Kampen för rättvisa, jämlikhet och solidaritet har ofta präglat sångaren och musikern Mikael Wiehes texter. Först i bandet Hoola Bandoola på 70-talet och på senare tid som soloartist.
Jag mötte Mikael Wiehe i hans arbetslägenhet i centrala Malmö. Vi slog oss ner i soffan och försökte reda ut vad det är som händer i Sverige idag.

Hur ser dagens klasskillnader ut?
– Jag är uppriktigt oroad över att så många står utanför all form av tillhörighet, framtidstro och sammanhang. Förr snackade man om hur jävligt det var i Sverige på 30-talet. Det var depression, folk hade massor med barn och bodde trångt. Men så har vi det nu också, bara det att nu är det muslimerna, kosovoalbanerna och alla de andra som flytt från sina hemländer som lever så.
Det finns en jättestor underklass och en väldig massa underklassbarn. Gemensamt för dem är att majoriteten av barnen går i en skola där de inte får någon bra undervisning, där de inte har bra lärare och där de inte har en framtid. Många kan dessutom inte språket ordentligt, de bor i usla bostadsområden, många har dessutom med sig ohyggliga upplevelser från det land de kommer ifrån. Och man gör ingenting åt det.
Det är inte konstigt att folk organiserar sig i gäng och i ligor när det är det enda sättet att skydda sig och sin värdighet på i ett samhälle där det gemensamma monteras ner. Jag anser att nyliberalismen är en av de bidragande anledningarna till detta. När man monterar ner det som människor har byggt upp tillsammans, när man prioriterar individen på gruppens bekostnad, när man ser till att var och en står sig själv närmast, då uppmuntrar man vargen i människan. Och det är vargen vi hör tjuta på natten nu.
Hur ser du på de senaste årens utveckling?
– Det handlar om stora utslagningsmekanismer i samhället. Pensionärsgenerationen har fått sitt livsverk raserat. Först betalade de med skattemedel så att man kunde bygga upp Telia, sen ska dom köpa tillbaks det för egna pengar. Sjukvården privatiseras, skolorna privatiseras, Statens Järnvägar säljs ut. Allt det dom har jobbat ihop och som dom skulle ge till sina barn och barnbarn. Vad fick dom? En lång fet näsa! Det är inte konstigt att dom är besvikna. Sen riktar många av dom sin ilska åt fel håll och säger att det är utlänningarnas fel.
Efter dom, har vi den generation som ställdes arbetslös när de var 45 år. Och fick höra att de var värdelösa. Och till sist har vi ungdomarna som bildar sina egna skyddsgrupper. Det finns en oerhörd vrede överallt.

Som offentlig person, kan man ha kvar en verklighetsförankring och leva bland vanligt folk?
– Jag tror att det är ett val man gör. Alla människor har erfarenheter som skiljer sig från andra människors. En rörmokare har inte samma erfarenhet som en taxichaufför. Och en popsångare har inte samma erfarenhet som en polis. Det är klart att vi lever i ett samhälle som går ut på att dom som syns, speciellt i TV, får högre status, sen kan man ju tycka vad man vill om det.
Men jag har till exempel aldrig trängt mig i en krogkö, jag anser det vara föraktligt.
Alla är vanliga människor, vi går på toaletten, har ont, blir sjuka, gråter och så vidare. Man väljer om man vill avskilja sig från andra. Ifall man sätter sina barn på dagis, bor där alla andra bor, går på ställen där andra går eller om man vill göra precis tvärtom.
Och i Sverige var det väldigt länge förknippat med ett slags hedersbegrepp, att man som Per Albin Hansson tog spårvagnen till jobbet, att man inte gjorde sig märkvärdig.
Nu har det svängt, man ska visa att man har pengar. Jag minns när jag flög till Stockholm för 15 år sen när jag såg en dam i grå dräkt och grå hatt med en stor vit fjäder i. Då tänkte jag, att nu vågar de jävlarna visa sig igen.
På 70-talet gick alla i jeans, också de på Östermalm. Nu är det återigen fint att visa att man har pengar. Jag är uppvuxen med att det är vulgärt och att man ska vara som folk.

Hur kommer det sig tror du att ungdomar i Sverige blir allt mindre partipolitiskt engagerade?
– Varje gång man formulerar en paroll så är den förbrukad. Varje paroll, varje program, varje organisation kan bara formulera sig på grunder av det som har hänt. I varje gruppering har man detta problem. Den bildas av några stycken och sen bygger man strukturer och ser till att dom som kan driva de frågor som var orsaken till att organisationen uppkom, att de kommer i någon slags maktposition. Sen rullar tiden på, plötsligt har de varit låt oss säga socialdemokrater i 30 år. De visste precis hur det var 1938 men så är det 1968 och de fattar ingenting. Det gäller alla organisationer också det kinesiska kommunistiska partiet. Mao hade ju rätt när han pratade om den permanenta revolutionen och sa att det var rätt att bombardera högkvarteren.

Det var ju precis det som vi som hade växt upp i den socialdemokratiska kolossen, som förvisso var ett fantastiskt imponerande bygge, kände. Det fanns ingen plats för oss. Och precis det tror jag väldigt många människor känner nu. Det finns ingen plats för dem i de partier som finns nu, därför att deras strukturer, deras ideologi, deras sätt att klä sig och tala på, är främmande.
Faran är egentligen inte ifall ungdomar blir allt mindre intresserade av redan existerande partier utan faran ligger i om ungdomar inte förmår att forma sina egna grupperingar, påtryckningsgrupper och kanske till och med partier.
Det etablerade systemet drar till sig de lydiga, de duktiga. Och det är inte dom som behövs i första hand utan det är dom olydiga och dom bra som behövs, det är något helt annat än de duktiga. Det kommer att kännas främmande, inte bara för partierna, utan för människor i övre medelåldern i största allmänhet. Hål i jeansen, spik i läppen eller konstig hårfärg är ett sätt att visa att världen inte är färdigskapad. Hellre ifrågasätta världen med en spik i läppen än att acceptera den med en portfölj under armen.

Mikael Wiehe är en av dom som var med och kämpade för en bättre värld när det begav sig för omkring 30 år sedan. Det är hedervärt att glöden inte har slocknat någonstans på vägen utan brinner lika starkt idag som den gjorde då.
Kanske är det just Mikael Wiehes musik som hjälper folk att behålla hjärtat till vänster.