Mikael Wiehe - Vänsterns Evert Taube

Han började med att spela saxofon på högerpartiets te-danser. För 68-generationen har han onekligen blivit något av den Taube han vid ett tillfälle sagt sig vilja bli. På sjuttiotalet blev han en av den nya progressiva musikrörelsens främsta musikskapare och häromåret nekade han Anni-Frid Lyngstad att spela in en av hans mer kända låtar.

- Ta den här låten, den innehåller bara två versrader, säger Mikael Wiehe och börjar sjunga en blues.
Ain´t got no T-bone.
I mash potatoes.
( Jag har ingen T-bensstek. Jag mosar potatis. )
Han trummar med händerna mot bordsskivan på trädgårdsmöbeln som står mitt på den välstädade gården till HSB-huset i Malmö där han bor. Solen gassar, vi är mitt inne i en diskussion om politisk musik, om text och musik.
Jag minns inte vem som gjort låten, men sättet att sjunga och tillsammans med musiken gör att det blir en oerhört stark och politisk låt, säger Mikael.
- De flesta sångtexter håller inte utan musiken. Skriver du dikter ska det totala intryck du vill skapa rymmas inom orden, gör du enbart musik ska allt rymmas där.
- Men text plus musik är inte lika med summan av ett plus ett, utan tre!
- Texter handlar ofta om ordens rytm i förhållande till musiken, säger Mikael och börjar sjunga igen för att exemplifiera.
- Johnny´s in the basement, mixin´ up the medicin, I´m on the pavement, thinking ´bout the government… Här sjunger Dylan på konsonanterna, förtydligar Mikael. Att Bob Dylan är en given referenspunkt för Mikael Wiehe är inget som förvånar den som följt hans musikskapande genom åren. Han har bland annat gjort några av de i särklass bästa Dylan-tolkningar som finns på svenska. (När Dylan var i Sverige för ett par år sen hade han tydligen sett Wiehe på hotell-TV:n. När Dylan själv skulle sjunga samma låt dagen efter på Isstadion i Stockholm sa han: Jag ska försöka göra den lika bra som en kille jag såg på TV igår ).
- Att översätta är för mig som att sparka igång en tändmotor för mitt eget skrivande, säger han och gör en rörelse av ett fordon som långsamt skakar igång. Men det blir inte så långa perioder varje år som han skulle önska.
- Inte mer än 60-70 dagar till det som borde vara min huvudsysselsättning, säger han efter att vi räknat ur hur mycket tid som går åt till spelningar och allt annat runt detta att vara artist. Av cirka 100 spelningar per år brukar 15-20 vara gratis, oftast ensam med gitarr eller tillsammans med gamle kompisen från Hoola Bandoolatiden Björn Afzelius.
- Vi försöker välja såna spelningar som kan ge oss själva något tillbaka. Han berättar om Valstadskollektivet, där han träffade 16-åriga flickor som bara ett halvår tidigare varit prostituerade men nu levde i en ny drogfri gemenskap. Eller de hungerstrejkande chilenarna.
- På vägen dit snackade Affe (Björn Afzelius) och jag om att vi kan i alla fall muntra upp dom lite. Och så var det vi som fick med oss så mycket av okuvlighet och kampvilja därifrån.
- Det är annars lätt att leva i en luft bubbla som artist.

Högerpartiets te-danser

Vänsterpolitiken har alltid varit en viktig del av Mikael Wiehes verksamhet. Men han började faktiskt spela saxofon på högerns te-danser när han var 16 år. Men ledare för det bandet visade sig vara nazist och Mikael hoppade av. Under det radikala uppsvinget i början av 70-talet trädde han fram som en av den nya progressiva musikrörelsens främsta musikskapare tillsammans med Hoola Bandoola Band.
För 68-generationen har han onekligen blivit något av den Taube han vid ett tillfälle sagt sig vilja bli. Redan tidigt nådde dock hans musik långt utanför hans givna publik inom vänstern.
Härom året ville Anni-Frid Lyngstad (f.d. ABBA), spela in "Flickan och kråkan", en av Mikaels mer kända låtar från senare år. Efter moget övervägande beslöt han sig för att säga nej, trots allt representerar ju Frida den kommersiella musikindustri som Mikael Wiehe i hela sitt aktiva musikliv kämpat mot.
Hur ser han på läget idag, musikaliskt och politiskt?
- Band-Aid projektet påminner mig om mycket tidig musikrörelse; nu ska vi göra nåt tillsammans! Visst finns det radikala inslag i populärmusiken som inte fanns för 20 år sen och det är mindre utflippat än det John Lennon gjorde.
- Men jag tycker det är mer rädslan att avvika från mönstret som styr. Det talas mycket om individualism, när det mer handlar om att anpassa sig.
- Det gjordes också mycket nyskapande musik här hemma i början av 70-talet som inte görs nu.

Osäker framtid

De tio nyfascisterna i Växjö och framgångarna för fascisten Jean-Marie Le Pen i Frankrike är exempel på händelser som gjort honom osäker inför framtiden.
Vi kan komma att få se radikala politiska lösningar framöver menar han, men det är inte säkert att den radikalismen har vänsterförtecken som Mikael hoppats på.
- Tidigare var det vänstern som stod för utopin, nu är det högern som är dess bärare.
Ett samhälle är dess värderingar och när nu fascisterna träder in på arenan så är de uttryck för reellt existerande problem.
- Vi har atomvapnen över oss, försurningen under oss och arbetslösheten runt omkring oss, 20 miljoner bara i Västeuropa. Socialdemokratin har ingen alternativ plan för framtiden.
- När de talar om att expandera ut ur krisen förutsätter det kolonialtiden tillbaka, vilket kommer att kräva mycket blod i Latinamerika och mera svält i Afrika. Situationen påminner om 30-talet, menar han och förändringar kan komma snabbt.
- Även om man ser att båten är på väg åt fel håll kan det vara svårt att lägga om kursen.

Gränsen till det banala

Vi talar om böcker. Hans senaste skiva heter Hemingwayland. I titellåten lyckas han med några få, på gränsen till banala rim, på ett fantastiskt fint sätt fånga det Hemingwayska stämningsläget. Samma känslomässiga stilsäkerhet finns i låten "Vi låtsas som ingenting" med undertiteln "Motståndets estetik III", efter Peter Weiss stora romanverk.
- Det handlar om individen som irrar omkring och letar efter ett sammanhang. Peter Weiss beskriver en liknande situation i ett annat land, en annan tid.
Böcker är en viktig "byggkloss" i hans skapande men han skriver aldrig låtar direkt utifrån dem.
- De uppstår ur ett rim eller en idé. Fyller stora block med sånt. Andra stadiet är början och slutet på låten och det tredje rytmiserandet. Ibland går det fort, oftare långsamt.
- Titanic tog två dagar att göra i mitt senaste anfall av inspiration, den där känslan av att nån annan för pennan. Törnrosa på LP:n Lindansaren (-83), gjorde jag ett första utkast till redan -73.

Fyller 40

Sedan han var 16 år har han stått på scen, sedan han var 27 har det varit hans yrke. Han fyller 40 nästa år. Och spelar rock med ett betydligt yngre band.
- Jag är tio år yngre än Bill Wyman (i Rolling Stones). Det är ett jäkla bra band vi har nu som når en yngre publik, medan dess sångare i kraft av sin ålder vänder sig till de lite äldre, säger han med en självironisk glimt.
- Det gäller att hitta skärningspunkten mellan mig och bandet. Jag har ibland en dragning till lite mer sofistikerad musik, mer jazzigt, en mindre sättning med trummor och ståbas, den attityden.
- Men kraften och sugen i rocken skulle jag inte vilja vara utan. Kanske blir det två olika band framöver.

Dick Schyberg, Röster i Radio TV, nr 33, 1985