| | | | | |  
 
 

"Jag är arg nästan varje dag"


Ilskan och vreden blir till sånger. Supervalåret 2014 är Mikael Wiehes musik mer politisk än kanske någon gång tidigare.
 
Alla som varit på en Mikael Wiehe-konsert, och vi börjar bli ganska många vid det här laget, vet att han är duktig på att berätta historier mellan låtarna. Numera byter han ut alla monologer en gång om året för att inte upprepa sig. Så verkar berättelserna, anekdoterna och skrönorna också vara oändliga till antalet.
 
Vi träffas för att prata om Mikael Wiehes nya skiva Protestsånger men han gör gärna utvikningar med historier om när han av en slump hamnade i Alexandros Panagoulis begravningståg, hur han missade månlandningen på tv för att han inte fick upp toalettdörren på en spansk bar och hur han alldeles kort träffade Leonard Cohen på ett "jävligt fint hotell" i Granada. Mikael råkade ha sin och Ebba Forsbergs skiva med översatta Cohen-sånger i väskan och överlämnade cdn till mäster Cohen.
 
- Trevlig är fel ord, men han var tillmötesgående. En riktigt jävla väluppfostrad och civiliserad människa. Han hade jobbat hela kvällen men tog sig ändå tid i några minuter, minns Mikael Wiehe på besök i Göteborg.
 
Du är här i rollen som protestsångare. Hur ser en sådan ut 2014?
 
- En protestsångare står på sin mentala sockerlåda med sin röda flagga bakom sig. Han bär rutig flanellskjorta och sjunger om samhällets tillkortakommanden. Han är mobil, lätt att förflytta och kan spela på många olika sorters ställen.
 
Det finns en del riktigt arga sånger på nya skivan. Hur fungerar vreden som kreativt bränsle, är den bara av godo eller är det svårt att rikta in den i en sång?
 
- Jag är arg nästan varje dag. Det räcker att jag öppnar morgontidningen. Men svårigheten ligger inte i vreden som sådan utan i att hitta formuleringar som man i alla fall själv upplever som nya. Som En tärande elit på nya skivan, det är ett spanskt uttryck som blev en bra refräng.
 
Du sjunger att du vill skicka den tärande eliten till Guantanamo på obestämd tid, det är hårda ord.
 
- Ja, det är det. På skivan som kom till förra valet sjöng jag att jag skulle hacka i högern i bitar och det blev ett jävla liv. Jag anklagades för hatpropaganda.
Det är lätt att dra paralleller till Timbuktu och Kartellen och raderna om att Jimmie Åkesson skulle bankas gul och blå.
- Jo, det är klart. Men jag tycker de gör helt rätt. Jag menar, efter att först ha demonterat hela samhället, misshandlat sjuka och gamla och våldfört sig på skolan blir man upprörd över en sång som man menar uppmanar till våld. Vad är då det andra om inte våld? Det gör mig galen, det är ett sådant hyckleri.
 
Hur menar du?
 
- Ja, alltså det påminner mig om min farsa när han var liten och gick på fin internatskola i Danmark. Den låg i en liten bondby på Själland och på vägen till skolan mötte han en stor bondkille som slog honom på truten varenda dag. Tills en dag när pappa tänkte att nu jävlar och slog tillbaka. Då blev dansken plötsligt liten, började gråta och ville inte slåss mer. Det är samma sak här. Man tar ifrån människor deras pengar, vård och värdighet men de ska fan inte komma och gnälla. Då är det våldsbejakande.
 
Det handlar kanske inte så mycket om vad som sägs, utan hur man tolkar och uppfattar orden som används?
 
- Absolut, det pågår en kamp om ordens innebörd. Jag läser en intressant bok nu, Reinfeldt-effekten av Aron Etzler, som bland annat reder ut hur Moderaterna kunde börja kalla sig det nya arbetarpartiet. Samtidigt har man på bara några år demolerat ett folkhem och det tar jävligt lång tid att bygga upp igen, det är den brända jordens politik.
 
Fascismen och främlingsfientligheten växer sig starkare än på mycket länge i Europa. Hur känner du inför det?
 
- Jag är skitnervös. Det nyliberala experimentet har resulterat i att vi har 25 miljoner arbetslösa i Europa, de flesta under 30 år. Det är klart att folk blir förbannade, allt annat hade varit osunt. Men vreden tar sig kanske inte de uttryck man hoppas på, det handlar kanske inte om att människor går ihop för att bygga ett bättre, mer jämlikt och jämställt samhälle. Istället gör man som i Ungern och säger att det är zigenarnas fel och om vi bara slår ihjäl dem blir allt bra. Här i Sverige blir det lite mer utspätt med Sverigedemokraterna, men det kommer att bildas nya, mer högerextrema partier här också.
- Det är proletariserade, före detta arbetare som är frustrerade och söker sig till de här partierna. Och det kan jag förstå. Men man kan inte göra det till en moralisk fråga och säga någon är en dålig människa för att man går med i Sverigedemokraterna. När folk blir utsatta för den här typen av förnedring som det innebär att hamna i Fas 3 eller att se morsan ligga och pissa på sig i sjukhuskorridoren, då blir de förbannade. Och alla tillhör inte en välartikulerad medelklass.
 
Hur ska man bemöta den här ilskan?
 
- Det är svårt. Jag tänker på Grekland och fascisterna i Gyllene gryning. Deras partiledare slog en kvinnlig vänsterpolitiker på käften i direktsändning i tv. Då trodde den intellektuella medelklassen att fascisterna satt sin sista potatis, att man passerat gränsen för alla anständighet. Men de fördubblade sina opinionssiffror över en natt. Samma sak med i Sverige när riksdagsmännen sprang med järnrör på stan. De fick bara fler anhängare.
 
Varför är det så?
 
- Min analys är att den typen av handlingar motsvarar vreden som finns hos stora delar av befolkningen. Den är inte välartikulerad, den går bara på känsla. Fördelningen av inkomst från kapital respektive inkomst av arbete är tillbaka på nivåerna från 1914, det är klart att det händer saker med människor då.
Men det behövs egentligen inga siffror, det räcker att gå ut på stan. När jag var 25 bast var det bara alkisarna som hängde utanför systemet som bad om pengar, nu har vi tiggare utanför alla butiker och pensionärer som letar tomburkar i papperskorgarna. Vänsterns extremt viktiga uppgift i dessa tider är att försöka kanalisera ilskan till något konstruktivt.
 
Vad tycker du om den nya svenska, politiska musiken; Jenny Wilson, Timbuktu och andra?
 
- Jag tycker att Jenny Wilsons musik är intressant, jag gillar den. Hon vill någonting. Men om jag hade fått bestämma hade jag skalat bort hälften och gjort den kargare. Jason försöker lite gå samma balansgång som jag. När vi är med i Så mycket bättre tillsammans så har han den snyggaste, kubanska skjorta jag sett på väldigt länge. Han söker balansen att stå för någonting och samtidigt vilja nå ut till så många som möjligt.
 
Men når du ut och verkligen påverkar, eller sjunger du dina protestsånger för de som redan är övertygade?
 
- Min publik har blivit större efter Så mycket bättre. Det är många olika sorters människor som kommer och av olika anledningar. Så jag kan inte bara spela politiska låtar en hel kväll, det skulle inte jag inte ens stå ut med själv Men när jag spelar för 800 personer är det klart att inte alla står till vänster om socialdemokratin och då jag ser till att vara extra tydlig med det politiska. Ingen ska tro att jag har gett upp.

Mikael Wiehe
Ålder: Fyller 68 år den 10 april.
Bor: Malmö
Aktuell: Med albumet Protestsånger och samlingsboxen Decibel studios aug 2012 - dec 2013. Senare i år med en skiva där Ebba Forsberg sjunger Tom Waits sånger som han översatt till svenska.
Mikael Wiehe om nyss avlidne protestsångaren Pete Seeger: "Hans relation till Woody Guthrie påminner lite om Mikael Wiehes relation till Björn Afzelius. Björn och Woody var kvinnornas man med cowboyboots och cigarett i mungipan. Jag och Pete är den ordentlige, nästan präktige. Men Pete Seeger är värd all respekt som finns, han var genuin och enträgen, vägrade vittna hos Joseph McCarthy. Det finns inte ett ont ord att säga om honom.


Johan Lindqvist, GP, 9 mars 2014