|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
– 98 procent av filmerna vi ser handlar om vedermödorna tills man äntligen hamnar framför altaret eller i bingen med varandra. Men de mest intressanta filmerna tycker jag handlar om hur det gick sedan, historien tog kanske inte slut där. Det handlar en del av de här sångerna om – hur är det egentligen? Hur är det på riktigt? Idén till skivan föddes när han såg en scen med den brasilianske sångaren Caetano Veloso i Pedro Almodóvars film "Tala med henne". – Det är en äldre herre som sitter med händerna i knät i en pinjeskog och sjunger till nylonsträngad gitarr, cello, bas och trummor. Jag kan ibland tröttna på bilden av mig själv som den ständigt agiterande sångaren. Jag ville göra en sådan skiva, och det tycker jag att jag har gjort, på det stora hela, säger Mikael Wiehe. Den politiska avhållsamheten funkade i nio låtar – sedan kunde han inte stå emot. De tre sista spåren är ohämmat agiterande, från den kaotiska skildringen av kravallerna i Göteborg ("Gbg, Gbg") till glädjerusiga Irakdemonstrationslåten "Stockholm den 15 februari år 2003". – Jag kunde inte låta bli. Jag hade rätt många politiska låtar och några kunde vänta, men det kunde inte dessa, säger han och ger sig in i en brinnande monolog om Bush och Håkan Jaldung, Järntorget och Hvitfeldska. – Vi är i en tid när motståndet börjar samla sig – det tror jag definitivt. Jag tror att allt fler människor allt tydligare ser vart den nyliberala politiken leder. Sämre sjukvård, sämre skolor, lägre löner, högre arbetslöshet. Detta motstånd tar sig många olika uttryck och de är mer eller mindre sympatiska, kan man kanske säga diplomatiskt. Men det finns där. Den tredje låten, "Är det mej du är rädd för", behandlar främlingsfientligheten som har spirat ur den växande terroristskräcken i världen. I studion tog Wiehe hjälp av en ovanligt radikal kör bestående av bland andra miljöpartisten Gustav Fridolin, America Vera-Zavala från Attac och gayaktivisten Jan Hammarlund. – Det var jätteskoj. Det är ju några av dem som varit aktiva i de här sammanhangen – jag tyckte att de skulle vara med. Vi bjöd in dem och så tog jag med en flaska kubansk rom och sen sjöng vi. "Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna", lyder talesättet. Sedan 70-talet har Mikael Wiehe fått se hur Sverige och världen har rört sig allt längre bort från hans egna ideal. Men trots att han börjar närma sig sextio har han inte gett upp. Det viktiga är inte målet utan att man fortsätter kämpa, anser Wiehe. – Om man tror att det finns ett mål att springa in i, en seger att vinna, ett färdigt resultat som man ska redovisa, då tror jag att det är lätt att bli frustrerad. Man springer inte riktigt i mål och segern blir aldrig riktigt vunnen och det finns inget facit. Man kan säga att "kampen är målet". Det kanske inte går idag, imorgon, eller de närmaste 20 åren. Man kanske aldrig kommer fram. Men man måste bestämma sig, "tror jag på detta?". Det får man göra upp med sig själv och sen är det bara att gå på. Men vad är viktigast – kärlek eller politik? – Det hänger ihop. Politik i sin bästa form är ju kärlek – det är att vilja andra människor väl. Och allt är politiskt, även kärleken. Fråga feministerna. Fakta/Mikael Wiehe Fullständigt namn: Mikael Christian Wiehe. Född: Den 10 april 1946 i Stockholm. Bor: I Malmö. Familj: Hustru och fem döttrar. I cd-spelaren: Filmmusiken till Pedro Almodóvars "Tala med henne". Senast lästa bok: "Absolute friends" av John Le Carré. Favoritfilm: "Dogville". Hjälte: Har inga. Mikael Wiehe om… …hiphop: "Mycket av det som sägs som är av intresse sägs av hiphoppare. Sen sägs det en jävla massa saker som är av mindre intresse också. Men om det är någon musikstil där det trots allt sägs saker, så är det hiphop. Jag har haft många funderingar på att jobba med hiphopgrupper, det är där vitaliteten finns." …om att förändra med musik: "Jag tror inte att man kan använda konst så att "nu ställer jag mig på scenen och sen går alla ut och tycker något i en viss fråga". Men jag tror att man i en viss situation i sitt liv kan råka läsa en bok, se en film, höra en låt, se en tavla – som plötsligt får en väldigt betydelse för en, i just det ögonblicket." |
||||||||||
| Karin Svensson, Musikreporter Nyhetsbyrån PM | ||||||||||
|
|
||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
