| | | | | |  
 
 
Mikael Wiehe kan man lita på
 
- Man blir begeistrad. Det kännsLångsamt blir man farbror, säger Mikael Wiehe och ler. Vi pratar om Hoola Bandoolas återförening sommaren 1996, som jag hade glädjen att få se och höra på Gotland.
 
- Det var då jag var så hes att jag inte kunde sjunga, säger Mikael.
Det kanske han vid närmare eftertanke var, men det var ju så roligt med alla låtarna, som jag bara hört på skiva tidigare, så i mina minnen finns bara glädjen kvar.
 
Musiken behöver förnyas
 
Texten håller fortfarande, eller vad tycker du?
- Jo, texterna håller och är tyvärr inte mindre aktuella idag. Men musiken är gammal, i den förpackningen. Om man vill nå ut med orden måste musiken vara samtida. Då, när Hoola Bandoola spelade, då stämde både texterna och musiken, då var det helt rätt.
Mikael har precis köpt och lyssnat på Eva Dahlgrens nya skiva och har bara lovord att komma med. Den är så bra, har sån väldig kraft i musiken. Hon är samtida och bara så rätt!
som om jag själv vacklat i tio års tid. Provat olika stilar. Velat vara modern. Velat vara tidlös.
Ibland undrar man om man lyckas med det ena eller det andra, säger han.
Men av hans min att döma, så är det nog inte så farlig med den oron. Han är inte helt under isen. Han vet nog att han har sin publik som älskar honom.
Han säger sig hela tiden ha en inre driftkraft att göra något han inte gjort tidigare.
- För 25 år sedan tyckte jag inte att jag kunde skriva om det personliga. Idag kan jag det också, säger Mikael.
 
"Man får inte hamna i en tvångströja"
 
Och finns det något värre än musiker och band som stelnar, som varken har något att säga eller aldrig någonsin verkar tänka tanken om förnyelse, undrar jag.
För oss på vänsterkanten så handlar det väl lite om en oro, när det kommer "opolitiska" skivor. Han har väl inte gett upp?
- Jag har inte resignerat eller blivit bitter. Men man får inte hamna i en tvångströja, då blir det inte bra. Det är inte kul att upprepa sig, säger han.
Vi är fullständigt överens om att man inte enbart är en politisk varelse. Kärlek, smärta, känslor, döden, ja, det finns mycket i oss och omkring oss som ligger utanför den rent politiska sfären.
Mikael senaste skiva, Sevilla, är inte så politisk. Texterna är mer sådana att man utifrån var man själv står kan läsa in lite vad man vill.
 
"När folk förtrycks måste man reagera"
 
Men jag tycker om den, mycket känslor, mycket värme! Mina tankar, som mycket kretsar kring min gamla kompis Erica som är lesbisk, fann en frände i låten Vad bryr sig kärleken om gränser, vad bryr sig kärleken om namn…
- Velourprogg kunde man kanske bli beskylld för, säger Mikael.
Mikael menar att vad man tro på, vad man äter och hur man älskar är en privatsak. Men när folk blir förföljda och förtryckta för att de inte vill äta gris, för att de vill ha turban eller för sin kärlek, då är det orättvist och man bara måste reagera.
- Jag solidariserar mig med alla förföljda och förtryckta, säger han.
Du är ju här idag för att sjunga på Kåren, för mediciner till Kuba och solidaritet med det nya Sydafrika.
- Mitt förhållande till Kuba är och har nog alltid varit kluvet. Den kubanska revolutionen har medfört mycket bra saker. Självklart kan man vara Kuba-vän, men jag förbehåller mig rätten att kritisera det som jag anser vara fel. Som nu t.ex. när de fängslat fyra oppositionella socialdemokrater. Det kan aldrig vara rätt väg att gå.
- Jan Myrdal har sagt en gång att man borde ompröva sitt ställningstagande och sina ståndpunkter vart femte år. En klok devis, tycker Mikael, tiderna förändras och vi med dem, ingenting står still.
- Men det är självklart för mig att jag ställer upp, jag står självklart på det kubanska folkets sida och vill naturligtvis inte att exilkubanerna i Miami ska komma tillbaka och ta över, fortsätter han.
Mikael är nyligen hemkommen från Sydafrika. Häromdagen var han inbjuden till middag på Slottet med Nelson Mandela, Kungen och Silvia och halva regeringen. Han var väl lite nervös, vad skulle han göra där, bland etablissemanget?
Men han är omtyckt hos många i den socialdemokratiska regeringen. Hoola Bandoola och han själv också för den delen har ju funnits med också i deras politiska uppväxt - Jag vill gärna vara etablerad, säger han. Men jag vill inte tillhöra etablissemanget. Han spelar gärna för socialdemokraterna, ja t.o.m. för folkpartiet, om de vill.
Moderaterna, menar han, kommer väl aldrig att fråga och kanske skulle det inte heller kännas så himla viktigt.
- Jag spelar för alla som vill lyssna och det är ju viktigt vad man säger mellan låtarna också.
 
"Vi lever i en högervriden tid"
 
Vad säger du om Sverige idag?
- Vi lever i en högervriden tid, säger Mikael. Jag prenumererar på DN och blir vansinnig så gott som varje dag på deras nyliberala ledarsida. Det socialdemokratiska partiet, dock inte alla sossar, har gått åt höger och svikit sina väljare.
- 600 000 arbetslösa har ingen som företräder dem. Tänk om de skulle organisera sig. Risken finns ju att de går åt höger. Men tänk om de organiserade sig till vänster. - Det skulle vara intressant att se – det skulle ju rent av kunna bli en revolutionär situation!
- Hur skulle det gå, säger han och ler pillemarisk!
- Det sorgligaste i Sverige idag är nog att den väldigt utbredda bristen på framtidstro och kampanda. En hel generation har växt upp och lärt sig att tro att allt bara kommer till dem, att allt ska bli dem serverat.
- När vi växte upp var det modet att veta hur världen såg ut och att vilja förändra och förbättra den. Ett jävligt bra mode!
 
Ska det hända något får man göra det själv
 
- Är det något man skulle vilja säga till den uppväxande generationen så är det väl just det:
Ska det hända något så får ni göra det själva!
- Det fick vi lära oss och det har jag burit med mig genom livet, säger Mikael Wiehe och måste skynda vidare, han måste hinna öva lite inför kvällens uppträdande på Kåren. - Du Mikael, ropar jag efter honom, sommarlägret du vet!
- Vi hörs när sommaren närmar sig, har jag möjlighet så kommer jag gärna.
Hej och tack, säger vi båda två.
Uppiggad av ett så trevligt möte går jag sakta vidare mot Kåren, slinker in på ett fik för en kopp kaffe, sitter för mig själv och gnolar gamla progglåtar.
På Kåren får jag och många andra med mig höra bl.a. en Mikael Wiehe i sitt esse och en del smakprov från hans kommande skiva – jag kan bara säga att jag längtar redan!
Eva Nyman, Proletären nr 12, 1999