Musik, moral och motstånd

Musik, moral och motstånd

Den stora hotellfoajén är lågmäld och lugn. I portierlogen har nattskiftet gått på. Kvällstidningarna är slut. Genom de höga svängdörrarna duggar en och en annan sen gäst in från den mörka kylan.
Längre in, i ljuset från en punktlampas varma sken håller en man kväll med C G Jungs Månpocket ”Mitt liv”. Uppkrupen i en högryggad länstol med kaffe, gul favoritlikör och grovsnus på ett vackert marmorbord hämtar han andan efter dagens studioarbete med Hemingwayland, den tionde LP:n med text och musik av Mikael Wiehe.

Hemingwayland, vad menas?
I Hemingways romanvärld lever ensamma män, som mot taskiga odds kämpar vidare. Inte i första hand för att vinna utan för att behålla sin värdighet. Hemingway skriver om tjurfäktare som fäktar mot farliga tjurar, om män som strider mot ett obarmhärtigt liv, mot döden.

Det låter som om detta Hemingwayland skulle ligga långt från det myllrande livet i den vänsterrörelse som du och Hoola Bandoola var del av på sjuttiotalet.
Ja. Vi har ett annat samhälle idag. Vänsterrörelsen är död. Atomiserad. Vi lever i en individualistisk tid där det handlar om att slå sig fram och lyckas. Nu snackas det inte om hur man bör vara eller göra. Etiken är död – och människor fuskar bort sin moral – och därmed sina liv. I stället för att säga – Det här är kanske omöjligt att göra, men jag skall jävlar anamma göra det ändå – så har livet reducerats till det möjligas konst. Ofta med brasklappen – Alla andra gör så här, varför skulle då inte jag…
Kan man jobba lita svart, undvika konflikter hemma genom att ha en älskarinna bredvid, kan man sno undan en miljon till Schweiz eller blåsa försäkringskassan på två extra sjukdagar så… Vi har fått ett smitarsamhälle som kryper in i våra själar. Och så skyller vi på något annat och pratar om att individen är ett offer – ett passivt objekt i stället för ett handlande subjekt.

Och var kommer Hemingways figurer in i bilden?
Jo. Se på tjurfäktarna som Hemingway skriver om. Nittio procent av alla tjurfäktare är fattiga pojkar. Deras ursprungliga villkor är just att vara objekt i livet. Men när de står där på arenan kan de inte skylla på vinden, solen eller sanden. De befinner sig i en omöjlig situation, öga mot öga med tjuren. De måste vända på den situation och de måste dessutom göra det vackert. Detta att vända på sin situation så att men blir subjekt, det är att ta sin värdighet som människa på allvar.
För att behålla sin värdighet som människa måste man göra motstånd mot det som man tycker är fel.

Motståndets estetik heter en av dina nya låtar.
När jag skrev den här låten läste jag tredje delen av Peter Weiss romantrilogi Motståndets estetik. Den handlar om hur motståndsrörelsen krossades i Tyskland 1944. Jag lånade titeln eftersom min låt handlar om den krossade motståndsrörelse som vi har här och nu. Individerna finns kvar. Rörelsen är borta. Vi lever var för sig men vi känner fortfarande igen varandra.
Du bär en röd stjärna på ditt svarta kavajslag. Symboliserar den motståndet?
Nja. Jag har den nog mest på trots mot den väldigt tydliga, offensiva högervåg som rullar fram samtidigt som vänstern är mycket försiktig och nyanserad. Men min röda stjärna står också för rätten till mänsklig värdighet.

Är det möjligt att förena kollektiv politisk kamp med individuell moralisk integritet?
Ja, och när du gör det ”Då blir du farlig” som en av låtarna heter. ”När du förenar dig med andra då kan det hända, då kan en värld förändras”.
Den låten skrev jag när gruvstrejken bröt ut i England. Förutsättningen för ett framgångsrikt kollektivt handlande är att var och en också handlar som subjekt. Man är kollektiv och individ på en och samma gång.

Du är snart 40. Har du samma publik i dag som för tio år sen?
Ja, jag känner igen många när vi är ute och turnerar. Många är jämnåriga. Men alla hänger inte med i de nya svängarna, t ex med Dylanskivan för några år sedan eller nu när jag jobbar med syntar och trummaskiner.
Men jag har också en yngre publik runt 25 år som gillar rock. Den äldre gruppen tycker om när jag kommer själv med min gitarr och sjunger så att texterna hörs. Den yngre vill ha fullt ös med rockorkesterns syntar och elektronik.
Helst skulle jag nog vilja lära mina jämnåriga i publiken att hitta vägen till utlevelsen i rockmusiken. Men jag vill också väcka de yngres behov av texter.

Får du själv ihop de två sidorna?
Det är svårt att vara både intellektuell textförfattare och rockorkesterledare. Mycket i rocken tycker jag inte om. Den konstnärliga konservatismen, formstelheten och så hela den ungdomliga mytbildningen med brudar och kröken. Det är lätt att fördummas i rockkretsar. Det spännande i rocken ligger i kraften och utlevelsen som det gäller att få ihop med ett intellektuellt skapande. Just den förmågan hade Hemingway. Kombinationen av utlevelse tillsammans med andra och ett liv på kammaren.

Din nya skiva, bär den sådana spår?
Hur skivan blir står ännu skrivet i stjärnorna. Musikaliskt är den en summering av vad jag gjort tidigare. Där finns rock och ballader och mycket influenser från afrikansk, karibisk och latinamerikansk folkmusik. Att göra en skiva liknar arbetet med en teaterföreställning.
Texten – och musiken – är grunden men sen hänger det väldigt mycket på vem som spelar.
Av hänsyn till helheten kan man tvingas stryka partier eller hela låtar som är bra. Spontana infall i studion kan visa sig bli lyckokast.

Och du spelar regissörens roll?
Ja. Jag är den konstnärlige ledaren. Sista ordet är mitt.
Dessutom har jag två starka kort på hand eftersom det är jag som skrivit texten och musiken. Men detta betyder inte att de andra i orkestern tiger still när vi arrangerar och spelar in låtarna. Visserligen kommer jag ibland med ett färdigt arrangemang som t ex till titellåten Hemingwayland men Motståndets estetik har å andra sidan Annie som spelar syntar arrangerat. Självfallet kan jag inte ensam driva igenom en låt eller en fråga mot de andra fyra. Då skulle den skapande atmosfären, som gör att det är kul att jobba, gå förlorad. Det ligger i mitt intresse och på mitt ansvar att den inte gör det.

Kan du behålla din konstnärliga integritet utan att köra över andra?
Nej, egentligen tror jag inte det. Men i den här orkestern behöver vi inte driva konflikter till sin spets. Vi har ventiler i och med att alla också spelar i andra orkestrar och jag spelar med Björn Afzelius. Victor Jara-låten t ex spelar vi inte i den här orkestern. Men jag gillar låten och därför spelar jag den tillsammans med Björn i stället. Vi har en liten hobbyorkester på två man med ambitionen att spela en gång i varje svensk stad. Varannan spelning gör vi gratis, varannan tar vi bra betalt för. Spelningarna drar alltid fulla hus. Överskottet av intäkterna går till politiska ändamål som vi och arrangörerna – ofta olika solidaritetsrörelser – kommer överens om. Det kan vara skolbyggen i Nicaragua, motståndsrörelsens radiostation i Chile och El Salvador eller till gerillan i Guatemala. Men det kan också vara Amnesty eller PLO som får pengarna. På två år har vi spelat in ett överskott på en halv miljon kronor.

Genom de här turnéerna håller du kontakt med olika solidaritetsrörelser och du har också en låt som heter ”Basta ya” – Nu får det vara nog – på den nya skivan. Den är skriven av en chilenare och handlar om motståndskampen i Chile. Men hur är ditt förhållande till den musikrörelse som bröt fram i slutet av 70-talet i punkvågen?
Jag tycker det finns en ömsesidig respekt. Ebba grön gjorde t ex en låt som heter ”Ung och kåt” som var lysande. De har en långt större utlevelse än vad vi någonsin hade i den äldre generationen.

Imperiet har nyligen spelat in din låt ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”. Håller den texten ännu, tycker du?
Ja.

Är du kritisk mot fredsrörelsen?
Ja. Den är flummig och oprecis. Det är ju självklart att alla är emot krig. Därför måste man också säga varför, när, var och hur man är emot kriget. Och det är naturligtvis fullt möjligt för en fredsrörelse att göra det.

Du experimenterar gärna med ny teknik och nya musikstilar. Varthän bär det av efter Hemingwayland?
För tre år sedan bestämde jag mig för att göra något nytt varje år. 1983 skrev jag teatermusik för första gången. 1984 arbetade jag med ett stort körprojekt i Rikskonserters regi. 1985 blir det – förutom turnéer med orkestern och med Björn kanske en krogshow eller varför inte filmmusik?

Peter Erichs, SIF-tidningen nr 6, 1985