| | | | | |  
 
 

Mammas krav har gjort mig rädd för kärlek

För Mikael Wiehe var mamma tryggheten. En stor, varm famn med gott om kärlek. Men kärleken var inte villkorslös. Den ställde höga krav som Mikael fortfarande har svårt att leva upp till.

Minnet av barndomens hus - det kan vara en knuttimrad idyll, en trång men ombonad etta med kokvrå eller en elegant etagevåning. Det kan vara befolkat av ett myller av människor, djur, dofter, ljud. Eller vara fyllt av fnissig gemenskap och kiv med syskonen.
Musikern Mikael Wiehes första barndomshem är i minnet helt tomt på folk. Lägenheten, hur den var disponerad och möblerad, minns han in i minsta detalj. Men människorna, dofterna, stämningarna - var finns dom?
- Mitt enda minne som har med människor att göra är från en natt då jag hade en mardröm. Jag tassade hela vägen från mitt rum, in till mina föräldrars sovrum, och kröp ner hos min far. I övrigt är alla minnen av liv i den lägenheten helt borta. Det är också det enda barndomsminne jag har av min far. Är det inte konstigt?
Lägenheten var en övervåning i en villa i Köpenhamn, där Mikaels far var journalist. När Mikael var sex år skildes föräldrarna. Mamman tog sina två söner och flyttade till en lägenhet på Limhamnsvägen i Malmö.

I skolan blev jag kraftigt mobbad
 
- Om jag kände sorg och saknad efter far så kommer jag i varje fall inte ihåg det. Jag har inte några glada minnen heller. Antagligen stängde jag av kanalerna till både sorgen och glädjen för att stå ut.
När familjen kom till Malmö hade Mikael redan börjat skolan i Danmark, där man har tidigare skolstart. Alltså fortsatte han skolan här, ett år yngre än kamraterna, pollenallergiker och dessutom från ett annat land.
- Det var som upplagt för att jag skulle bli mobbingoffer, och det blev jag också. Jag var den "danske skideröven" och klasskamraterna slängde gräs på mig så att jag skulle få hösnuva och skrek: "Hösnuvegubbe!"
 
Livet i Sverige började alltså inget vidare, men det blev bättre när den värste mobbaren så småningom blev bäste kompisen. Ett kompisskap som stod sig in i sena tonåren.
Efter skilsmässan dröjde det ett år innan bröderna träffade sin far igen. Senare uppehölls kontakten genom besök en helg i månaden.
Hur fungerade det?
- I stort sett bra, men det är klart att min far måste ha blivit trött på de där två gnälliga ungarna som aldrig var nöjda, klagade på att de inte hade något att göra i Köpenhamn och inte hade några kompisar där. Senare har jag förstått hur svårt det måste ha varit för honom att bara träffa oss en gång i månaden. Det var naturligtvis hårt för alla.

Styvmors äpplen vågade jag inte äta
 
Pappa Wiehe gifte om sig och innan lille Mikael träffade faderns nya kvinna första gången hade han en klar bild av henne: en lyxig haremsdam. Då hon för en stund blev ensam med pojkarna ville hon bjuda dem på ett äpple, som de inte vågade ta emot. Den elaka styvmodern kunde ju ha förgiftat det. Men så småningom visade det sig ju att hon inte var så farlig, tvärtom.
- Far brukade klaga på att vi inte höll kontakten med honom, att vi aldrig skrev några brev. Så en dag gav han mig och min bror en bunt brevpapper där han överst hade skrivit: Käre far, i dag har jag varit med om... Men jag förstod inte den vänskapliga ironin utan blev bara provocerad och förbannad på honom.
Trots allt fanns där en stor beundran för fadern. Lille Mikael gick gärna ut och promenerade tillsammans med pappa, som av sonen beskrivs som en sann liberal i positiv mening. Vardagslivet, det levdes i Malmö, och ansvaret hade mamma. När fadern hade synpunkter på sonen, tog Mikael avstånd från honom.
- Jag tänkte att han inte hade rätt till att tycka något. Det var ju morsan som skötte oss.
Och morsan, det var en stor, varm famn med gott om kärlek. Men också ett hett temperament och krav på anpassning.
- Mamman är kärlekens källa för barnet. Men hon ställer krav för att ge kärlek. Man måste bli som hon önskar, man måste uppfylla hennes förväntningar. Den uppfattningen har präglat mig mycket starkt. Att kärleken är villkorad.

Närhet till kvinnor skrämmer mig fortfarande
 
- Det har gett mig en livslång skräck för närhet till kvinnor, berättar Mikael. När jag var tonåring kunde jag ha fria sexförbindelser med flickor hur enkelt som helst. Det var när jag blev äldre och det började bli allvar och krav som jag upptäckte den här rädslan. Jag förstod inte själv varför jag blev så rädd, jag kände att om jag skulle bli älskad så fick jag inte vara mig själv utan måste göra om mig. Så fort det verkade bli allvar, så flydde jag.
Samtidigt var det förstås inte fråga om någon verklig önskan att vara ensam. Som hos alla unga människor fanns också sökandet efter kärlek och gemenskap där hela tiden. Men två förälskelser på rad i tjugoårsåldern slutade i katastrof.
- Första gången var det en tjej som jag hade träffat tidigare. Hon kom hitresande långtifrån och jag trodde det var för att träffa mig, men hon kom för en annan killes skull. Hemskt! Lite senare blev jag djupt förälskad i en flicka, som inte alls ville ha mig. Det tog mig sa fruktansvärt djupt så jag vågade inte komma i fysisk närhet av en kvinna på nästan sex år. Det lossnade när jag träffade en tjej som var lika rädd som jag. Nu går jag i psykoterapi för att reda upp allt detta med relationer inför mig själv. Och det mesta har löst sig.
Förutom mamma fanns det ytterligare två vuxna i barnet Mikaels närhet som hade stor betydelse. Det var moster och morbror. De bodde i en stor, ärvd villa i högreståndsområdet Limhamn i Malmö. Mosterns barn hade dött och hon flyttade över sina moderskänslor på Mikael och hans bror.

Jag grät mig ifrån pianolektionerna
 
Huset i Limhamn blev ett andra hem. Där fanns gott om plats och en vänlig, lugn atmosfär. Morbror blev som en trygg fadersgestalt som ställde upp med både mänskligt stöd och pengar där det behövdes. Och aldrig höjde han rösten.
- Moster och morbror sålde Limhamnshuset när jag var 14 år. När jag fick mitt första barn cyklade jag tillbaka dit och tittade. Den nye ägaren släppte in mig och det var något så besynnerligt. Det kändes som om det inte hade gått en dag sen jag lekte i de där stora rummen! Jag mindes exakt hur ljuset föll in genom fönstren, var ljusknapparna satt, trappstegen ner till källaren där jag brukade stå och bygga vikingaskepp. Huset måste verkligen ha satt djupa spår hos mig. Fortfarande drömmer jag ofta om att jag äntligen lyckas köpa tillbaka det.
Det var också morbror som kom med ett viktigt bidrag till den framtida musikkarriären. Mikael önskade sig hett en saxofon, och en dag hade morbror med sig det han gått och drömt om. Flera timmar om dagen stod han och spelade sax hemma i lägenheten. Musikintresset hade han hemifrån, båda föräldrarna spelar.
- På mammas förslag började jag ta pianolektioner, men det grät jag mig ifrån efter ett tag. Alla sa att jag skulle ångra mig som vuxen, och det gör jag verkligen! Jag funderar på att börja ta lektioner igen. I tonåren började musikintresset ta allt mera tid, skolan var däremot mindre kul.

Först nu accepterar mamma mitt yrke
 
- Ett tag var jag sämst i klassen och alla var väldigt bekymrade. Utom min far som sa att jag väl alltid kunde bli charkuteribiträde eller något. Jag blev sur på honom, jag tyckte att han väl kunde ha engagerat sig mer. Men jag spottade upp mig, i gymnasiet blev jag bäst i klassen i stället.
På 60-talet började Mikael och hans kompisar spela ute på jazzklubbar och kunde tjäna för den tiden grova pengar. 300-400 kronor i månaden. Han utbildade sig till invandrarlärare. ett jobb som han trivdes stort med. Samtidigt snurrade musikhjulet allt fortare. Mikael blev tillsammans med bland andra Björn Afzelius förgrundsfigurer i den skånska musikrörelsen och hade många välförtjänta framgångar. Efter hand blev det allt mindre utrymme för lärarjobbet. Han måste välja.
- Jag valde musiken, och det har nog tagit min mor åren fram till nu att acceptera att jag är musiker. Hela tiden har hon velat betrakta det som en hobby som jag gör under tiden jag funderar på ett riktigt yrke. Nu har hon nog gett upp, skrattar Mikael.
I många av sina sångtexter betygar Mikael Wiehe arbetarklassen sin solidaritet.
Men hans identitet finns i medelklassen.
- Socialt hör jag hemma i mosters och morbrors villa i Limhamn. Jag solidariserar mig politiskt med arbetarklassen, men är samtidigt en främling där, och av överklassen känner jag mig utmanad. Samtidigt känner jag en stor skepsis också inför medelklassen. Socialt står jag nog utanför klasserna. Det är väl egentligen det som är det jävliga med artister och konstnärer, man vet inte var man har dom.
I dag lever Mikael Wiehe i sitt andra äktenskap och har nyligen blivit pappa för tredje gången. Det första äktenskapet bröt han upp från när hans äldsta barn var sex år, alldeles som hans egna föräldrar gjorde. I dag är de äldsta barnen nio och fyra år.
- Men min första fru bor i samma kvarter, vi träffas och umgås ofta, och barnen bor halva tiden hos oss var. Det är viktigt att inte ge barnen känslan av att vara övergivna.
- Som far vill jag vara stabil och kärleksfull. Jag vill prägla dem och ge dem av min personlighet. Men jag har aldrig lust att leka med dem, sparka boll och sånt. Jag vill hellre läsa sagor och lära dem saker. Hellre ta in dem i min värld än gå in i deras. En egenskap som jag tycker att jag saknar är att vara lyhörd för deras behov, vara mera i samspel med deras personlighet.
- När jag säger kärleksfull så tänker jag på min egen mor. Jag och min bror var familjens centrum, den existerade på våra villkor. Det hände några gånger att män som min mor kände kom hem och friade. Men jag och min bror satte oss emot det. Så det blev ingenting.
Vad är det i barndomens upplevelser som har haft störst betydelse för den person som den vuxne Mikael Wiehe är i dag?
- Även om jag inte minns skilsmässan och flyttningen som särskilt fasansfull så är det ju helt klart att det måste ha varit en katastrof för en sexåring. Det måste ha känts som att tappa kontrollen över allt som är viktigt i livet för ett barn.

Jag har ett enormt behov av kontroll
 
- Ett av mina mest framträdande drag som vuxen är ett enormt behov av kontroll. Det måste ha kommit från barndomen. Kunde jag inte kontrollera livet då så gör jag det nu i stället. Jag måste hela tiden ha någonstans att dra mig tillbaka från människor, både fysiskt och mentalt. Mitt hem är min borg och mitt fängelse. Jag avskyr att bli störd i hemmet, och en ovälkommen besökare känner det omedelbart.
Hur fungerar det med kontrollen när du står på scen?
- Då är kontrollen total. Jag uppträder bara på ställen där jag vet att jag får full uppmärksamhet. Men jag är inte rädd för störande element i publiken, för det har jag lärt mig hantera.
- Det värsta jag har upplevt var när jag uppträdde på Färöarna, och den tilltänkta publiken drev i väg till baren i stora skaror. Ingen brydde sig om mig. Min publik bestod av en enda person, som själv var musiker! Jag hatade vartenda ögonblick, men jag rörde inte en min, utan genomförde hela programmet, med mellansnack och allt. För professionell - det är viktigt för mig att vara.

Anita Ahrens, Vi Föräldrar, Nr 1, november 1990