”Jag tänker inte svika mina ideal”

"Jag tänker inte svika mina ideal"

Mikael Wiehe är mannen som alltid gör Rätt saker. Så fort hyfsat många människor kommer tillsammans för att strida för en god sak – så nog är Wiehe där med sin gitarr.
Han har överlevt en rätt kraftig drift med den egna personen för den sakens skull. Men han har alltid tagit det med jämnmod att vara proggens överstepräst ("gör något bättre själv då", är hans kommentar).
Hittills har det ändå varit mer eller mindre gratis att vara idealist i Sverige. Men 1999 har någonting hänt. Plötsligt kostar det. En solidaritetsspelning för mördade Björn Söderberg kostade Mikael Wiehe ett sprängattentat utanför lägenhetsdörren. Han tror inte att det kommer att göra någon skillnad.
- Eftersom jag inte vill bli en som sviker mina ideal, så har jag hållit fast vid dem, säger han.

När det gäller en sak är han i alla fall inte det minsta politisk korrekt: Jämställdheten mellan könen. I trubadurfamiljen är det mamma som tar hand om barnen och pappa som far omkring och drar in pengar till familjen.
Fem barn har han, varav två bor hemma.
- Men det är bara att inse, att hade inte min fru bestämt sig för att satsa helt och hållet på familjen, så hade det inte gått, säger Mikael Wiehe. Jag menar, om hon hade velat forska för att knäcka aids-viruset eller något – då hade det varit omöjligt.
Som familjeförsörjare gör han å sin sida ett bra jobb. De senaste åren har han tjänat omkring en halv miljon per år – 1999 lär det bli omkring 800 000.

Men han har aldrig gjort något för pengar.
- Jag köpte den här lägenheten när jag hade gott om pengar. Jag har ingen sommarstuga, ingen båt, ingen bil. När pengarna kommer in, då kan man åka på semester med familjen. Men jag har aldrig kommit i den situationen att jag varit tvungen att göra något jag inte vill, bara för att försörja familjen.
Eftersom lust och viktprincipen styr engagemangen finns det inget som talar emot gratisspelningarna. Mellan 10 och 20 per år brukar det bli. När något ska stödjas är det alltid han som är klar först – medan andra artister fortfarande velar.

Så har bilden av Mikael Wiehe – mannen som alltid gör Rätt Saker – skapats. För några år sedan hade Folkfestens tidning en liten tecknad kavalkad över de gångna åren. Och ja visst: Vart femte år sisådär stod där en liten Mikael Wiehe med en pratbubbla: "El Salvador".

Hur kul är det att vara hela Sveriges Herr Progg?

- Om jag ska väga vikten av att vissa säger "a va tradig Wiehe är med sin solidaritet" mot vad det förhoppningsvis betyder i El Salvador eller Nicaragua – så väger det fjäderlätt, säger han.
Det låter nästan som sången om Victor Jara. "Att dö för förtjänst, det väger lätt som en fjäder. Men att dö för sitt folk, det väger tungt som en sten."

När den skrevs var valet helt teoretiskt. I Sverige var det då inget problem att vara för sitt folk och leva gott, samtidigt.
Mikael Wiehe håller med om att något har hänt i Sverige 1999. Att för första gången sedan proggsångerna började skrivas på 70-talet, så riskerar man faktiskt något genom att tala för solidaritet.
Syndikalisten Björn Söderberg kostade det livet.
Men Mikael Wiehe tycker inte att det är överraskande.
- Att vara höger, är att vara för individens rätt att ta för sig. Att vara högerextremist är att vara för individens rätt på ett extrem sätt.
Nazistisk och rasistisk terror kräver en mängd förklaringar, menar han. En av dem är den förda nyliberala politiken.

I trapphuset har han satt upp en lapp där han ber grannarna att ringa polisen om de sett något som har betydelse kring bombattentaten förra helgen. Och i ett öppet brev kräver han polisiära åtgärder.
- Hoten och våldet, det är rent akuta företeelser. Det måste stoppas, säger han.
Vad gäller den egna hållningen han har redan tänkt färdigt, menar han.
Insatserna är större men spelplanen är den samma. Att det var så här det funkar har han alltid känt till.
- Världen är fruktansvärd, säger han, och jag är omgiven av folk som har varit med om fruktansvärda saker. Min far! Min fru! Men det är de som inte tar ställning som är de föraktliga människorna.

1968 Var han 22 år.

- Och min generation tyckte att tillståndet i världen var för jävligt och bestämde oss för att göra något åt det. De som INTE gjorde det – de förlåter oss aldrig.
Så förklarar han löjet och hatet mot proggarna.
- Mer än 30 år efteråt är det fortfarande det året man förhåller sig till.
Antingen man tycker det är bra eller dåligt.
Nu har han inte bara skrivit sånger om El Salvador ("faktiskt aldrig", påpekar han själv). Istället har han kämpat för att variera sig. Just nu är musikalen "Dåliga mänskor" inne på slutspurten – 26 november är det premiär för Mary Anderssons text och Wiehes musik under Philip Zandéns ledning.
Jo, musikalmusik ställer andra krav än proggvisor, erkänner han.
- Jag försöker göra olika saker. Dels för att variera konfekten, dels för att få utlopp för olika sidor.

Hur vet du att du kan?

- Det vet man inte, man får prova. Men jag TROR ju alltid att jag ska klara det. Men man vet inte.
Den varierade konfekten har gjort honom till en av Malmös kändaste kändisar.

Är det kul eller jobbigt?

- Jag försöker undvika att tänka på mig själv som "kändis". Ordet är förolämpande, med viss rätt, för det innebär mest att vara känd för att man håller sig framme.
- I den mån jag är känd, är det för att jag har gjort något. Och det är ju bra. Jag blir väldigt ofta väl bemött. Det är jag glad för.

Taxichauffören jag åkte med hit sa att han kör dig ofta och tycker att du är trevlig. Förutom att du alltid ber honom att stänga av radion i bilen. Varför gör du det?
- Jag har musik i huvudet och då blir det för mycket med musik utifrån också.

När du jobbar?

- Alltid. Jag håller alltid på.
De senaste två åren har han suttit i arbetslägenheten från klockan 8 till 23 varje dag ("Det är för mycket, så mycket vill jag inte jobba"). Hemmet ligger i trappuppgången bredvid. Dit går han direkt efter intervjun.
Nu ska jag se om jag får något gott till middag, myser han.

Maria Rydhagen, Kvällsposten, 1 november 1999