hela mitt liv har kretsat kring att göra musik och jag hoppas att några sånger skall skapa glädje hos folk. Men framför allt att mina barn skall minnas mig med en viss värme och att min fru skall tycka det var värt att återvända till mig.
Är dina barn stolta över att ha en känd och uppskattad pappa?
- Nja, svarar han. Den beundran är nog begränsad. De har nog fått betala priset av att vara barn till en konstnär. De har gjort sina uppoffringar. Det som räknas är den kontakt man har med sina barn.
Mikael Wiehe hade en morfar som var med i missionsförbundet. En av hans bästa vänner Göran Skytte är troende. Jag undrar om han någon gång tänker på de existentiella frågorna. Han menar att det inte är lönt att tänka på sådant. Han tror inte på Gud och har han fel kommer det att visa sig. Han säger sig veta vad som är rätt och fel.
- Men, fortsätter han. Jag ser att människans tro på Gud gör dem lyckliga och får dem att göra bra saker. Det måste jag ha respekt för.
Var det bättre förr?
- Malmö var en liten trist håla i utkanten av Europa. Nu är den en levande stad. Fullt med folk som försöker förverkliga sina drömmar. Nu är det en levande spännande och fantastisk stad på många sätt. Det är inte problemfritt. Men det är fel att stänga inne och stänga ute.
Jag frågar honom om han aldrig funderat på att bli politiker.
- Jo, svarar han, en gång i tiden. Men makt är en för het potatis att hantera.
Mikael drog sig ur för att inte falla i olika frestelser. Men han menar sig vara engagerad i medmänsklighet och allt det står för. Han har röstat för samma parti som han gjorde första gången 1968. Han har inte sett någon anledning att ändra på det.

Gemensamt ansvar

Jag ber honom beskriva hur det skulle låta om han skulle sammanfatta sitt liv. Efter en stunds tystnad svarar han.
- Jag har levt ett tryggt, förhållandevist lyckligt, fredligt och intressant liv. Jag har aldrig behövt oroa sig för mat för dagen. Eller om någon vill hugga huvudet av mig. Jag har sluppit se mina fruar bli våldtagna eller mina barn drunkna i medelhavet. Jag är ett undantag på jorden som har fördelen att leva i denna trygga del av världen. Det ska vi vara glada för. Vi har en plikt att försöka hjälpa andra människor till samma lyckliga, trygga och fredligt liv som många av oss själva haft.
En timmes intervju går relativt snabbt. Många frågor har besvarats och många ämnen diskuterats. Det jag fruktade mest av allt inför denna intervju var att komma in på politik. Efter att ha läst om honom på nätet har jag förstått att det är hans stora passion. Men däremot min stora svaghet. Ett ämne jag gärna håller mig ifrån. Nu så här efteråt när jag går igenom intervjun inser jag att vi hela tiden uppehållit oss i den sfären. Jag kan bara konstatera att politik handlar om hur vi vill leva eller borde leva. Våra önskningar, drömmar eller mål inte enbart för oss själva utan för alla människor. Hur detta skall gå till skiljer sig från person till person. Även om Mikaels och mina åsikter skiljer sig åt en aning är människans välbefinnande det vi båda önskar oss. Det tror jag nog gäller de flesta människor. Det har varit en intressant och mycket givande stund för mig. Det är med värme jag tänker tillbaka på hans lugna och varma stämma och hur han talar om medmänsklighet. Sedan några år tillbaka bor jag själv i Malmö. Det är lätt att förstå varför han talar om staden med värme.
Jag är glad och tacksam för denna öppna och givande stund och hoppas att jag lärt mig något.
Tack Mikael för att du är du och allt det du gett oss.

Snabba frågor

Hur mår du? Jag mår bra!
Vad tycker du om falskhet? Jag tycker man skall sträva efter att vara ärlig mot andra och framför allt mot sig själv.
Litar du på människor? Jag är uppvuxen i den delen av världen där man kan det.
Vad är det första du tänker på när jag säger kärlek? Min fru!
Ångrar du något du gjort i livet? Det finns säkert det jag kunde ha gjort annorlunda eller det jag inte skulle ha gjort. Men det är inget jag har lagrat som jag kan ta fram bara så här.
Är du en förebild för dem som ser upp till dig? En gång var det en person som sade att Mikael Wiehe var Sveriges samvete. Jag tyckte det var en stark överdrift. Men självklart blev jag smickrad.
Kan du beskriva Malmö med ett ord? Blandat.
Skulle du vilja leva om ditt liv och ändra på något? Absolut inte!
Om du kunde se in i framtiden, vad skulle du då vilja se? Fred på jorden och harmoni. Ett fixat klimathot. Listan kan bli ganska lång.
Vad är pengar för dig? Det är bra att ha.
Vad är din starkaste egenskap? Det är nog målmedvetenhet.

Tom Nandersen, Fontänmagasinet, Nr7 2018