MIKAEL WIEHE - klarsynt och ärlig

För tio år sedan släppte jag bara igenom låtar med ett politiskt budskap, i dag handlar det också om personliga saker, säger Mikael Wiehe. Körturnén i Norrland blev ett lyft.
Arbetarens Henric Tiselius har träffat Mikael Wiehe hemma i Malmö.

Att möta Mikael Wiehe är på något sätt som att möta ledaren i det gamla kamratgänget. För det var han, bland andra, som låg bakom den svenska musikrörelsen, det var han som fick mig att börja fundera på saker och tings tillstånd i låtar som Keops pyramid och Jakten på Dalai lama.
Men Mikael Wiehe är också den som idag blir önskad på Upp till Tretton och Hasse Tellemar trots att han behållit mycket av sina gamla ideal, om än i nya förpackningar. Om man följt de sista tio åren i svensk musikutveckling ser man hur fort vär(l)den förändras. Men Mikael Wiehes klarsyn består.

Isolerad?

Vi mottes i hans vardagsrum i centrala Malmö över en smörgås strax innan Mikael skulle iväg och hämta barn från dagis. Det blev ett samtal om förändring, om då och nu:
- Då, för tio år sedan var man en del av en mycket större gemenskap, en aktiv vänsterrörelse och man kände sig också som en del av utvecklingen i världen. Nu så sitter man ganska så isolerad, i familj och så. Kanske märks det i låtarna också…
- Det man pysslar med gör man i sin ensamhet. Publiken kommer in från ena hållet och vi från det andra och så spelar man innan man går åt varsitt håll igen. Samarbetet är väldigt begränsat. Okej, man kanske möts på krogen efteråt och nån dunkar en i ryggen och säger "fan vad ni var bra ikväll" – Men det är vad jag kallar begränsad kontakt…
Men Mikael sitter inte och deppar ihop i sin ensamhet, han är hela tiden mån om att utvecklas inom sitt jobb. Ett lyft, berättar Mikael var den körturné i Norrland han och hans band var ute med i vintras. Det blev både skiva, TV-program och en massa kontakter med olika människor.

Mer personlig

Men är det inte väldigt lätt att bli desillusionerad med den utveckling som har varit? Finns det något positivt i det som hänt?
- Jodå, visst gör det det, menar Mikael Wiehe och väljer sig själv som exempel:
- Jag skrev en massa olika låtar också för tio år sedan, men då släppte jag bara igenom dem med politiskt budskap eller politisk anknytning. I och för sig var nog de mer personliga inte särskilt bra på den tiden och jag kan nu vara glad att de hamnade i byrålådan istället för på skiva. Nu skriver jag nog bättre låtar om personliga saker och vågar släppa igenom dem…
- Men fortsätter Mikael, jag tycker i och för sig att jag alltid utgått från mig själv i mitt låtskrivande. Jag har åtminstone aldrig velat ikläda mig någon annans kläder.
- Mitt mål är förstås att få med både det personliga, och det som ligger på ett mer allmänt plan. Men då måste man också leva både ett "personligt" och ett politiskt liv, och det är faktiskt jäkligt svårt att hinna med!
Mikael har naturligtvis också utvecklats som textlyriker rent hantverksmässigt. Däremot ligger det långt ifrån hans attityd att ta avstånd från några av sina gamla låtar från Hoola Bandoola-tiden.
-Måndåren, Keops pyramid (som ju för övrigt jämförts med Viktor Rydbergs Grottekvarn), Jakten på Dalai lama och Victor Jara är väl mina personliga favoriter från den tiden, berättar Mikael.
- Men jag gillar också Huddinge, Huddinge, mycket. Fast det är förstås inte min egen låt. Jag fick den tillsänd mig anonymt och jag förändrade den en del, men behöll grunden. Den är så fin i sin vardagsrealism, jag tycker det är rätt tufft när man kan använda det i dikt.
Tankarna dras onekligen till Göran Palm och hans 60-talsprogram, men Mikael har inte, enligt egen utsago, läst speciellt mycket lyrik överhuvudtaget.
- Men jag har funderat på att börja!
- Jo, okej jag har nog läst mer lyrik än de flesta, tycker om Göran Sonnevi och har läst och hört det mesta av Lasse Söderberg och Jacques Werup eftersom vi umgås. Jag vill höra dikter, tycker ofta det är dödstråkigt att läsa dikter. Därför gillar jag också norrmannen Jan-Erik Vold, för han läser så himla bra.

Beatles och Dylan

Men varifrån kom då den texttradition musikrörelsen byggde på? Varifrån hämtades den inspiration den startade med? Mikael Wiehe brukar tänka efter ordentligt innan han kommer med något svar, han väger sina ord noggrant medan han tuggar på sina ostsmörgåsar. Men den här gången tänker han extra länge innan svaret kommer: - Beatles och Dylan tror jag… I för sig hade jag läst litteraturhistoria och hade den "bagen" klar, men jag minns inte att det var något som påverkade mig precis… Edith Södergran kanske…Cornelis Vreeswijk och Olle Adolphson? Nja, kanske, men det fanns ju en amerikansk tradition bakom också…
Det var kanske så att väldigt mycket hämtades från egna erfarenheter. Wiehe kan dock se med ordentligt filtrerade glasögon tillbaka på Hoolatiden. För honom personligen har det varit "de bästa åren" i hans liv "hitintills".
Men vad betydde då musikrörelsen för Sverige i stort? Mikael svarar snabbt:

Större medvetenhet

- Sverige ser faktiskt jävligt, jävligt annorlunda ut jämfört med 1965, och mycket har sin grund i tiden mellan -68 och -78. Mycket av det vänstern då drev har nu blivit sossarnas allmängods, och jag tycker att det finns en mycket större medvetenhet hos människor om hur saker och ting hänger ihop, att det mesta har en ekonomisk grund.
- Detta alltså även om folk idag har en mindre entusiasm att förändra, kanske väntar man på rätt tillfälle att komma åt det. Se exempelvis på den kvinnomedvetenhet som finns, den skulle ha varit totalt omöjlig 1965. Det och mycket annat tycker jag att man kan tacka min generation för…
- Varje människa som inser att man inte är ensam på jorden måste ju snart se att högerns vision är en jäkla dålig vision…
Mikael blev för några år sedan tillfrågad av Annifrid Lyngstad om hon fick spela in Mikaels Flickan och kråkan. Efter många sömnlösa nätter med många flaskor vin och vacklande diskussioner svarade Mikael nej, vilket med stor sannolikhet innebar att Mikael tackade nej till att bli miljonär.

På folks axlar

- Idag är jag väldigt, väldigt glad för mitt beslut. Jag ville faktiskt inte sudda ut den skiljelinje som trots allt finns mellan oss… Visst var det fel att ABBA fick en massa stryk av musikrörelsen för att de gjorde dålig musik, för det gjorde de ju inte alls! De gjorde en jävla massa bra musik och det tillsammans med deras perfekta lansering gjorde dem så stora.
- Vi i Hoola var då exempel på urusel lansering – vi hade, gud vilken katastrof, samma affisch under alla år, samma pressbild i sex år! Då kan man tala om klantig lansering. Hade vi skärpt oss där hade vi säkert kunna tjäna lika mycket pengar som exempelvis Gyllene Tider, utan att sälja oss.
- Men vi kom nerifrån och folk upplevde det vi gjorde som väsentligt. Ja, fast det låter löjligt, så bars vi faktiskt fram på folks axlar, och därför blev vi så populära som vi trots allt blev…
- Den skillnaden, fortsätter Mikael, består ännu, Ebba Grön kom nerifrån medan Tom Wolgers (Lusten Lakejer och Mockba Musik bl. a) lever på sin lansering. Och se på Affe (Björn Afzelius) som totalt sågats av kritikerna men ändå har en jättepublik. Han spelar garanterat ute 150 dagar om året – det är tufft! Det orkar inte jag med nuförtiden…

Pekpinnar

För några år sedan skällde pressen ut musikrörelsen för att bara syssla med pekpinnar.
Mikael Wiehe svarade provocerande i en krönika i Ny Dag. "Jag älskar pekpinnar". - Bara för att en låt handlar om någonting så… Många journalister som stått utanför musikrörelsen tog tillfället i akt att sopa rent framför egen dörr när punken kom. De satte oss i någon slags motsatsställning, men det var ju fel.
- I och för sig kändes det ju rätt frustrerande att det plötsligt fanns några som var yngre än vi och som stack upp. Men Thåström har exempelvis alltid gillat mig och jag Thåström. En del andra musiker ställdes också felaktigt emot oss. Jag tycker att Lundell, åtminstone i sina låtar, jag känner honom inte, stod på vår sida. Han skriver ju om det han upplever…
Det här samtalet har mycket inriktat sig på dåtid, på det som varit och inte kommer tillbaka. Men Mikael Wiehe är lika levande idag. Trots att åren går, känner sig inte Mikael äldre, han har fortfarande lust att ta några extra steg, som han exempelvis gjorde med besked på LP:n De ensligas allé och även i sin senaste studio-LP Lindansaren. Han har också förmågan att skriva ypperliga låtar som exempelvis I min Toyota:
- Det började med refräng-idé; "Flickorna blir kåta/I min Toyota". Jag tyckte det var fräscht. Till en början handlade låten om någon som tyckte han var skitläcker i sin bil, men jag förändrade låten till en låt om döden och var då tvungen att också ändra refrängen. Så kommer många låtar till, men idag tycker jag nog att man bör hålla fast vid sin refräng…

Var uppriktig!

Har då Mikael med sin långa erfarenhet, något att exempelvis råda en ung förhoppningsfull textlyriker?
- Jodå. om man är ung måste man börja med att skriva låtar på sitt alldeles egna språk och vara mycket ärlig mot det. Först senare kan man börja att experimentera med språket i olika riktningar, att skriva ironiskt, romantiskt, historiskt och så vidare. Man måste också vara uppriktig mot sina upplevelser.
- Jag får kramp när jag hör den där nya slagdängan: "Det är knappt man sina ögon tror". En sådan ordomkastning visar bara på oförmåga, att man inte kan bättre. Det är verkligen ett övertydligt exempel.
- Men sedan finns det ju en massa andra språkfel som man bör se upp med. Att man exempelvis använder ord man inte riktigt begriper, eller fel ord.
Mikael Wiehes texter är idag ganska allmängiltiga, de flesta människor kan säkert ställa upp på texterna på Lindansaren. Men samtidigt så skulle de säkert också fått plats på Hoolas skivor (med något undantag).
Så "världen" är kanske inte så annorlunda som vi vill tro.
Är det bara inriktningen som är lite annorlunda? Eller vad tänkte Mikael Wiehe på när han ensam cyklade iväg till daghemmet?

Henric Tiselius, Arbetaren nr 29, 1984