Mina skivor ska vara som viktiga brev

Mina skivor ska vara som viktiga brev

Namn: Mikael Christian Wiehe
Född: 46-04-10
Familj: Hustru och barn
Röker: Nej, har slutat
Dricker: Ja

Mikael Wiehe har sedan länge kallats ”Sveriges Bob Dylan”, och det har jag viss förståelse för. Det finns likheter mellan deras musik. Utan att för den skull påstå att Wiehe inte har någon egen stil.

För ett tag sedan kom han ut med en ny LP, ”Kråksånger”, som han själv gjort allt material till utom en låt som är en Dylanöversättning. Bandet han gjort skivan med kallar sig ”Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis”. Ett långt namn. Men alla i bandet har sitt namn med.
– Låtskrivningen tar sin tid, att spela instrument tar sin tid. Varför ska då inte de andra få ha sina namn med på omslaget – de gör ju halva jobbet!
Mikael lyssnar inte så mycket på musik privat. Han slölyssnar mest på radion eller så blir det gamla saker som Beatles. Men visst har han favoritgrupper.
– Ebba Grön, Eldkvarn, Ståålfågel och Ulf Lundell lyssnar jag gärna på. Bland amerikanska grupper och sångare tycker jag om t.ex. Talking Heads, Robert Palmer och Yoko Ono.
Vad vill han då med sina egna låtar?
– Jag vill alltid säga något som jag själv tycker är viktigt. Det behöver inte tvunget vara allvarligt, det får gärna vara roligt. Men texterna måste betyda något för sig själv. Jag vill försöka blottlägga saker, tala om som det verkligen är. T.ex. kärlek och politik. Mina skivor ska vara som viktiga brev till mina vänner.
En bra låt, enligt Mikael, kännetecknas av att det finns ett samband mellan låten, den som sjunger den och publiken.
– Publiken känner om låten är ett sätt för den som sjunger den att framföra någonting.
Att hans låtar ofta har politiska texter förklarar han med att hela livet är politik. Det är, säger han, något man inte kan slippa undan. Mikael har aldrig varit med i något politiskt parti eller jobbar partipolitiskt. Men han betraktar sig själv som kommunist.

Proffs med Hoola
Sin musikerbana startade Mikael när han var 10 år och fick sin första gitarr. Han spelade i ett band första gången när han var 12. Sedan bytte han ut gitarren mot en saxofon och 1963, 17 år gammal, spelade han in sin första platta. Efter det spelade han i ett jazzband som hette Blunck’s Lucky Seven, efter trumpetaren Leif Blunck. När det bandet splittrades spelade han med sin brorsa Thomas ett tag, åren 1967-69. 1970 var han med att starta Hoola Bandoola Band, som de flesta nog har hört talas om. Mycket tack vare HBB kunde han 1973 börja leva på musiken och blev proffsmusiker.
Just nu är det alltså ”Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis” (Wiehe – sång, Nyberg – trummor, Franck – bas och Fjellis – gitarr) som gäller. Mikael berättar för oss att deras publik för tillfället är stor och väldigt splittrad.
– Det kommer äldre damer och herrar som vill höra ”Titanic” och 17-åriga tjejer och killar som vill höra ”Strebersång” från senaste plattan. På de ställen vi inte har varit på förut kommer det rätt mycket äldre. Men när vi väl varit där en gång, och spelat mycket rock, så kommer de äldre inte i fortsättningen utan de köper skivorna istället så de själva kan reglera volymen.

Musiken består
Frågar man en människa på stan vem Mikael Wiehe är så är det inte säkert hon vet. Men får samma människa höra en av hans låtar vet hon säkert direkt vem han är. Mikael har aldrig varit noga med att ha bilder av sig själv och bandet på omslagen. Musiken är viktigare tycker han.
– Musiken den består, men banden de förgår. Och jag är bara intressant när jag gör sånger som folk gillar
Vi ber honom beskriva sig själv som person.
– Jag pendlar mycket mellan ytterligheter, säger han. Mellan mani och letargi, d.v.s. energiutbrott och lättja. Höjden av mani, det är när jag gör låtar.
Jag inbillar mig att jag är ganska godmodig och snäll. Men när jag blir som mest manisk blir jag ganska hänsynslös och tänker bara på mig själv och vad jag håller på med. Vidare är jag rätt så beslutsam och målmedveten. När jag skapar vet jag intuitivt när något är bra och har svårt att kompromissa.
I övrigt är jag som folk är mest, fortsätter Mikael. Tycker om att äta och dricka gott och prata med kloka, vänliga människor.
Tyvärr är jag till naturen ganska lat. Jag måste disciplinera mig oerhört för att få något gjort. Jag är också ganska borgerlig, i och med att jag tycker om ordning och reda. Tycker om folk som passar tiden. Folk som bär sig konstigt åt och ursäktar sig med att de är konstnärer tycker jag inte om. Inte heller de som lånar pengar och inte lämnar tillbaka.

Arbetsmoral
Jag föraktar de som föraktar de som har ett vanligt arbete. Även det jag gör har en stor portion arbetsmoral i sig. Man måste jobba ett visst antal timmar för att uppnå ett resultat.
Läsa böcker tycker han om. Motståndets Estetik av Peter Weiss t.ex.
Han läser också recensioner. Men, förklarar han, det är sällan han läser någon recension han tycker är lika bra som hans skivor.
– De är ofta mycket sämre som jobb än vad mina skivor är. Jag får sällan ut något av dem, det finns inget allvar och tyngd bakom recensionerna. Men det finns några få jag läser med intresse. Fast jag vill inte nämna vilka.

	Carina Malander, Superträff Nr.16, Årg.6, 1981