Man måste behärska språkets nyanser

På väg till Mikael Wiehe i Malmö passerar man den ärevördiga Åbergska flickskolan, en majestätisk gul byggnad, som nu gör tjänst som replokal åt Stadsteatern. På väggarna skriker graffitin: Död åt eländet! Rök holk och va' som folk. Det tidiga sjuttiotalet, när Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band fick sitt genombrott, känns avlägset, nästan kuriöst i det snålblåsta kulturklimatet i rockpoetens hemstad.
"Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen", sjöng man trosvisst på folkfesterna i Pildammsparken, på Akademiska föreningen i Lund, på kåkar och alternativgalor. Man gick från klarhet till klarhet. Fienden var inringad, kampen rullade på…
Tills sprickorna i ideologibygget började synas. Inre motsättningar, fraktionsbildningar, flaggskeppet, Musikrörelsen, som gick i hård motvind och beskylldes för stalinistiska tendenser.
Många gav upp. Mikael Wiehe med gedigen svensklärarutbildning hade kunnat få en e o tjänst på Rosengårdskolan och stå för viskompet på personalfesterna. Eller också hade han kunnat plocka fram saxofonen och bli en i husbandet på Ambis.

Men den här outtröttlige, flanellskjorteprydlige Wiehe med sina tidlösa guldbågar ville inte det. Han ville skriva texter och spela. Och så blev det. När jag träffar honom i en av Malmös folkhemskåkar med en omisskännlig HSB-doft i trappuppgången, ansade rabatter och krattade grusgångar, vill han presentera sig själv så här.
- Jag är trettiosex år gammal, jag har spelat sen jag var sju, frivilligt sen jag var tio. Jag har spelat i orkester sen jag var tolv, för pengar sen jag var sjutton och jag har försörjt mig helt och hållet på musiken sen jag var tjugosju.

Musiken blev ingen parentes i hans liv. Inte politiken heller. Men det unika med Wiehe är att han lyckats förena poesi och politik på ett sätt som nästan aldrig får slagsida åt kampordsretoriken. Det ligger mycket arbete bakom formuleringarna. En låt, "Keops pyramid", höll han på med i två år. Han arbetar systematiskt, fyller A4-block efter A4-block med poetiska uttryck, rim, associationer, alliterationer. Han är på block nummer arton nu.
- Om du vill säga nåt måste du behärska de språkliga nyanserna. Det måste vara ditt språk.
Ärlighet är ett krav som han inte vill tumma på. Äktheten i känslan. Även om han inte varit en av slavarna vid Kung Keops pyramid eller stått på förstaklassdäcket på Titanic, så har han varit där i fantasin.
- Omgivningen är en dräkt, som uttrycker en känsla som jag har varit med om, säger han. Känslan är också det viktigaste i texten. Den är själva essensen, det som människor kan känna igen.
Och visst har vi stått med Wiehe på Veronas grönsakstorg, vi har dansat för yttrandefriheten och frågat oss vem i hela världen man kan lita på. Jag hörde till dem som tog de första, trevande gitarrackorden i enlighet med skivpåsarnas pedagogiska anvisningar. Wiehe utökade inte bara den svenska allsångsrepertoaren, han bidrog också till ett livligt studieförbundsutbud av gitarrkurser.

Nyktra slutsatser.

När han tänker tillbaka på den tiden är det två tendenser som blir tydliga. Den ena är motståndet mot auktoriteter – John Lennon som flyttade till landet, Bob Dylan, som ägnade sig åt psykoanalys (från "Vem kan man lita på"). Enskilda utbrytningsförsök ur ett samhälle som på vissa håll i världen höll på att slitas sönder av politiska motsättningar. Det var då d e s.k. utomparlamentariska metoderna blev dagligt förstasidesstoff och den svenske regeringschefen gick i bräschen för Vietnamdemonstrationerna i kårhusockupationernas tid.
Det vore lätt att hemfalla åt revolutionsnostalgi. Men Wiehe drar nyktra slutsatser av motståndkampen. Före sextiosju hade det varit otänkbart att bland musiker diskutera etik, skivbolagstillhörighet och textinnehåll.
- Då var det ju bara glitter och glamour och Git Gay-köret, fnissar han. Listan skulle kunna utökas. Misstron mot auktoriteter har förhoppningsvis skapat starkare individer, kapabla att ifrågasätta och gå sin egen väg.
Den andra tendensen i det tidiga sjuttiotalet var samhörighetskänslan. En obändig tro på de obegränsade möjligheterna att förändra. "Wir Wollen alles jetzt!"

Här blir det svårare för Wiehe att dra paralleller med idag.
- Allting är så mycket dystrare nu, så mycket mera desperat, säger han. Jag kommer från ett sammanhang som inte existerar längre. Jo, kanske någon gång, i Moderna Museet trädgård en sommarkväll eller på Rackarbergspuben i Uppsala. Men i stort existerar jag som de flesta av oss, som var del av en dominerande kulturrörelse, i ett tomrum. Vi är atomiserade, utslängda ur gemenskapen.
En bild ur den atomiserade människans liv är tillåten på Wiehes senaste platta, "De ensligas allé" . Den kan liknas vid ett modernt skräckkabinett, ett galleri av vinddrivna existenser, som söker efter meningen med livet. Här finns Ofelia, som tror på underverk ("religion är hennes leverbröd men hennes synd är livlöshet"), Askungen som söker efter Romeo i fel pjäs, Einstein som spelar en klagande elfiol.
Texterna är fria bearbetningar av Bob Dylans texter. Dylan – den store förebilden för Wiehe och många andra svenska rockpoeter.
- Dylan sammansmälte det poetiska och det folkliga uttrycket, säger Wiehe. Han blev brännpunkten mellan Woody Guthrie och Allen Ginsberg.

Tjuren och tjurfäktaren.

Folkmusiken har betytt mycket för Wiehe. Här hittar han de vardagliga erfarenheterna, som sträcker sig ett stycke längre än medelklassmänniskans existentiella problem. Han har skrivit om Victor Jara, om den grekiska motståndskampen, om jakten på Dalai lama. - Folkmusiken strålar inte så mycket kultur och konst omkring sig, säger han. Jag tycker om dualismen mellan tjurens otämjda kraft och tjurfäktarens elegans.
En Wiehefras, rik på bildspråk men ändå med mening. Wiehe – poeten som arbetar med formuleringar. Som inte vill kalla sig litterär begåvning ("andra har tänkt ut det, men det tycker inte jag", säger han generat), och som fastslår att han sysslar med masskultur. Han åker på turné hundra dagar om året och gjuter liv i frusna ungdomar i gigantiska sporthallar, äter ABF-ombudsmännens limpsmörgåsar (kärleksfullt bredda av funktionärernas fruar?), står fortfarande på solidaritetsgalor och sjunger in pengar till gerillarörelser.
Outtröttlige Wiehe. Har han inte fallit i onåd hos sina forna kamrater, numera radhusägare med pensionsförsäkringar? Jag menar, han gillar ju synthesizers och drar fulla hus med spädda trettonåringar, som knappt har hört talas om Guevara.

Om så vore, skulle han på sitt vanliga, skånska godmodiga vis flabba lite, och sen snabbt fördjupa sig i diskussionen om "den nya politiska plattan". För Wiehe ångrar förvisso inget. Möjligen kan han gå med på att beklaga att den kulturrörelsen han var med att forma bara varade i sex år.
- Men att den skulle ta slut en dag, det kunde man förutse, mässar han. Och att den kommer igen - det kan man också förutse.
Sedan drar han parallellen med 68-generationen, som sökte sina förebilder i trettiotalets radikala arbetarrörelse.
- Vi hyllade dom som hade stått på sig och föraktade dom som hade låtit köpa upp sig. Om tjugo år har vi en ny generation, som inte kommer att ha vår generation som alibi för att slippa engagera sig ("dom gamla trötta proggarna, vad gjorde dom egentligen?"). De kommer också att söka sig tillbaka och se vilka som gav upp.
Och jag tänker inte bli en av dem som gav upp! So help me God…

Ulla Strängberg, Sydsvenska Dagbladet, den 6 mars 1983