| | | | | |  
 
 
Los Suecos – musikrörelsens supergrupp har blivit en del av etablissemanget
 
Los Suecos – Svenskarna – musikrörelsens supergrupp

Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Ulf Dageby och Bertil Goldberg drar mycket folk, säljer bra med plattor, men de börjar också få en ny roll.
– Många av de nya banden betraktar oss som helt ute och som alltför etablerade. – Genom att bli proffs har vi gått ifrån musikrörelsens ursprungliga målsättning. – Men samtidigt trivs vi med det här jobbet.
 
Wiehe, Dageby, Afzelius och Goldberg tillhör de musiker inom den s.k. musikrörelsen som lyckats.
De säljer tiotusentals skivor, de är hårt bokade och kommer på topplistor.
Tillsammans med sina band: Kabaréorkestern, Björn Afzelius band, Nationalteatern och Nynningen, är de först inom musikrörelsen med att ha etablerat sig kommersiellt. Och det har kostat på;
– Vi har slagit oss fram, fått kämpa hela tiden för att kunna leva på vår musik, säger Björn Afzelius och får stöd av de andra.
– Men därigenom har vi också skilt oss från musikrörelsens ursprungliga ideologi. På sätt och vis är vi nu en del av etablissemanget. Det är det vi får kritik för.
– Men varför skulle inte band från musikrörelsen få leva på sin musik?
 
Orättvis kritik
 
Visst svider det i hjärtat på de fyra när de får höra den här typen av kritik. De kan förstå den samtidigt som de tycker att den är orättvis.
Ulf Dageby:
– Jag vill kunna spela och skriva min sorts musik. Och jag vill leva på det. Det kommer jag alltid att fortsätta kämpa för. Det vore löjligt annars.
Häromkvällen var Mikael Wiehe på ett musikcafé i Malmö. En kille från det lokala punkbandet Kris kom fram till honom. Mikael:
– Jag fick höra att jag var helt ute, att jag bara sågs som en relik. Vi förde en lång diskussion, men hade inte mycket vi kunde enas om.
Ändå är de fyra mycket positiva till de nya banden. Det är där framtiden finns.
Ulf Dageby från Nationalteatern:
– Jag gillar deras arrogans och respektlöshet när de säger: "Vi skiter i all er skit."
Mikael Wiehe, Kabaréorkestern:
– Men vad kommer ut av den här arrogansen, den måste leda någonstans. Det räcker inte att vara ung och förbannad.
Björn Afzelius:
– Jo, men arrogansen kan ju faktiskt vändas rätt. Se bara på Motvind.
Bertil Goldberg, Nynningen:
– De tycker inte att vi har någon arrogans kvar. På Sprängkullen i Göteborg är det de nya banden som gör succé
 
Musikrörelsens misstag
 
När de tittar tillbaks på de senaste åren ser de musikrörelsens misstag.
Ulf Dageby:
– Man hade inte alltid behövt ta allt på så stort allvar, som man gjorde – och som man fortfarande gör.
- Hade jag fått bestämma och hade vi haft chansen skulle jag velat knyta Magnus Uggla till Nacksving!
– I rörelsen har vi betraktat texterna som så viktiga att folk måste sitta still och lyssna till dem. Galorna äger rum i skolaulor där folk sitter snällt och prydligt bredvid bokborden.
 
Bandoola-låtar som dansmusik
 
Mikael Wiehe:
– Jag kan mycket väl tänka mig att spela våra gamla låtar som dansmusik. Nu är de inte lika viktiga som textbärare längre. Det finns ju trots allt en skillnad mellan dansmusik och låtar med viktiga texter.
Björn Afzelius:
– Vår uppgift borde vara att skriva bra och tillgängliga låtar som kan påverka människor. Där gör en som Cornelis Vreeswijk mycket större nytta än många i musikrörelsen. Bertil Goldberg:
– Det finns så mycket som konserverar musiklivet. Titta bara på svensktoppen. Jämför vår möjlighet till påverkan med den.
– Där vräks engelska och amerikanska skitlåtar översatta till svenska ut.
 
Spelställen saknas
 
– Vi har ju knappt några ställen att spela på ute. Dansställena har helt tagits över av svensktoppsbanden.
Bristen på bra spelställen tycker alla fyra är mycket allvarligt. De menar att många artister jobbar professionellt och egentligen som småföretagare. På arrangörssidan finns det en eftersläpning.
– Bland arrangörerna härskar fortfarande en oinskränkt amatörism. På något sätt har det blivit fult med privata initiativ bland arrangörer. Följden blir dåligt skötta spelningar, som några eldsjälar tvingats svänga ihop på fritiden.
Mikael Wiehe:
– Men det finns en risk att vi bara försvarar vår sjuka moster. När vi blir proffs är det lätt att vi framför allt slår vakt om vår rätt att leva på musiken, musikens innehåll kommer i andra hand.
 
Vi är inte 17 år längre
 
De fyra har samlats för att spela i Los Suecos, en grupp som bildades inför världsungdomsfestivalen på Kuba förra året. De har spelat ihop två gånger tidigare i Sverige och eventuellt blir det två spelningar till på solidaritetsgalor för Kuba.
Under våren och sommaren kommer de att spela ihop med sina respektive grupper.
Mikael Wiehe:
– Det måste ju märkas i vår musik också att vi börjar bli äldre. Jag är inte 17 år, vill inte vara 17 år och vill inte skriva för 17-åringar. Jag är 32 och vill jobba utifrån det.
Janne Andersson, Aftonbladet, 22 januari 1979