1.
Mikael Wiehes nya skivan "Kärlek & politik" är
ett försök att vara mindre agiterande i stället
utforskar han relationernas komplexa natur.
2. Mikael Wiehe står fortfarande fast vid samma ideal som för
30 år sedan. På nya skivan har han bjudit in unga aktivister
i studion.
I mer än 30 år har Mikael Wiehe använt sin musik för
att agitera och protestera. På nya skivan "Kärlek
& politik" har han i stället gjort en djupdykning i
gråskalornas starkaste fäste mänskliga relationer.
Men kampen är fortfarande med på ett hörn.
För flera generationer svenskar är Mikael Wiehe sinnebilden
för den politiske sångaren. På 70-talet var han en
nyckelperson i proggbandet Hoola Bandola Band, på 80-talet skrev
han svenska evergreens med Björn Afzelius och på senare
år har han arrangerat stödgalor, skrivit musikaler och
turnerat i såväl konserthus som skolaulor. En vänlig
man med propra kläder och Lennon-glasögon som aldrig dragit
sig för att använda ord som "motstånd" och
"kamp" även när de klassats som hopplöst
omoderna och bakåtsträvande.
"Kärlek och politik" är Mikael Wiehes försök
till en icke-agiterande skiva. I nio låtar utforskar han relationernas
svårtydda territorium från svartsjukans uppvällande
dimma till sorg efter vänner som tackat nej till livet, från
jakten på den flyktiga lyckan till funderingarna om livet efter
50.
98 procent av filmerna vi ser handlar om vedermödorna
tills man äntligen hamnar framför altaret eller i bingen
med varandra. Men de mest intressanta filmerna tycker jag handlar
om hur det gick sedan, historien tog kanske inte slut där. Det
handlar en del av de här sångerna om hur är
det egentligen? Hur är det på riktigt?
Idén till skivan föddes när han såg en scen
med den brasilianske sångaren Caetano Veloso i Pedro Almodóvars
film "Tala med henne".
Det är en äldre herre som sitter med händerna
i knät i en pinjeskog och sjunger till nylonsträngad gitarr,
cello, bas och trummor. Jag kan ibland tröttna på bilden
av mig själv som den ständigt agiterande sångaren.
Jag ville göra en sådan skiva, och det tycker jag att jag
har gjort, på det stora hela, säger Mikael Wiehe.
Den politiska avhållsamheten funkade i nio låtar
sedan kunde han inte stå emot. De tre sista spåren är
ohämmat agiterande, från den kaotiska skildringen av kravallerna
i Göteborg ("Gbg, Gbg") till glädjerusiga Irakdemonstrationslåten
"Stockholm den 15 februari år 2003".
Jag kunde inte låta bli. Jag hade rätt många
politiska låtar och några kunde vänta, men det kunde
inte dessa, säger han och ger sig in i en brinnande monolog om
Bush och Håkan Jaldung, Järntorget och Hvitfeldska.
Vi är i en tid när motståndet börjar samla
sig det tror jag definitivt. Jag tror att allt fler människor
allt tydligare ser vart den nyliberala politiken leder. Sämre
sjukvård, sämre skolor, lägre löner, högre
arbetslöshet. Detta motstånd tar sig många olika
uttryck och de är mer eller mindre sympatiska, kan man kanske
säga diplomatiskt. Men det finns där.
Den tredje låten, "Är det mej du är rädd
för", behandlar främlingsfientligheten som har spirat
ur den växande terroristskräcken i världen. I studion
tog Wiehe hjälp av en ovanligt radikal kör bestående
av bland andra miljöpartisten Gustav Fridolin, America Vera-Zavala
från Attac och gayaktivisten Jan Hammarlund.
Det var jätteskoj. Det är ju några av dem som
varit aktiva i de här sammanhangen jag tyckte att de skulle
vara med. Vi bjöd in dem och så tog jag med en flaska kubansk
rom och sen sjöng vi.
"Den som inte är röd när han är ung har inget
hjärta, den som inte är blå när han är gammal
har ingen hjärna", lyder talesättet. Sedan 70-talet
har Mikael Wiehe fått se hur Sverige och världen har rört
sig allt längre bort från hans egna ideal. Men trots att
han börjar närma sig sextio har han inte gett upp. Det viktiga
är inte målet utan att man fortsätter kämpa,
anser Wiehe.
Om man tror att det finns ett mål att springa in i, en
seger att vinna, ett färdigt resultat som man ska redovisa, då
tror jag att det är lätt att bli frustrerad. Man springer
inte riktigt i mål och segern blir aldrig riktigt vunnen och
det finns inget facit. Man kan säga att "kampen är
målet". Det kanske inte går idag, imorgon, eller
de närmaste 20 åren. Man kanske aldrig kommer fram. Men
man måste bestämma sig, "tror jag på detta?".
Det får man göra upp med sig själv och sen är
det bara att gå på.
Men vad är viktigast kärlek eller politik?
Det hänger ihop. Politik i sin bästa form är
ju kärlek det är att vilja andra människor väl.
Och allt är politiskt, även kärleken. Fråga feministerna.
Fakta/Mikael Wiehe
Fullständigt namn: Mikael Christian Wiehe.
Född: Den 10 april 1946 i Stockholm.
Bor: I Malmö.
Familj: Hustru och fem döttrar.
I cd-spelaren: Filmmusiken till Pedro Almodóvars "Tala
med henne".
Senast lästa bok: "Absolute friends" av John Le Carré.
Favoritfilm: "Dogville".
Hjälte: Har inga.
Mikael Wiehe om
hiphop:
"Mycket av det som sägs som är av intresse sägs
av hiphoppare. Sen sägs det en jävla massa saker som är
av mindre intresse också. Men om det är någon musikstil
där det trots allt sägs saker, så är det hiphop.
Jag har haft många funderingar på att jobba med hiphopgrupper,
det är där vitaliteten finns."
om att förändra med musik:
"Jag tror inte att man kan använda konst så att "nu
ställer jag mig på scenen och sen går alla ut och
tycker något i en viss fråga". Men jag tror att man
i en viss situation i sitt liv kan råka läsa en bok, se
en film, höra en låt, se en tavla som plötsligt
får en väldigt betydelse för en, i just det ögonblicket."
|