Männen behöver en vänskaplig stövel i röven

Den 3 juli 1963 innebar startskottet för den då 17-årige Mikael Wiehes musikkarriär när han med Coolings Traditional Jazzmen genomförde sin första offentliga spelning på Falsterbohus i Skåne. Han firar därmed 50 år på scenen i år. Han är samtidigt aktuell med albumet "Isolde" med gästinhopp av Thåström och Eva Dahlgren, den andra delen i en trilogi som inleddes med fjolårets "En gammal man".
- Det tematiska med trilogin är mycket själva soundet, jag är världens lyckligaste man som får spela med detta fantastiska band. Och så har jag haft den första producenten i mitt liv som jag inte blivit ovän med efter 10 sekunder. Samtidigt som vi befinner oss på Mikaels hotellrum håller president Obama presskonferens i Rosenbad några hundra meter bort och om några timmar ska Mikael uppträda på Medborgarplatsen i samband med USA-demonstrationerna. Men det blir inte med musik från den nya skivan som enligt Mikael inte är särskilt politisk.
- På "Isolde" är låtarna mer av den inåtvända och personliga, lite privatare sorten.
Men det finns ju ett par låtar på "Isolde" som går att tolka politiskt. På "Ge mig nåt att leva för" sjunger du "Ge mig nån sorts utopi" och "Nåt som ger mitt liv ett mål, visa mig var jag ska gå."
- Ja, det handlar om mina tankar kring varför högerextremismen växer, låten skulle kunna ha en arbetslös ung man som avsändare. Det finns en vrede hos en del av befolkningen, offren för det nyliberala ekonomiska experimentet som plötsligt miste sina jobb, sin värdighet, sin betydelse. Och det är den stora utmaningen för vänstern, att på ett konstruktivt sätt kanalisera den här vreden, att sätta sig till motvärn.
Tycker du att de gör det?
- Nej, jag tycker inte det. Jag saknar det uttalade ideologiska motståndet, även hos Vänsterpartiet. Det är för lite klasskamp idag.
I "Ensamheten" sjunger du om "Ensamheten i äktenskapet, ensamheten med barn, ensamheten med barnens barn… " Hur uppstod den?
- Ibland är det ju så att man är ensam även när man har folk omkring sig. "Ensam med barnens barn"… vad är det för jävla morfar? Men så kan jag också känna.
Hur viktig är ensamheten för dig?
- Den är en förutsättning för att jag ska kunna göra det jag gör, jag sitter mycket själv vid mitt skrivbord. Man är ensam i sitt skapande.
Hur ser dina låtskrivarrutiner ut?
- När det är skrivartajm går jag upp tidigt, vid sex. Jag har kanske femtio gamla låtar som inte är färdiga och som finns i något av mina 79 block med sådant som inte blivit använt. Så går jag igenom dem och tittar, hittar något och plötsligt faller allt på plats.
Kvinnor får i intervjuer ofta frågan hur de lyckas kombinera barn och karriär, män får den i princip aldrig. Du har själv fem barn och har turnerat över hundra dagar om året…
- Ska det stå mat på bordet så måste jag ut och jobba, så är det bara. Och där har jag de sista snart 30 åren haft en väldig support hemifrån. Men jag har också åkt direkt hem till Malmö efter en spelning i Karlstad för att kunna kliva upp och ta mina barn till dagis. Jag säger som de flesta föräldrar: Jag har gjort vad jag har kunnat.
Vad anser du om kvoterad föräldraförsäkring?
- Det är förmodligen bra att lagstifta. Männen behöver en vänskaplig stövel i röven.
Du förbjöd nyligen att man framför din "En sång för modet" under minnesceremonin på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh…
- Ja, jag anser att hon böjde sig för USA då man skickade Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till Egypten där de torterades. Men om man ser bakåt så har Sverige en historia av undfallenhet gentemot stormakter.
… och härom veckan sjöng du den på Malmöfestivalen och tillägnade den då Julian Assange.
- Gamla hjältar dör men det kommer som tur är nya - Snowden, Manning, Assange. Och även om det nu är så att han i det här avseendet varit hänsynslös när det gäller de här sexbrottsanklagelserna så måste man kunna beundra honom för det ena även om man förkastar honom för det andra.
I somras replikerade du då DN:s Maria Schottenius, efter att ha besökt det nya Abba-museet, ställde frågan varför vänsterrörelsen alltid bekämpat den "folkliga smaken".
- Jag har aldrig sagt ett ont ord om Abbas musik och det är ju för fan enastående och hur jävla häftigt som helst att vi har ett helt museum tillägnat dem. Det jag tyckte illa om i Schottenius text var att hon kastade skit på musikrörelsen och anklagade oss för att bekämpa den folkliga kulturen. Det är helt enkelt inte sant. Men jag tycker det är ett rättmätigt krav att ställa på alla människor; att man bryr sig om någonting annat än sig själv och sin egen framgång.
Varför finns det ingen musikrörelse idag?
- Jag vet inte riktigt. Det finns en massa nya, jävligt duktiga artister men det är inte många som vill någonting utöver att spela och sjunga. Lite för få är engagerade, tycker jag.

Inte publicerad i Göteborgs-Posten, september 2013