Mikael Wiehe ömsar skinn

Hemma på hans skivtallrik snurrar Björk och Prodigy. Men när Mikael Wiehe själv spelar in skivor rör han sig inom kända jaktmarker. På senaste skivan är han tillbaka i visrocken. "Jag tar inga steg ut i det okända", säger Mikael Wiehe till Dygnet Runts Alexander Agrell.

En ny samarbetspartner. Minsann. Inför "Sevilla", Mikael Wiehes första soloalbum på tre och ett halvt år, har Stellan Colt fungerat som både producent, arrangör, trummis, syntspelare och allmänt bollplank. Med mera. Unikt.

- Det började med att Stellan frågade om han fick göra vad han ville med en av mina låtar, berättar Mikael Wiehe. Jag grunnade länge och var först tveksam, men sedan fick han femton nyskrivna sånger, valde ut en och arbetade med den i sin studio. Och jag tyckte att resultatet blev bra.
Så har jag aldrig överlämnat låtar till någon annan förut.
I en Sydsvenskanintervju i samband med förra albumet "Trollkarlen" berättade Mikael Wiehe att endast två personer brukade få höra och tycka till om hans sånger: Björn Afzelius och turnébokaren Anders Larsson på United Stage.
Denna gång fick även Jan Sigurd ett litet ord med i laget. Han hälsade på hos Wiehe, fick höra några låtar och påpekade att det behövdes fler stick, partier mellan vers och refräng som bröt av. Annars skulle sångerna kännas för tråkiga.
- Jag gillar väl när det är tradigt, skrattar Wiehe. Men Stellan blev glad.
- Det där är en svår avvägning: Hur mycket ska man låta sig påverkas av andras åsikter utan att ens egen stil och särart försvinner?
Tre och ett halvt år – varför så länge? Känner han av kraven från publiken och sig själv? - Det blev faktiskt bara så.
- Jag har varit flitig under tiden, gjort musik och text till Rikard Wolff och Totta Näslund, gjort musik till "Torntuppen" och turnerat med Hoola Bandoola och David Nyström. - Dessutom går tiden allt fortare. Jag tyckte själv inte att det var så länge sedan förra plattan kom. Visst, kraven har vuxit, men det var inte det avgörande.
Wiehe tycker att "Sevilla" känns som det mest homogena han släppt ifrån sig sedan Hoola gjorde "Vem kan man lita på?", musikaliskt och i sound och attityd.
- Homogent och jämntjockt, det är bara att välja ord, säger han med ett leende.
- Vi hade att välja på, jag hade skrivit låtar nog för en skiva till. Bra, för nu är nästa platta redan klar…
Med Stellan Colt vid kontrollerna kan "Sevilla" sägas ha dragits åt visrockhållet. "Trollkarlen" hade en lätt folkmusikalisk och mera akustisk prägel.
- Jag har väl mer eller mindre dragit upp gränserna som jag rör mig inom vid det här laget, förklarar Mikael Wiehe. Det handlar i stor sett om rock och folkmusik, jag tar inga steg ut i det helt okända, mot hiphop, till exempel. Det hade i och för sig varit kul men jag skulle inte haft någon trovärdighet där.

Om "Trollkarlen" bar en atmosfär av Malmö ligger "Sevilla" trots titeln (och titelmelodin) närmare låtskrivarens amerikanska influenser, tycker han själv: The Band och Ry Cooder, plus engelskmannen Peter Gabriel. Vad har han själv lyssnar på under det senaste året?
- Prodigy, Bob Dylan senaste, Emmylou Harris, Lisa Ekdahl, Monica Zetterlund, Björk, alla mina gamla Joni Mitchell-plattor. Jag lyssnar på så mycket och allt sätter sina spår, även om jag aldrig medvetet letar idéer.
- De flesta skivor hör jag på två gånger, i enstaka fall blir det tre gånger eller mer. Sånger intresserar Mikael Wiehe mer än till exempel sound.
- En bra låt kan spelas på ölburkar och en sten, på gitarr och cello eller med hela maskinparken. Och det är bra sånger som kan inspirera mig att själv skriva sånger, utan att planka, förhoppningsvis.
Fast även det händer. Mikael Wiehe berättar om den gången när han lyssnat intensivt på Peter Gabriel och lite senare fick ur sig en låt som verkligen satt rätt.
- Men när jag lyssnade på den efter några dagar lät den märkvärdigt bekant och mycket riktigt hade jag tagit en Gabriellåt rakt av.
- Wiehe har inte suttit och medvetet komponerat ihop ett album. I stället är det så att melodier och texter flödar till hela tiden. I större mått eller mindre skvätter. Ibland pusslar han och letar på gamla kassetter och i gamla textblock. Alla uppslag sparas.
- Nu är jag på den fyrtionde A4-blocket. Och någon melodislinga som jag använde nu kom från till 1972. Men väldigt många av de nya sångerna blev till ganska med detsamma. "Sevilla" skrev jag när vi redan börjat arbeta i studion, medan "Vad bryr sig kärleken" tog längst tid.
Det Afrika-inspirerade numret spelades in som en duett med Thomas DiLeva och själva sången bandades i DiLevas lägenhet i Stockholm. Mikael Wiehes idealtillstånd är att sitta i arbetslägenheten och komponera mellan tio på förmiddagen och fyra på eftermiddagen varje dag under nio månader. Men när det kommer till kritan följer han inga bestämda mönster.
- Felspelningar, felsjungningar och fel i datorn brukar vara bra. Allt är tillåtet – lappar i en hatt, varför inte? Jag känner själv när någonting funkar.
Inför inspelningarna fick Stellan Colt smaka på nyheterna och vara med och sovra. Sedan valde Colt musikerna ("Malmös popelit" konstaterar Wiehe) och det visar sig att knappast någon av musikanterna från "Trollkarlen" återkommer här. Musiken spelades in i Stellan Colts hem i Klagshamn och i studion Studion i Kronprinsenhuset.
- Studion i Klagshamn är stor som köket i min arbetslägenhet, ungefär. Jag fick sitta på trappavsatsen utanför. Men utsikten över vattnet var fin.
Hela tiden pågick ett klippa-och-klistra-jobb. Ibland när Stellan tyckte att en sång blev för lång klippte han helt sonika, med Mikael Wiehes goda minne, bort sista versen.
- I och med att man använder hårddisk kan man flytta vad som helst vart som helst, även en enda ton. Det gör en väldigt kreativ och vi utnyttjade möjligheterna ordentligt.
- Men observera: man måste själv vara bra. Idén ska hålla. Det måste finnas ett öga bakom kameran, man kommer aldrig ifrån konstnärligheten.
Lyssnaren kanske noterar ett slags inbyggd kontrast i "Sevilla". Å ena sidan använder textförfattaren Wiehe som vanligt upprepningar med variationer: "Vi har vandrat samma vägar / Vi har burit samma bördor / Vi har sett mot samma stjärnor / Vi har sjungit samma sånger / Vi har delat samma drömmar" (Ur "Den jag kunde va")
Å andra sidan går en förändringens ström genom skivan, texter som "Ride Johnny, Ride", "Utan dig", "När ormen ömsar skinn", "Sevilla", och "Jag la min mor i jorden" uttrycker alla olika sorters förändring.
- Ja, jag blev lite förvånad när jag upptäckte det. Skulle jag verkligen inte ha kommit fram till en slutpunkt och harmoni, fått ett grepp om livet?
- Men det där blir på sätt och vis bara värre. När man var ung hade man inte så mycket omkring sig som gjorde förändringar svåra, man hade inte rotat sig. Nu har man skaffat sig vanor och familj och hamnat i olika omständigheter som gör att en förändring märks så mycket mer. Skivan kunde faktiskt hetat "När ormen ömsar skinn", men det klingar inte lika vackert som "Sevilla".
- Jag kanske hade väntat mig att livet skulle plana ut, samtidigt är jag glad att det inte är så. Visst kan det kännas jobbigt, men det är skönt att livet inte stelnat, det är ju kanon!!

En melodi som sticker ut på sitt eget håll är "Jag la min mor i jorden", som handlar just om detta och dessutom inte direkt idylliserar förhållandet mellan mor och son. Snarare tvärtom. Mikael Wiehe känner själv att han överskridit en gräns här.
- Min egen gräns. Jag såg det inte som en utmaning då när jag skrev, men nu blir det en väldig utmaning att sjunga sången på scenen. Bilden är sann för mig, ändå var den svår att behandla.
Wiehe påpekar att det är vid gränserna man kan söka sanningen. Det man är redan trygg i riskerar enligt honom att bli livlöst och förlamat.
- Anstränger man sig att bryta ny mark finns chansen att verkligen beröra både sig själv och andra och det är ju det som är konst. Att bara provocera andra är däremot meningslöst om man inte också går över en egen inre gräns.

Just nu upptas inte oväntat nästan all Mikael Wiehes tid av tidningsintervjuer och TV-program. Däremot viks hela sommaren från början av juni till slutet av augusti för en "Sevilla"-turné, med hela bandet som gjorde albumet. Några "Visor och rosor"-spelningar är inte aktuella.
- Nej, nu blir det skivan och bandet som gäller och inget annat. Vi kommer säkert att spela på många festivaler, bland annat i Norge där "Vad bryr sej kärleken" är en av de tio mest spelade låtarna på radio.
Säger upphovsmannen och ser mäkta stolt ut. Ungefär lika stolt som han är över sin nya Martingitarr som nu åker fram när det är dags för seriöst fotograferande.
Härom veckan fick denne Malmöprofil "det nya utvidgade" Evert Taube-priset på 50 000 kronor. I prismotiveringen beskrivs bland annat de "sånger han skapat för nutida och kommande generationer", och det talas om "levande och gränsöverskridande kampsång". Hur recenserar Wiehe Taube?
- Han har skrivit 196 låtar, det har jag snart också. Han skrev många som var bra och mycket skräp, lyckligtvis är det de bra visorna man hör.
- Taubes stora popularitet ser jag som en utmaning för mig, en måttstock. Intressant att mycket i de här visorna, som kallas det svenskaste av det svenska, till stora delar är importerat. Så kom ihåg: Det som inte är svenskt när det kommer hit, blir det snart.
Mikael Wiehe kanske mest kända sång "Titanic" bär samma titel som årets stora Oscarsvinnare till film. Har han märkt av det på något sätt?
- Inte mer än att alla frågar om plattan fortfarande finns att köpa. Och jag svarar att jag inte vet. Fast jag gjorde ett litet test, satte ett ex av plattan i en skivaffär i centrum och den försvann kvickt.
Det finns en annan "möjlig" platta som kanske intresserar en och annan. Wiehe råkar nämna att han dagen därpå ska göra ett flöjtpålägg på Hoola Bandoolas liveinspelningar från sommaren 1996.
- Jag vet inte när den skivan kommer ut och om den någonsin kommer ut. Själv är jag mycket kluven. Visst är det oändligt mycket roligare att lyssna till de här versionerna av låtarna, men de finns ju redan inspelade. Vi får se.

Alexander Agrell, Sydsvenska Dagbladet, 3 april 1998