Mikael Wiehe. Sången som består.

Mikael Wiehe, den folkkäre trubaduren fyller snart 30 år som artist och trots tiden som gått och förändringarna som ägt rum i hans land och i världen har hans popularitet inte minskat. Inte heller de nya generationerna är likgilltliga inför hans sånger.
Trogen sin politiska och sociala övertygelser och framför allt sitt enträgna konstnärliga sökandet, är Wiehe jämte Björn Afzelius (hans gamla vän från den legendariska gruppen "Hoola Bandoola") en av de sista överlevande från den generation som föddes – konstnärligt – i slutet av 60-talet.
De är en del av den svenska trubadurtraditionen vars främsta representanter är Carl-Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Det är också allmänt känt att både Mikael Wiehes, Björn Afzelius och Jan Hammarlunds musik har länkar till och influenser från latinamerikansk musik.
Tillsammans med Walter Díaz – ansvarig för ett musikprogram i en av Montevideos radiostationer – intervjuar vi Mikael Wiehe i hans studio i Malmö.

Liberación: Mikael, med vilka musiker från Latinamerika identifierar du dig mest?

Mikael Wiehe: Det är klart att jag känner mig mycket närmare de jag känner. Närmast står jag Julio Numhauser vars sånger jag har sjungit på svenska. Också Mario Salazar från Chile står mig nära även om hans musik skiljer sig från min.
När jag kom till Kuba för första gången för 15 år sedan lyssnade vi en kväll i Leninparken på en grupp trubadurer och jag blev djupt imponerad av Pablo Milanés. Björn däremot, tyckte bättre om Silvio Rodríguez. Senare uppträdde vi med dem bägge i Sverige.
Jag är också en stor beundrare av Daniel Viglietti som jag också har turnerat med i Sverige. Om jag ska vara ärlig tycker jag bättre om hans äldre produktion även om jag erkänner och beundrar hans förnyelse.

För några år sedan hörde jag, i en mycket dålig kopia, en Vigliettiversion av Circe Maias dikt "Otra Voz Canta (En annan röst sjunger) som i sin tur inspirerade mig att skriva min egen version av Daniel Vigliettis "Otra voces cantarán", "…ska nya röster sjunga".
Jag minns att min första kontakt med Latinamerikansk musik var när jag hörde "El condor pasa" i Spanien, (på den tiden lyssnade jag väldigt mycket flamenco) framförd av en grupp som senare hette "Urubamba".
Livet erbjuder många möjligheter och mig gav det kontakten med Latinamerika och latinamerikanska diktare.
Jag tycker om att mina låtar sjungs i andra länder.

L: Har du någonsin tänkt på att sjunga på spanska så du kommer närmare den latinamerikanska publiken?

MW: Sanningen är att jag aldrig haft ambitionen att göra internationell karriär. Som ung spelade jag på gatorna i Paris liksom Simon & Garfunkel. Jag har sjungit i hela Skandinavien, på Kuba, i Nicaragua, Costa Rica och i Chile. När jag står på scenen i andra länder ser jag att publiken inte förstår vad jag sjunger om. Det är så klart synd. Men om jag skulle börja sjunga på spanska skulle jag inte bli något annat än en utlänning som sjöng med en accent som inte var hans egen och som inte lyckades förmedla känslorna i det han sjunger till sin publik.
Däremot har det varit intressant för mig att mina låtar framförs i andra länder. Jag minns en gång när Joan Baez kom till Köpenhamn och jag tyckte att min låt "Viktor Jara" passade henne musikaliskt. Jag ringde runt till de olika hotellen tills jag fick veta att hon bodde på Hotell Plaza. Jag väntade på henne och när hon kom gav jag henne en skiva med en engelsk översättning av min text. I texten fanns det två raden som hon inte tyckte om eftersom hon definierade sig som pacifist. Så det blev ingenting av med det.
Här i Skandinavien talar publiken och jag samma språk men mina sånger kan sjungas i andra länder på andra språk, t.ex. mina vänner. Uruguayanen Henry Engler har översatt 10 av mina låtar och Julio Numhauser har gjort två av mina sånger på spanska.
Mina idéer har förblivit intakta.

L: Mikael, du började sjunga på sjuttiotalet och du är för många en politisk sångare. Efter tiden som gått och de förändringarna som skett, har du ändrat dina texter, din musik?

MW: För mig är själva musiken inte politisk. Den kan vara politisk via associationer. Musikaliskt har jag testar olika genrer. Från någon form av folk-rock till synt-rock inspirerad av Peter Gabriel för att återvända till gitarren via en jazzinspirerad musik med piano... Jag gillar att testa olika genrer. När det gäller texter började jag som en Beatles- och Bob Dylanefterföljare.
Texterna gjorde jag från en början på ett sätt man kan kalla rätt så programatiskt där vi i slutet av 60- och början av 70-talet försökte återspegla det som hände i verkligheten. Jag var inte så upptagen av mitt inre utan mer av de händelserna som omgav oss. Fast det är klart att det alltid finns ett subjekt som ser på det hela med ett mänskligt blick. När jag nu har 25 år på nacken som låtskrivaren begränsar jag mig inte längre. Jag tillåter mig att också skriva mer personliga betraktelser.

Pepe Viñoles, Liberación Cultural, la primavera 1993