Lycklig människa

Mikael Wiehe gör musikalvärlden osäker. För Nöjesguiden berättar han om revansch, lust och dåliga människor.

Mikael Wiehe är en lycklig man.
Och så cool att han inte ens tappar fattningen när hans vackra fru plötsligt stiger rakt in i vårt samtal för att reda ut vardagligheter som hämtning och lämning av barn, kvällens middagsplaner – han bestämmer sig för kokt torsk och en sås på "riktig creme fraiche" – och exakt vilka viner som ska köpas in. Det snabba mötet utstrålar intimitet och kärlek, för att tala i klartext.
Men Wiehes tillfredställelse i detta nu handlar inte så mycket om familjelycka, möjligen mer om… revansch.
Det handlar alldeles säkert om hans roll som kompositör och definitiv om musikalen Dåliga mänskor, som snart har premiär på Malmö Musikteater i regi av Philip Zandén. - Jag och Leif Janzon, som kände Lars Rudolfsson från Stockholm, gick för ett antal år sedan med vår musikal Kejsarinnan till Malmö Stadsteater. De köpte den. Och vi var väldigt glada killar. Sedan hörde vi ingenting. Sedan hörde vi aldrig någonting. Och sedan satte teatern upp Kristina från Duvemåla. Det har jag inga problem med, men jag hörde aldrig någonting från Teatern! Jag fick inget telefonsamtal, jag fick inget vykort och jag bor två hundra meter från teatern…
- När jag såg Lars Rudolfsson på gatan så gjorde han bara några konstiga rörelser med armarna och gled förbi. Tills vi en dag möttes på den lilla, lilla trottoarstumpen mellan restaurang Brogatan och Triangeln. Varpå jag triumferande sade "nu blir det jävligt svårt att inte säga någonting". Så hade vi en "shoot out" där på gatan och om han hade någon förklaring till sitt beteende så var den åtminstone inte så bra att jag kommer ihåg den. Efter det gick jag in på Brogatan och tog en fet pilsner och tänkte att "vad skönt det var att få det här ur kroppen"!
- Två månader senare, när jag kom hem sent en natt efter en spelning, så låg det ett fax från Rudolfsson där han skrev att "du tror väl inte att jag är klok…men skulle du vilja skriva musik till en musikal vi vill sätta upp på Stadsteatern?". Och det var ju en jävla tur att jag då hade träffat honom, och fått vara förbannad på honom, annars hade jag ju inte kunnat tacka ja till hans erbjudande.
För Wiehe ville verkligen ha chansen. Men först tackade han nej.
- Budet kom i februari 1998 och man ville ha premiär i november samma år. Det var alltså väldigt kort tid. Och när jag räknade ut vad det ekonomiska budet skulle ge så var det mindre än vad en elev på scenskolan ska klara sig på. I sådana lägen, när det känns som om folk försöker sätta sig på mig, blir jag förbannad. Då vaknar alla mina underklasskomplex. Så jag skickade fram Anders Larsson, min manager. Han är en lugn och sansad kille, som inte blir arg.
Resultatet blev så småningom en ekonomisk uppgörelse som Wiehe kunde acceptera, och att man sköt fram premiären ett år.
- Även om det fortfarande är väldigt kort tid att få fram en musikal på, jag är ju amatör. Egentligen går det inte att skriva en ny musikal på den här tiden. Bernstein skrev på West Side Story i elva år, vi har bara haft ett och ett halvt år på oss. Även om jag började jobba i samma stund jag fick erbjudandet, innan uppgörelsen ens var klar.
Eventuella aversioner eller invändningar mot att jobba för Musikteatern hade han redan lagt bakom sig.
- Jag har alltid varit skeptisk till institutioner, utan att ha arbetat i någon. Vägen från att man skriver en låt till att man dänger ner den på gitarr är ju väldigt kort, och väldigt kompromisslöst. I motsats till det kan man i arbetet med en sådan här stor apparat få ut någonting annat, när saker smälter ihop, stämmer väl överens.
- Bara att få en fyrtiomannaorkester att fungera, tidsmässigt och socialt och musikaliskt, kräver mycket av alla inblandade. Men det är ju också en fantastisk kick när saker och ting faller på plats. Det är i sådana lägen man som konstnär är släkt med Gud; man har saker som ligger och puttrar inne i skallen och så plötsligt så finns det manifest utanför en. Det är samma kick varje gång.
- Mitt jobb har varit oerhört lustfylld hela tiden, vi har haft skitkul. Men en sån stor institution som Musikteatern är samtidigt ett monster, en sorts egen levande mekanism, med en jävla massa människor som tycker olika saker. Allihop med vis rätt att göra det, alla försvarar olika intressen. Jag känner allt större beundran för dem som fixar att jobba i en sådan miljö. Att det kommer konstnärliga alster ut ur den mekanismen är nästan obegripligt. Jag är alltså mer imponerad, men samtidigt ser jag tydligare risken med att saker försvinner på vägen. Vilket naturligtvis inte kommer att hända med den här föreställningen…
Wiehe läste Mary Anderssons bok Dåliga mänskor, som manuset skulle baseras på, och började skriva låtar. Men först dök han ner i "sina lådor".
- Där har jag inspelningar av ungefär tusen [Nu är det nog 1 500. M.W. 2010] oanvända låtar. Från mycket små fragment till helt färdiga saker, och allting däremellan. I alla genrer och alla stilar. Väl arkiverade under olika rubriker – på en låda står det "Tangos och kabarémusik", på en annan "Country, tex-mex och vildavästernsånger".
- Det ger mig en väldig trygghet, för då tänker jag att "jag har ju redan musiken klar… någonstans… så jag kan alltid säga ja". Jag läste boken, plockade in vad jag redan hade som kunde passa in och började göra ny musik utifrån de intryck jag fick från boken. När jag frågar honom vilken intryck boken som helhet gjorde på honom blir han emellertid lite ställd, och först ovanligt tyst.
- Det vet jag inte, kommer sedan det tveksamma svaret. Jag tyckte nog att det var en rätt bra story, men förstod inte riktigt hur man skulle kunna göra en musikal av den. Å andra sidan - det handlar om de här två flickorna som 1943 jobbar på en senapsfabrik på Kaptensgatan; de är fattiga, deras farsor super och slår deras morsor, det är kallt och jävligt där de jobbar, det är krig i världen och en av dem dör. Det är helt enkelt övermisär. Och det kan man ju göra rätt bra låtar på…
- Så satt jag där med en hög låtar, som gav mig en vis känsla av självförtroende och frihet. I september 1998 fick jag sedan Mary Anderssons färdiga manus och satte mig då ner och gjorde små krys i kanten där jag tyckte att man kunde peta in en låt. Det blev en himla massa kryss, och en massa låtar som skrevs. I början av sommaren i år diskuterades dessa i förhållande till manuset och så skrev jag ytterligare sånger, eftersom det behövdes. Sammanlagt har jag nog lagt fram 80 låtar. Det är en våldsam överproduktion, men samtidigt väldigt roligt och lärorikt. Och i slutändan visade det sig att inte så många av de där "gamla" låtarna kommer med, det blir mest nyskrivet.
En och annan "darling" har han blivit tvungen att döda på vägen.
- Man sitter där med någon låt, som är i farozonen. Och då säger man att "om ni tar ut den här låten så kommer jag att bränna ner teatern, strå salt över jorden och begrava era vita benknotor rätt ner i den.". Och sen, efter ett tag, tar man ut låten ändå. Häromdagen åkte till exempel den bästa av alla mina låtar ut. Och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Den låten, som vi möjligen kan kalla "Jag älskade en pojke ifrån Fridhem", passade helt enkelt inte in. Vi försökte och försökte men det gick bara inte. Den låten skrev jag när jag hade läst boken och den beskriver min allmänna uppfattning om vilket slag värld boken beskriver. I form av en kärlekshistoria mellan en tjej på fabriken och en kille på Fridhem. Problemet är bara att ingen av tjejerna i boken har någon kärleksaffär med en kille på Fridhem!
- Men det kan man väl för fan hitta på, tänkte jag. Men det är ju så att allting kokar ihop, det koagulerar mer och mer. Till sist återstår storyn, och så återstår figurerna, och så måste sångerna passa in i både storyn och med de olika figurerna. Det har jag lärt mig under arbetet, att ju närmare sångerna ligger rollfigurerna ju bättre blir det. Och nu förstår jag att man ska skriva för pjäsen och inte för evigheten. Har man tur så hamnar låtarna i evigheten i alla fall.
Wiehe tror stenhårt på succé för föreställningen – inte minst för att en "pilotföreställning" med Tommy Juth både fått bra kritik och dragit mycket folk under våren och hösten – men han avfärdar min fråga om huruvida den eventuella framgången i så fall skulle vara en revansch för den nesliga behandlingen av Kejsarinnan.
- Jag har väldigt mycket revanschlust i allmänhet, jag ska alltid visa "nån" någonting, även om jag inte riktigt vet vem denna någon är. Men så känns det inte i det här fallet. Med risk för att låta som man ska låta så måste jag säga att jag inte haft någon lust på revansch på Musikteatern. Så här är det. Jag skriver sånger, sedan ska de till en arrangör för att göra sångerna till musikstycken, sedan ska det sångare till för att sjunga dem vackert och så ska de dessutom vara skådespelare. Sedan ska det vara en regissör som ser till att det blir en bra föreställning, en scenograf som ser till att det hänger ihop på scenen, folk som fixar masker och kostymer och ljus och en marknadsföringsavdelning som ska se till att folk vet om vad som händer. Det är väldigt mycket ett grupparbete och går det bra är det naturligtvis produkten av alla dessa människors totala insats. Jag kan skriva tolv av de bästa låtarna som någonsin har skrivits och allting blir totalt fiasko i alla fall. Jag kan också skriva tolv av mina sämsta låtar och man kanske ändå kan rädda föreställningen, därför att skådisarna förmår att göra något bra av det ändå.
- Att Folkteatern i Göteborg köpte Kejsarinnan, att deras föreställning fått bra kritik och att man redan efter några veckor lagt till minst femton extraföreställningar är alltså inte heller det en revansch för mig. Det är bara jävligt kul.
- Man skulle möjligen kunna säga att det nu står 1-0 till mig. Och om Kejsarinnan inte hade satts upp någonstans så hade jag väl fått citera Liberace om att "jag grät hela vägen till banken". Jag har åtminstone fått betalt för mitt jobb. Två gånger.

Lennart Persson, Nöjesguiden Malmö & Lund, November 1999