| | | | | |  
 

  I Dylans fotspår  
  Det är en engelskspråkig Mikael Wiehe vi för möta i kvällens avsnitt av Jills veranda där Malmömusikern går i idolen Bob Dylans fotspår. Men Wiehe tar även chansen att utmana sig själv och prova saker han aldrig tidigare gjort.  
 
Det går inte att ta miste på den glädje och entusiasm Mikael Wiehe har när han berättar om sin vecka i Nashville med Jill Johnson och inspelningen av Jills veranda. Men så har han ju också alltid haft en dröm om att få vara med i det hyllade tv-programmet.
- Det har varit ett väldigt bra program med olika aspekter av USA och Nashville sedan starten och man har fått följa med till så spännande miljöer. Så jag har mest tänkt "varför ringer de inte mig?" - men så gjorde de det, säger Mikael Wiehe glatt.  
 
Även om han till en början inte såg någon självklar koppling mellan sig själv och Nashville tog det inte lång tid förrän han insåg att han det fanns betydligt större anknytning än vad han trodde.
- När jag undersökte lite så förstod jag att det fanns väldigt många låtar som jag lyssnat på under lång tid som har en stark anknytning till Nashville. Bob Dylan spelade in tre skivor där och Kris Kristofferson har också spelat in i Nashville. Och jag själv, ja jag har faktiskt också skrivit låtar i countrygenren. Så ju längre tid jag var i Nashville desto mer upptäckte jag countrymusikern i mig själv också. Hur var det?
- Det kändes bra. Det är kul att få veta lite mer om sig själv. Jag skrev ju en countrylåt redan när jag var runt tjugo år, "Country pleasures", så det är lite häftigt när man friskar upp sitt minne och inser hur mycket country som har influerat en. Jag funderar faktiskt på att ta upp countryn nu när jag har skjortorna jag köpte i programmet. Det är bara hatten som fattas, haha.
 
Vad kan man förvänta sig av ditt program i kväll?
- För det första så sjunger jag på engelska. Så dels är det en engelskspråkig Mikael Wiehe man får träffa men programmet har mycket med Latinamerika också att göra. Det finns en stor spansktalande befolkning i Nashville så en del av programmet utspelas på Chiles nationaldag, den 18 september. Och så fick jag spela med Charlie McCoy. Han var musiker på de tre skivor Dylan spelade in i Nashville. En väldigt generös, välkomnande och vänlig man. Vi sjunger en Johnny Cash-låt ihop.
 
Nu när du har varit i Nashville en vecka, vad tror du att Nashville betydde för Dylans musik?
- Han har bytt musiker, studios och sammanhang i hela sitt liv. Hans röst har skiftat precis som repertoaren. Det var inte länge sedan han körde samma stuk som Frank Sinatra. Jag tror att allt detta bottnar i ett behov av att inte tråka ut sig. Att inte bli trött på sig själv utan istället sätta sig själv i nya sammanhang. Träffa nya människor. Jag känner igen det där behovet hos mig själv. Så jag tror att när Dylan spelade i Nashville ville han givetvis spela med världsmusiker som det fanns där, men det var också ett steg i flykten från sig själv. Att förnya det som omgav honom.  
 
Du har ju översatt ett sextiotal av hans låtar till svenska, vilket du också pratar om i programmet. Vilken är den största utmaningen med det?
- Den stora utmaningen är att texten ska gå att sjunga och samtidigt återspegla innehållet från originalet. Men för mig är detta vad jag gör på min fritid, istället för att lösa korsord och sudoku, haha. Jag gör det när jag ligger på stranden, när jag är hemma, ja var jag nu än befinner mig. Jag har stora förhoppningar om att mina översättningar ska komma ut i bokform och blev väldigt inspirerad när vi spelade in Jills veranda. Det blev lite av en spark där bak att ta tag i det.
 
Hur var det att träffa Jill då? Det var väl första gången ni träffades?
- Vi borde ha stött på varandra eftersom våra respektive musikstilar inte ligger jättelångt från varandra. Även om hon hade varit världens bitch och satkärring hade jag ju inte kunnat säga det - men det var hon inte! Hon var supertrevlig och vi hade hur kul som helst när vi jobbade. Hela teamet var väldigt omhändertagande.  
 
Hur vill du sammanfatta din vecka i Nashville?
- Utmanande. Det var första gången jag sjöng en sång som jag inte har sjungit offentligt innan. Första gången jag sjöng på spanska och framförallt var det första gången jag gör mina egna låtar på engelska. Så det var omvälvande - men oerhört lärorikt och något jag alltid kommer att minnas. 		 
  Maria Zandihn, Skånska Dagbladet 19 februari 2020