Mikael Wiehe tar farväl – sista stora turnén

Slitna refränger när Wiehe ursäktar Kuba

Det finns många som gör konster och krumsprång för dem som har makten, som Mikael Wiehe konstaterar i låten "Victor Jara".
Däribland dessvärre han själv.
När den populära musikern, med rötter i proggen och Hoola Bandola Band, sammanfattar sin karriär i Söndagsintervjun i Pl (20/11) kan han med rätta vara stolt över att ha sjungit ut mot Augusto Pinochets diktatur i Chile och apartheidregimen i Sydafrika.
När intervjuaren Martin Wicklin tar upp de kommunistiska diktaturerna i Kina och på Kuba blir det däremot andra tongångar. Då hörs apologeten, med sina relativiserande refränger.
"Kuba är ju i sitt sammanhang i Latinamerika det land som mest och bäst värnat om de mänskliga rättigheterna", säger Wiehe. En grotesk lögn. Tankesmedjan Freedom House går varje år igenom faktorer som rösträtt, politisk pluralism, pressfrihet, samt tros-, förenings- och yttrandefrihet. I deras rankning hamnar Kuba sist av alla länder i Latinamerika.
Inga märkbara förbättringar har heller skett på senare år. Tvärtom slog kommunistregimen förra året brutalt ner folkliga protester.
Sedan vevade Wiehe den slitna ursäkten att Kubas förtryck och fattigdom beror på de amerikanska handelssanktionema. Få ekonomiskt bevandrade tror dock att USA:s embargo är orsaken till Kubas stagnation.
Som Neil Monnery påminde om i sin bok "A tale of two economies" häromåret, startade såväl Hongkong som Kuba från ungefär sammna välståndsnivå på 1960-talet. Hongkong valde marknadsreformer och blev rika. På Kuba tog Che Guevara fram en detaljerad plan för att utveckla 205 industrier. I stället förföll även sockerproduktionen.
Många amerikaner vill förvisso häva sanktionera, som i över 60 år inte lett till demokratisering av Kuba, och mest tjänat som en bekväm ursäkt för landets kommunistiska förtryckare. Kritiken från vänsterhåll är samtidigt ett erkännande av att världshandel och investeringar från rika länder underlättar för ett fattigt land att bli rikt.
Att Mikael Wiehe stagnerat i tanken och bara kan upprepa de kubanska härskarnas slitna klyschor är förvisso sorgligt. Men den verkliga tragiken är att situationen för Kubas elva miljoner invånare har stagnerat, utan någon förbättring i sikte.

Mattias Svensson, Svenska Dagbladet den 22 november 2022.

Mikael om Kuba

Mattias Svensson tycker att jag vevar slitna refränger i mitt försvar av Kubas rätt till självständighet. Jag förstår honom. Jag tycker också att det känns tröttsamt att behöva upprepa samma argument årtionde efter årtionde. Så med risk att vara tjatig:
Kuba är inte en demokrati i västeuropeisk parlamentarisk mening. Snarare en sorts upplyst envälde som till exempel i Sverige under Karl XI eller i Preussen under Fredrik den Store, uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer. Kuba är inte perfekt. Landet plågas av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen.
Trots detta har Kuba haft häpnadsväckande framgångar på många områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten - som man också frikostigt delar med sig av till andra länder (Under pandemin skickade Kuba läkare till bl.a. Italien). Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem - öppet också för utländska studenter, utrotad analfabetism och ett miljöarbete som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag. Det var också kubanska trupper som fick apartheidregimen i Sydafrika på fall.
Och detta trots den sextio år långa USA-ledda ekonomiska blockad som varje år fördöms av FN:s generalförsamling (och som varje år kan förlängas genom USA:s vetorätt i säkerhetsrådet). Detta måste man se för att förstå den oerhörda lockelse som Kuba utgör för hundratals miljoner människor i Latinamerika och i övriga delar av världen. För dem blir den relativa välfärd, som finns på Kuba, en ouppnåelig dröm i deras egen tillvaro.
Mot detta står den av USA förespråkade "demokratiseringen" av Kuba.

Människor har sett vad detta har inneburit i Afghanistan. Människor har också sett vad det har inneburit i Irak. Och i Libyen. Människor i Latinamerika vet vad USA-stödd "demokrati" betyder. Det vet man också i många länder i Asien och Afrika: hundratusentals mördade, miljoner torterade och ytterligare miljoner drivna i landsflykt. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisats till slum, fattigdom, sjukdomar, underutbildning och för tidig död. Det är inte heller länge sen USA aktivt stödde militärdiktaturen i Grekland, Spanien och Portugal.

Detta har Kuba sluppit. Dels tack vare den revolution som under Fidel Castros ledning segrade 1959 och därmed gjorde slut på Kubas status som USA:s bordell i Karibien och återupprättade det nationella självbestämmandet. Men också tack vare det motstånd som Kuba gjort mot den aggressionspolitik som USA alltsedan dess fört gentemot landet. Det finns alltså många människor i världen som på goda grunder misstror USA som garanten för demokrati och frihet!
Jag tycker inte det är en överdrift att påstå att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo. Freedom House, som Mattias Svensson hänvisar till, finansierades räkenskapsåret 2016, till 86% med anslag från federala amerikanska myndigheter och samhällsdebattören Noam Chomsky har kritiserat rapporterna för att favorisera länder och regeringar som är allierade med USA och nedvärdera länder kritiska till amerikansk politik.
Jag är glad över att ha fått växa upp i ett land i den rika delen av världen som inte har utsatts för de hot och aggressioner som drabbat till exempel Kuba och där man under en över tvåhundraårig fred alltså har haft större möjligheter att fritt utveckla demokrati, välfärd och personlig frihet. Detta är inget att yvas över utan något att vara djupt tacksam för.
När Barak Obama 2016 besökte Kuba talade han om USA:s blockad av Kuba som kontraproduktiv.
Också jag anser att ett omedelbart och villkorslöst avbrytande av den olagliga blockaden mot Kuba är den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa förbättringar för kubaner på båda sidor om Floridasundet och att Kubas framtid ska bestämmas på Kuba och inte i vare sig Miami eller Washington.

Mikael Wiehe 24 november 2022

P.S. För övrigt vill jag gärna påminna om att jag i hela mitt professionella liv har kritiserat den kinesiska politiken i Tibet. Jag har skrivit en sång med anledning av massakern på Himmelska fridens torg. Jag har skrivit sången Jakten på Dalai som kom på skiva 1973, Som om ingenting har hänt från 1981 eller Kejsaren av Kina som kom i sångbok 2002. Jag har medverkat på stödkonsert för skolor i Tibet. År 2000 fick jag och andra artister audiens hos Dalai lama som tack för den stödkonsert som finansierade hans turné i Skandinavien samma år. Jag har offentligt stött demonstrationerna i Hong Kong mot Kinas inskränkningar av mänskliga rättigheter. D.S.