Mikael Wiehes revolutioner

Mikael Wiehe överraskar inte. Det mesta är kapitalismens och nyliberalismen fel.
Po Tidholm och Mikael Wiehe förenas i övertygelsen om att det var bättre förr.

I Dagens Nyheter (8/1) undrar journalisten och författaren Po Tidholm hur det är att vara Mikael Wiehe, 75 år på det 76:e. Det kan man undra. Att under ett helt vuxenliv ha förfäktat idéer och försvarat regimer som har miljontals människors liv på sitt samvete, hur är det? Och hur är det att framhärda och meddela att "De som kräver min avbön, de kan kyssa mig i mitt otorkade arsle, är mitt svar. Något mer du undrar?". Det borde vara mer Tidholm undrar, men frågorna är hovsamma. Man pratar barnbarn och åldrande. När man som läsare tror att det inte kan bli mer självupptaget berättar Wiehe att han har gått i terapi. Han sökte hjälp för sin rädsla för kvinnor.

Han säger sig inte förstå feminismen eller klimatdebatten, men vidhåller att det är kapitalismen och nyliberalismen som orsakat sånt som är fel.

Som journalistiskt verk får nog Tidholms intervju klassas som mjukpropaganda. Läsaren placeras i Tidholms eget universum, i "en värld som på många sätt bara blivit sämre". Wiehe rör sig hemtamt i denna världsbild och tillfogar att han kan leva med att allt blivit sämre och förklarar "det är lite jobbigt att behöva påpeka det själv, men jag kan åtminstone säga att jag har gjort vad jag har kunnat".

Wiehe är del av den vänster som i decennier rörd till tårar diktat, sjungit om och demonstrerat för totalitära stater, för kampens och revolutionernas blodspillan. De har hävdat den starkes rätt att i revolutionens namn ta livet av miljoner oskyldiga. Detta har de kunnat göra tack vare den yttrandefrihet som han inte unnade musiker, journalister och konstnärer i länder som Kuba, Sovjet, Kina, Nordkorea och tidigare öststater.

Det är möjligt att den del av världen som kretsar runt Mikael Wiehe med åren blivit allt sämre, det är i så fall att beklaga. Men som bland andra författaren Johan Norberg belyst i sina böcker har världen för miljontals människor under de senaste decennierna blivit en allt bättre plats. Barnadödligheten minskar, allt färre lever i absolut fattigdom och allt fler barn får gå i skolan. Detsamma beskrev Hans Rosling med tålamod och envishet.

Det goda som gör att människor av egen kraft kan lyfta sig ur fattigdom är inte sprunget ur Wiehes eller Tidholms ideal, utan ur marknadsekonomi och just kapitalism. Trots revolutioner och förtryck har världen blivit en bättre plats sedan Wiehes ungdomsdagar. Det är inte socialismens eller revolutioners verk..

Maria Ludvigsson, Svenska Dagbladet den 16 januari 2022