|
"Outside my door, the leaves are falling..., I never got over those
blue eyes, I see them everywhere ...”
När Mikael Wiehe spelar några låtar innan konserten drar
i gång, för att testa ljudet, så sjunger han rätt
ofta någon countrysång.
Men nu sitter han vid köksbordet hemma i lägenheten i Malmö
och skriver en lista:
”Ingenting förändras av sej själv”, ”Dom
bara luras”, ”Kom hem till mej” ...
Det blir fler och fler sånger som han skrivit själv.
- Det är låtar som är tydligt countryinspirerade.
Han börjar skriva på en annan lista. Det är countrysånger
som han sjungit genom åren: ”Rock Island Line”, ”I
Walk the Line”, ”Folsom Prison Blues” ...
Båda listor blir långa och blir längre.
Han berättar om en sångbok
som han köpte 1960, fjorton år gammal.
- I den fanns en massa amerikanska låtar och tidigt sjöng
jag till exempel ”Goodnight Irene”. Man kan förstås
säga att det inte är en countrysång, men om man ser
på The Carter Family, Woody Guthrie, Josh White, Big Bill Broonzy,
så ser man att de alla verkade i många genrer som alla
på något sätt gav näring åt varandra.
Och den hållningen tycker jag om.
Annars var det väl mest jazz som formade dig?
- Jazzen betydde mycket, men den kom egentligen senare. Man kan säga
så här att även om jag inte fick countryn med modersmjölken,
så fick jag den med de tidiga tonårspilsnerna.
Han säger att han nyss läst första delen av Bob Dylans
memoarer och att den visar på tydliga musikaliska skillnader
mellan Nordamerika och till exempel Sverige.
- Dylan berättar öppet och självklart om alla genrer
som påverkat honom. Ja, i USA beundrar man varandra över
musikgränserna. Ragtime blandas med blues som blandas med irländsk
folksång som blandas med ... ja, vad som helst. Ingen förvånas
om Bacharach uppträder tillsammans med Stephen Stills och Roland
Kirk. Icke så i Sverige. Här ska man bli vid sin läst
och hålla sig på sin kant och t.o.m. förvånas
när en stor countryartist som Emmylou Harris kommer med ett öppnande
album som ”Wrecking Ball”.
Jag säger att ett av Dylans mest sålda album är det
som han fyllde med countrysånger: ”Nashville Skyline”.
- Jag tycker inte han är så bra där och tycker inte
att det är så bra country heller för den delen.
En text som säger något
Vad gör en bra countrylåt?
- Det är samma sak som gäller alla andra sånger, det
ska vara en bra melodi, en text som säger något, och en
artist som har en bra dag. Och att det inte är för slickat.
Han säger att han försöker vårda råheten
och att ett sätt att nå den är att spela in live i
studion.
Hur var det när du började spela?
- Lite ... snällare. |
|
 |
1963 blev han medlem i Cooling's Traditional Jazzmen och skrev sin första
sång samma år. Året därpå var han med och
bildade jazzbandet Blunck’s Lucky Seven. 1967 slutade han och gick
med i sin bror Thomas Wiehes trio The Moccers (några liveupptagningar
med dem släpptes i fjol på CD:n ”Moccers”).
1969 skrev Mikael Wiehe sin första sång på svenska: ”Måndåren”.
Och 1970 bildades Hoola Bandoola Band som spelade in fyra album innan
gruppen upplöstes i april 1976.
Men sommaren 1971 spelade de in ett album med engelska sånger som
skulle ingå i en utlandssatsning. Några av dem var countryinfluerade,
särskilt ”Country Pleasures”. Inga trummor. Bara stämsångsång,
luftiga akustiska gitarrer och återhållsam bas.
”Country pleasures,
that’s what we’re bound for,
that’s what we’re going to.
Country pleasures,
that’s what I long for,
Country pleasures with you.”
De engelska sångerna släpptes inte förrän Hoola i
samband med återföreningsturnén 1996 gav ut samlingsboxen
”Ingenting förändras av sig själv”.
- ”Country Pleasures” skrev jag på den tiden då
så många inom vänstern skulle flytta ut på landet,
köpa en skola och bo billigt i det gröna.
Han sjunger:
”Me and my girl
went out in the world
to see what it had to give.
In many a city,
we found it a pity,
that people were forced to live”
Inspirerades du av någon när du skrev den?
- Nej, den bara kom. Låtarna kommer fortfarande. Nästa gång
du frågar mig kanske det ska läggas till fler låtar på
de här listorna. Jag skriver och skriver och jag skriver allt enklare.
Apropå enkelt: på Hoolas första album ”Garanterat
individuell”, som överlag var lättspelat, fanns det en
svår sång (”Måndåren”) som jag inte
lyckades ta ut på gitarren. Då skrev jag till Mikael Wiehe
och frågade hur den skulle spelas – och fick med vändande
post ackorden till hela albumet.
Han undrar om jag har en aning om var det ackordhäftet skrevs ner,
det häfte som jag fick en kopia på?
- Jo, det var Björn Afzelius som skrev ut alla sångerna för
hand på det här köksbordet som då stod hemma hos
honom. Nu har jag tagit över det.
Jag säger att jag minns med värme att jag fick ackorden trots
att jag inte ens skickat med frimärken.
- Det var så i musikrörelsen. Ena stunden kunde folk i rörelsen
fastna i frågan om det verkligen var okej för Hoola att ha
ett blått omslag på vårt andra album ”Vem kan man
lita på?” för det var ju fiendens färg. Nästa
stund diskuterades hur man verkligen skulle nå ut, t.ex. genom texthäften
i skivorna. Och det slår mig nu att det påminner om countrymusikrörelsen,
det där om tillgänglighet. Vi gjorde precis som Willie Nelson:
efter konserterna sålde Hoola sina skivor för att komma närmare
publiken. Och det gör jag fortfarande.
Hemingway står sig
Mikael Wiehe är en av de artister i Sverige som turnerar mest, Det
blir cirka hundra konserter om året, såväl på Globen
som på folkhögskolor och festivaler.
Också det påminner om Willie Nelson.
- Vad man lär av countryn är att det inte behöver vara
så märkvärdigt, man spelar här och där. Och
när man komponerar söker man enkla ord, som kan vara bråddjupa
– eller öppna himlen. Det är vitsen tycker jag, det ska
angå. Man ska försöka hitta det där språket
som är nerhamrat till fyra ord, ord som säger allt. Därför
gillar jag Hemingway, han kan det där. Nyss läste jag om ”Farväl
till vapnen”, den står sig, just för att den är enkel
om svåra saker.
Vilka lyssnar du på nu?
- Jag gillar Tammy Wynette, Steve Earle och Peggy och Pete Seeger också.
Men inte Tish Hinojosa och inte Loretta Lynns senaste. Emmylou Harris
är kanon. Förr gillade jag inte Johnny Cash. När han och
Dylan sjöng duett tänkte jag mest: är inte det här
rätt konstigt? Nu lyssnar en av mina döttrar på Cashs
alla svarta album och jag håller med, de är fantastiska. Och
på ”Blonde on blonde” kompades Dylan många
underbara countrymusiker.
Allergisk mot sheriffstjärnor
- Jag är allergisk mot en del av countrymusikens attribut, sheriffstjärnorna
och det där, då blir det tivoli, men om man tänker efter
...
Han tänker efter och talar sedan länge om Harry Smiths ”Anthology
of American Folk Music”, om tex-mex, om flamenco, tango, fado, rebetika,
blues och jazz.
- Allt det där kommer från källorna och har en jävla
kraft. Ta Johnny Cash som höll på så länge och behöll
tjurkraften intakt. Det gör Dylan också. Han lägger sig
aldrig i soffan. Full kraft skapar närhet. Man måste ut.
Han berättar att han för inte så länge sedan spelade
på en solidaritetsafton. I publiken satt såväl irakiska
herrar som killar med ringar i näsan.
- När man är ute och rör sig vet man aldrig om man hamnar
på fel eller rätt sida om staketet. Så är det också
i musiken. Det får inte bli tryggt. På tal om det, vi har
ju inte snackat om Neil Young.
Han börjar sjunga Neil Youngs ”Pocahontas” och säger
att också detta är country:
”Aurora borealis
The icy sky at night
Paddles cut the water
in a long and hurried flight
from the white man to the fields of green
And the homeland we’ve never seen ...”
Countryinspirerade låtar av Mikael Wiehe enligt Mikael Wiehe:
Country Pleasures
Sun and Summerlight
Garanterat individuell
Slutet = Början
Ingenting förändras av sej själv
Dom bara luras
Kom hem till mej
En ängel steg ner ifrån himlen
Där du en gång lyste
Bodö
Kloka gumman
Ride Johnny, Ride
Hon kommer över ängarna
Allt har sin timme
Den enda vägen
Tiderna är hårda
Countrylåtar som Mikael Wiehe har sjungit:
Banks of Ohio
More Pretty Girls than One
Pretty Boy Floyd
There but for Fortune
In the Early Morning Rain
The Last Thing on My Mind
I Still Miss Someone
Jesse James
This Land Is Your Land
John Henry
Puttin’ on the Style
Corrin’, Corrina
Easy Ryder
Davy Crocket
Barbara Allen
Tom Doley
Billy Boy
Careless Love
Franki and Johnny
Goodnight Irene
Jack O’Dimonds
My Darling Clementine
Oh, Susanna
Old Macdonald Had a Farm
Rock Island Line
I Walk the Line
Folsom Prison Blues
Bye, Bye Love
Love Me Tender
She’ll Be Coming ‘Round the Mountain
So Long (It’s Been Good to Know You)
Stewball
Gipsy Dave
Who’s Gonna Shoe Your Pretty Little Feet
Take a Whiff on Me
Worried Man Blues
You’ll Get Pie in the Sky
Danville Girl.
|
