|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Hoola Bandoola Band - Kan man lita på dom? | |||
Hoola Bandoola Band startades hösten 1970 av Mikael Wiehe, Peter Clemedson och Björn Afzelius. Då fungerade gruppen närmast som ett visband. Till ett framträdande i "Midnight Hour" utökade man med Arne Franck på bas och Per-Ove Kellgren, trummor. 1971 gjordes den första LP:n "Garanterat individuell". Då hade även Povel Randén, piano, kommit med i gruppen. Hoola Bandoola Band innehåller numera en sjunde medlem – chauffören Håkan Skytte, som även hanterar diverse slagverk. Hoola Bandoolas starke man är Mikael Wiehe. Han skriver större delen av gruppens material och gör det så bra att han fått en geni-stämpel på sig. Den stämpeln vill Mikael helst slippa. Han tror inte på genier. Mikaels texter är skrivna utifrån en socialistisk ståndpunkt, men rymmer inga floskler eller slagord. Dom är istället mjuka och vänliga och talar om för oss att vi nog ska klara det – bara vi hjälps åt. Mikael är en både tacksam och besvärlig person att intervjua. Han vill helst se frågorna i förväg och är inte sen att tala om när han tycker en fråga är dålig eller ointressant. Han är ingen vän av sensationsskriverier och tycker att det som skrivs om honom och gruppen ska ge en riktig bild av vad dom sysslar med och står för. - Är du överraskad över framgångarna? Nej, jag är mer glad än förvånad. Att skivan har sålt så bra är positivt ur tre olika synvinklar: För mig personligen är det tillfredställande att det jag gör blir positivt mottaget. För bandet betyder det att vi får fler spelningar, vilket är nödvändigt för att vi rent ekonomiskt ska kunna existera som orkester. Att skivan har sålts i 15 000 exemplar betyder för det tredje att den grupp politiskt medvetna människor, som köper bl.a. vår platta, har ökat. Det ser jag som en positiv följd av den kulturpolitik som vi, tillsammans med andra orkestrar, författare och konstnärer, arbetar för. - Det här har också medfört att du blivit känd bland många människor. Vill du vara en kändis? Jag erkänner att det naturligtvis kittlar min fåfänga litet grann, men jag försöker bekämpa dom sidorna hos mig själv. Den analys jag gör av omvärlden lämnar ingen plats för kändiskult med popstjärnor och idoldyrkan. Mitt mål är inte att bli kändis. Mitt mål är att göra text och musik som kan användas i en alternativ kultur – en folkets kultur. I mina låtar vill jag avslöja och belysa saker i verkligheten som alltför ofta döljs i den kommersiella musikkulturen. - Vad mer medför populariteten? När man blivit bekant för en massa människor, försöker dom ta kontakt med en. Folk kommer t.ex. upp till mig för att snacka om våra plattor. Då har man ett verkligt ansvar att verkligen förklara vad man menar. Det händer också att företag ringer och vill att vi ska spela på deras jubileer och vi har fått erbjudande att göra musik till olika TV-program. Då gäller det att inte förblindas av tanken på att tjäna mer och mer eller möjligheten att bli mer kända. Man måste ständigt hålla i minnet vad man strävar efter. Vi ställer bara upp och samarbetar med människor som jobbar för samma sak som vi själva, eller i sammanhang där vi har möjlighet att framföra våra åsikter. Det finns en etablerad underhållningsbransch i Sverige. Vårt land är emellertid så litet att det är svårt att försörja sig genom att bara hålla på med en sak – den sak som man tro på. I Sverige sysslar de flesta artister med massor av saker. Det är lätt att man sugs in i den här underhållningsvärlden och blir en diffus underhållningsfigur. Det försöker vi undvika. Målet för oss måste vara att motsvara de förväntningarna som ställs på oss av dom 15 000 som har köpt vår platta. - I dina texter använder du ofta en form av bildspråk. I "Keops pyramid" har du valt att gå 4 000 år bakåt i tiden för att beskriva dagens verklighet. är det ett språk som går hem? Vi blev recenserade i en tidning där dom tyckte att vi tog för lite politisk ställning och att bildspråket fördunklade innehållet. Själv tror jag att för tidsbundna perspektiv försvårar förståelsen i stället för att underlätta den. Påståendet att ett litet fåtal suger ut det stora flertalet är lika sant år 2600 f.kr. som 1770, 1870 och 1973. De saker som sägs i "Keops pyramid" kan precis lika bra överföras på dagens samhälle. Jag tror att man underskattar publiken, om man tror att den inte ska förstå det. - Hur fungerar demokratin inom Hoola Bandoola Band? Det arbetet som utförs i och av gruppen, sker på flera olika plan. Som det primära har vi att jag gör texter och melodier och i viss utsträckning arrangemangen. När jag skriver texterna är jag naturligtvis hela tiden utsatt för influens av dom människor som jag umgås med. När vi ska köra in en ny låt strävar vi efter att lämna så öppna dörrar som möjligt. Det fungerar som en brainstorming där alla i gruppen är med. Eftersom det är jag som gör både melodi och text är det trots allt jag som i sista hand avgör vilka av de alternativ, som har kommit fram, som vi ska använda. Då vi är ute och spelar råder naturligtvis fullständigt demokrati. Alla bor och äter på samma ställe och alla får lika mycket betalt. Det inkluderar Håkan som kör bilen och Lars-åke som fixar våra spelningar. Vi strävar också hela tiden efter att förbättra vårt interna samarbete. Utåt försöker gruppen underminera popstjärnvärlden. Vi drar oss inte undan vår publik och försöker inte att dupera den genom att köra en tuff stil. Vi vill snacka med vår publik, svara på deras frågor och överhuvudtaget vara som folk. - Hur vill du beskriva er musik? Vår musik är en blandning av all möjlig slags musik. "Vem kan man lita på?" är en popplatta. Nästa platta kommer nog att innehålla mera allmän musik, Det har sagts ganska ofta, att vi inte är världens bästa instrumentalister precis. Bortsett från att vi inte är det, tycker jag att musiken ska bedömas efter vad den strävar efter att vara. Musiken på våra plattor ska vara ett komplement till texten och inte utgöras av en massa individuella soloprestationer. - Vilka är era framtidsplaner? Den viktigaste frågan för oss i framtiden är hur vi ska förvalta den popularitet som vi har byggt upp. Vi vill inte främst spela för egen vinnings skull, utan arbeta i folkkulturens tjänst. Det innebär bl.a. konkret att vi ska försöka arrangera egna konserter, där vi eliminerar alla mellanhänder. Då kan man för en liten peng ge publiken mycket god musik. Det skulle kunna byggas ut, så att man startade egna klubbar där folk kunde träffas under helt andra förhållanden än dom på diskoteken. Många grupper strävar efter att få så många spelningar och så mycket betalt som möjligt, men det är inte vår linje. Vi vill arbeta för folkets kultur och helst tjäna så mycket att vi klarar oss. Likadant kommer vi att gynna skivbolag och arrangörer som arbetar utan profitintresse. - Nästa LP? Jag har skrivit 4 - 5 låtar och vi räknar med att komma ut med nästa LP i höst. Jag har redan ganska klart för mig hur den kommer att se ut. Strax före jul inträffade en smärre revolution på Kvällstoppen. Då blev det lilla skivbolaget MNW för första gången representerat på listan. Det var inte oväntat Hoola Bandoola Band, som med sin andra LP "Vem kan man lita på?", bröt isen. Skivan fick ett fantastiskt mottagande och utsåga av flera kritiker till fjorårets bästa svenska popskiva. Entusiasmen har inte blivit svalare sen dess och i dag har skivan sålts i omkring 15.000 exemplar. 1.- Björn Afzelius gitarr, sång 2.- Mikael Wiehe gitarr, flöjt, sång 3.- Arne Franck bas 4.- Povel Randén piano, trombon 5.- Peter Clemmedson gitarr 6.- Per-Ove Kellgren trummor 7.- Håkan Skytte slagsinstrument |
|||
| Sven Bernstrup, Hennes nr 9, 1973 | |||
|
|
|||
