Mikael Wiehe blir aldrig fri från sitt 70-tal

"Vad bryr sej kärleken heter Wiehes första singel, en duett med Thomas Di Leva. Ett strävsamt par, en mysproggare från 70-talet och en från 80-talet.

ÅRETS EVERT TAUBE- PRISTAGARE

Mikael Wiehe är aktuell med en ny platta och så sent som förra söndagen mottog han Evert Taube-priset i börssalen.

Jag möter Mikael Wiehe mellan framträdandena i TV4:s morgonprogram.

Han ser ut som han alltid gjort och jag tycker på något sätt att han är evig. Rösten, när han sjunger "När ormen ömsar skinn" från nya plattan Sevilla, är densamma. En mjuk skånska som ibland fastnar på hårda konsonanter och så är hans sångstil – sättet att närma sig mikrofonen någonstans underifrån, sättet att ta två steg tillbaka, med sänkt huvud, efter avslutad vers.

Jag hör till generationen som upptäckte honom i samband med solodebuten, någonstans i tiden kring Titanic. Sedan fanns där en period då jag såg honom som en sjungande Göran Skytte. En röst från det politiska 70-talet som skrev musik för Gudrun Schyman och Birger Schlaug.

Låtar från 70-talet

Wiehe vet att han förknippas med 70-talet. Han har accepterat det och han gör fortfarande många av låtarna från "då" när han är ute och spelar. Så sent som förrförra sommaren turnerade han också med gamla Hoola Bandoola.

- Min grundläggande solidaritet ligger fast. Jag tjusas inte av makt, rikedom, styrka, skönhet. Jag står inte på vinnarnas sida. Man håller inte på torteraren eller affärsmannen son gör affärer på de förtrycktas bekostnad. Det där är något jag har med mig från min uppväxt. Min far och min morfar tog aldrig ställning för makten.

Musikaliskt har Wiehe inte varit den som stelnat. Han nämner att han säkert har utkast och fragment till "500 nya låtar" och jag förstår att han knappast lidit av kreativ kramp. Mellan raderna berättar han i stället om hur han haft svårt a hålla sig till ett spår. Att det musikaliskt ibland blivit spretigt.

- När hiphopen kom kände jag musikaliskt inga problem. Det fanns mycket i det som tilltalade mig, nya sätt att närma sig musiken. Men som den jag är, som jag ser ut, kan jag inte använda mig av det. Där får jag dra en gräns.

Musiken bottnar

När jag lyssnar igenom senaste plattan och ser Wiehe uppträda live känner jag att något hänt. Ja, inget plötsligt och oväntat kanske, men jag känner att Wiehes sturm und drang-period från tiden kring Basin Street Blues, en slags kreativ desperation, nu övergått i en annan styrka. Om en så erfaren artist som Mikael Wiehe är det kanske förmätet att säga att han nu äntligen bottnar, men i musiken på nya plattan och i vårt samtal känner jag ändå att han gör det.

- Något händer när ens egen generation inte längre bär en på sina axlar, både som skivköpare och konsertpublik, som den gör då när man är kring 25 och det är många som inte klarar den övergången. De är till och med rätt få, men det finns en Eva Dahlgren, en Thåström, en Olle Ljungström.

- Det var väl när jag nådde 40-årsstrecket som jag kände att min starka sida ändå är det här mer samtalande, försiktigt intellektuella sättet att skriva musik. I valet mellan Iggy Pop och Leonard Cohen så…tja, det var ett enkelt val.

Och i och med det kommer vi genast in på de musikaliska influenserna och Bob Dylan som alltid funnits där.

- Dylans senaste är nog den bästa han gjort på 30 år. Den har fått mig att gå tillbaka och lyssna på delar ur hans produktion som jag kanske missat. Han är en kvalitativ måttstock, han har aldrig slagit sig till ro, har ofta brutit upp och många gånger har resultatet blivit dåligt, men modet att lämna sig bakom sig är "crucial" för ett konstnärskap.

Wiehe har låtit sig övertalas av TV4-redaktionen att sjunga Titanic, än en gång. Han säger att han säkert sjungit den "78 000 gånger" och skämtar att "nu när videon äntligen blivit klar så…" och syftar naturligtvis på filmen med samma namn.

När Wiehe tar plats med sin gitarr är det många av studiofolket (många 50-talister, unga scriptor och så Nils-Petter Sundgren) som smyger närmare för att se och höra.

Själv väntar jag på textraden "Det var visst bara en man från tredje klass, som trängde sig litet dumt" och undrar om han ska skratta till lite på "som trängde sig" ("trä-hä-hängde") precis som han gör i skivversionen. Det gör han inte. Det är bra. Och när Titanic tonar ut får Wiehe en spontan applåd – också från de mest mobil- och headsettyngda tv-tjejerna. "Det är mycket ovanligt här", kommenterar Nils Petter Sundgren.

Carl Fredrik Holterman, Svenska Dagbladet, 22 mars 1998