Mikael Wiehe på snabbvisit

Mikael Wiehe på snabbvisit Han gör politiska texter i poesins form, omsorgsfullt inlindade i melodiska slingor. Han är också en musikalisk Robin Hood för olika solidaritetsrörelser. Sin politiska hemvist har han kvar, trots sina personliga framgångar i skivstudion och på landets scener.

Så kan man försöka presentera skånepågen Mikael Wiehe. Trots en viss förkärlek för olika fågelarter är det ändå för människor som Mikael Wiehe gjort sina största insatser. Sedan början av 70-talet har han envist besjungit världens orättvisor som professionell musiker. Framgångarna har följts upp med nya, vilket gjort honom till en etablerad artist som vunnit stor respekt för sitt kunnande.
I och med det, går det varken att förlöjliga eller negligera honom, och han är väl en bland få vänstermänniskor som får komma till tals i svenska media.
Vi minns alla hur han fick Stockholms jetset att sätta körsbäret i fel strupe för några år sedan. Tillsammans med Afzelius spelade Mikael på Måndagsbörsen och redovisade då hur de spelat in flera hundra tusen kronor till Nicaragua. Då fäller Mikael Wiehe kommentaren: "Jag hoppas de köper vapen för pengarna".

"Mycket är vi överens om"

Nu sitter han bakom kulisserna på KPML(r)s partidag och väntar på sin entré. Han verkar helt lugn, och på mycket gott humör. Hur kommer det sig då att han ställer upp på KPML(r)s partidag undrar vi?
- Vi är väl också här för att hylla Anton Nilsson. Som representant för skivbolaget Amalthea måste jag närvara när han som gett namn åt bolaget fyller 100 år.

Men du är ändå här och uppträder för det revolutionära partiet i Sverige.

- Jag har allt ställt upp för KPML(r) förut. Stämmer det bara överens med vad jag själv tycker, så är det klart att jag ställer upp.

Hur är det nu då Mikael? Kallar du dig fortfarande för kommunist?

- Javisst, men jag anser mig inte ha monopol på det ordet.

Vad är det som skiljer oss åt egentligen?

- Mycket är vi överens om, men det finns frågor där jag har en annan uppfattning. Exempelvis har jag en annan uppfattning om det som sker i Afghanistan. Visst är det en komplicerad fråga, för jag vill absolut inte hamna bland gamla skp-are och på högerfolkets sida. Jag stödjer inte gerillan i Afghanistan, men tycker ändå inte att Sovjets närvaro är berättigad. Man kan inte tvinga revolutionen på ett annat land.

"Flyktingfrågan är mycket viktig"

Vi vet ju så väl att du ställer upp för hela världens förtryckta folk, och det är verkligen uppskattat det vet vi. Men ändå Mikael. I början av din karriär med Hoola Bandoola band skrev du sånger som behandlade den svenska vardagen också. Nu förekommer det knappast på din repertoar. Varför? Det händer faktiskt en del här också, även om det inte är samma brännpunkt som i Nicaragua och i Sydafrika.

- Jo det är väl sant, och jag håller nästan med dig helt och hållet. För att stödja Sydafrika och ANC idag krävs väl inte så mycket progressivitet, utan bara lite sunt bondförnuft.
- Men vi har faktiskt behandlat flyktingfrågan som är en inkil för fascismen att sticka upp i vårt land. Dom börjar lite smått att sticka fram näsan nu. Vi kan inte förvänta oss att dom kommer fix färdiga på en gång, utan gror lite grann under ytan först. Därför måste vi agera nu. Och jag var faktiskt med i Sjöbo i förra veckan och sjöng på ett sådant möte.

Om det nu dyker upp en strejk av den kaliber att det blir något att samlas ikring. Kommer Mikael Wiehe att ställa upp då.

- Självklart.

"Proletären är en bra tidning"

Vi vet också att Mikael Wiehe prenumererar på tidningen Proletären. Kan våra läsare få veta vad du tycker om tidningen, om du nu läser någonting i den vill säga?

- Jodå, visst gör jag. Jag tycker det är en bra tidning. Temanumren är ett väldigt bra grepp, som ger en möjlighet att fördjupa sig lite mer. De internationella reportagen är också okey, och jag tycker att ni har bra ambitioner med arbetarskildringarna.

Vad är det som inte är bra då?

- Vi har ju redan nämnt Afghanistan. Sedan är det en fråga som visserligen inte är stor, men jag har ändå en annan åsikt i den. Homosexfrågan. Jag måste tillstå att jag håller med den första insändaren av de bägge som var publicerade för ett par nummer sedan i tidningen.

Vi tackar dig för den här lilla pratstunden, Mikael, så här strax före ditt framträdande. Men slutligen, händer det något stort snart igen där Mikael Wiehe är med.

- Ja, vi ska ha en stor gala på Johanneshov i Stockholm den 4 december, till förmån för ett kulturhus i Nicaragua. Förutom mig själv blir det Björn Afzelius, Imperiet, Little Steven och Jackson Brown.

Så tar Mikael Wiehe sin gitarr och går ner mot artistingången till scenen. Snart är den hans som så många gånger förut. Men det är ändå för oss revolutionärer lite speciellt med hans deltagande här. Han ställer ju trots allt bara upp på det han tycker om.

Dan Tarnvik, Proletären Nr. 46, 12-18 november 1987