"Jag dansar på klipparnas gravar"

80-talet är över. Klipparnas tid är förbi. Yuppisarna har gått under jorden. Och ingen kunde vara gladare än Mikael Wiehe.
Efter ett decennium i politisk motvind vädrar han nu morgonluft. Men han är hård i sin dom mot 80-talets lycksökare.
- Det gläder mig i hjärtat när jag ser dem gå i konkurs, säger han. Det enda jag sörjer är att de inte får betala själva, utan att det är vi vanliga idioter som får sopa upp skiten…

Man skulle kunna tro att glöden har falnat. Att Mikael Wiehe sitter hemma vid köksbordet och betraktar världen utanför med en trött, lite desillusionerad blick. Det skulle i så fall inte vara så konstigt.
Jag menar, ett östeuropa utan kommunism, ett vpk utan k och en ung generation som ännu inte lärt sig stava till solidaritet. Det borde väl vara tillräckligt till och med för att skaka Mikael Wiehes ideologiska fundament. Eller?
- Det är naturligt att jag numera ofta hamnar i en politisk försvarsställning, konstaterar han lite tveksamt.
Nu, tänker jag, nu kommer avbönen. Nu ska Mikael Wiehe erkänna att han hade fel, att han faktiskt var lite dum. Att det finns saker som han trots allt ångrar.
Men istället tar han ny sats, höjer rösten och det ena pekfingret i luften:
- Så här är det: Den vänster jag tillhörde var ju den vänster som tog avstånd från det sovjettrogna vpk. Min vänster var den som torterades i Latinamerika och kämpade i Vietnams djungler mot ett orättfärdigt amerikansk anfallskrig. Det var och är en självklarhet att hålla på de svaga, de förtryckta. Det tvekar jag inte på en sekund. Det är riktigt. Så ska man vara.
Han ändrar tonläge och sänker sitt finger.
- Sedan finns det givetvis alltid människor som är annorlunda. Sådana som slickar makten i röven, som försöker göra klipp på aktiemarknaden och gör luftaffärer med fastigheter… Och det gläder mig i hjärtat när de går i konkurs, jag dansar på deras gravar när de får hjärtinfarkt. Jag njuter varje sekund när jag ser dem gråta ut på finanssidorna över sina förlorade miljoner. Det är mig ett stort nöje!
Pang! Tjoff! Den inbillade bilden av den trötte kommunisten är plötsligt slagen i tusen bitar. Istället konfronteras jag med en politisk slugger med en snudd på skoningslös inställning till det 80-tal som vi nu är med och skördar fallfrukterna av.
Mikael Wiehe är ytterst medveten om sin egen person och sin ställning i svenskt musikliv. Han kommer alltid att ses som en av den progressiva musikrörelsens centralfigurer, en symbol för den kulturvänster som tog upp kampen med de kommersiella marknadskrafterna. Och som förlorade.
- Visst, jag var en av förgrundsgestalterna i den progressiva musikrörelsen och det är jag ofantligt glad för. Men när de här idéerna under en period har känts trista, tråkiga, gamla och inopportuna, då är det naturligtvis så att även jag, som har förespråkat det här, också har känts trist och tråkig. Men så kommer idéerna tillbaka. Det här med att hålla samman och solidaritet och… Det kanske inte var så dumt i alla fall. Det kanske inte var så enkelt att mana bara kunde köpa hus och spekulera och bli rik… Men yuppiejävlarna fick ju sitt straff. Nu har de konkursat allihopa. De spekulerade bort miljarderna och det är vi som får betala notan. Det är ju sanningen och det kommer förstås att tränga in i folks medvetande.

Mikael Wiehe låter förbannad men också optimistisk. Tror han att det finns grogrund för en ny vänsterrörelse i dessa dagar då "marknaden" mer och mer antar formen av ett oresonabelt och blodtörstigt odjur?

- Det skulle jag ju gärna vilja tro. Och så kanske det också blir. Men vänstern kommer aldrig tillbaka så som den såg ut på 60- och 70-talet. Sättet att organisera sig kommer inte att se likadant ut som tidigare.
I mitten av 80-talet kändes många av 70-talets värderingar oerhört förlegade. Det håller Mikael med om. Men han menar också att man kan se ett mönster som går igen.
- 80-talisterna "startade" ju sina liv genom att ta avstånd från det som var förr. Och detta representerades av 70-talisterna. Men 90-talsmänniskorna, de som kommer nu, de gillar inte 80-talisterna. Möjligen kan man på något sätt slå en bro tillbaka till 70-talet.
Kanske… Jag menar inte att de ska bli våra efterföljare, för det kommer de aldrig att bli. De kommer att göra sin egen grej. Men de kanske hittar saker i det vi stod för som faktiskt inte var så jävla dumma …
- På 70-talet gick direktörerna i jeans, fortsätter Mikael sina jämförelser. Men på 80-talet skulle till och med en damfrissa se ut som hon ägde en miljon. Det var inne att vara rik. Och om man inte var det så skulle man åtminstone låtsas vara det.
- Jag tyckte inte om allt det där. Gillade det inte. Tyckte det var fel. Och jag fick rätt. Mikael klappar med händerna i luften och ser rätt belåten ut.
Fortfarande applåderar även publiken Mikael Wiehe. Som soloartist och ledare för olika musikaliska formationer har han behållit en stor och trogen publik. I stort sett har han kunnat välja och vraka bland erbjudanden om spelningar. Telefonsvararen har gått varm hemma i Mikaels lägenhet. Hans tjänster har varit eftersökta i en rad olika sammanhang. Musikern och låtskrivaren Mikael Wiehe har alltså stått relativt högt i kurs under större delen av 80-talet. Under de senaste åren har han dock märkt av ett vikande intresse.
- Det är inte längre lika lätt att få spelningar, erkänner han utan omsvep. För ett par år sedan befann jag mig plötsligt i den situationen att jag inte kunde bestämma själv när jag ville spela utan fick ta de jobb som erbjöds.
Exakt varför pendeln har svängt vet inte Mikael. Men han säger att många andra kollegor i branschen haft liknande erfarenheter.
- Sedan handlar det förstås också om andra saker… politisk övertygelse, musikalisk utveckling, utseende och ålder, funderar Mikael högt för sig själv.
- Men visst, säger han och rätar på sig i stolen. Jag har legat risigt till ett par år… Jag menar, det fanns en period då jag ansågs vara en så trist figur att det nästan var löjligt…
Sammantaget tycker dock Mikael att dessa erfarenheter har gett honom en nyttig tankeställare.
- Man kan inte bara luta sig tillbaka i sin stol och tro att allting varar på evigt. Man måste jobba för att det ska hända något.
Detta låter dock i mina öron som en lätt överdriven självkritik. Vad man nämligen lätt glömmer bort i sammanhanget är att Wiehe som artist är oändligt mycket mer än "Vem kan man lita på?", "Victor Jara" och "Titanic". Han har under årens lopp visat prov på en experimentvilja som tagit sig en rad olika uttryck. Från de pionjära syntljuden på "Flickan och kråkan" från 1981 fram till dansföreställningen "Den sidste lysning" som nyligen gjorde succé i Köpenhamn. Hans kommande album "Det ligger döda kameler i min swimmingpool" är ytterligare ett steg ut i den okända.
Nästa år fyller Mikael Wiehe 30 år som scenartist. Det hoppas han kunna fira genom att ge ut en samlingsbox med alla de plattor där han har medverkat.
- Jag tycker det finns en konsekvens i mitt låtskrivande genom åren, försöker han sammanfatta. En syn på världen som hänger samman. Men jag har aldrig velat ta på mig rollen som konstnärlig agitator.
- Jag skulle nog fan kunna skriva låtar om EG eller om pappor som inte får träffa sina barn eller om Öresundsbron. Men jag tycker ofta inte dom låtarna blir bra därför att innehållet blir för programmatiskt.
- Jag har skrivit en sån typ av låt i hela mitt liv. Den hette "Stoppa matchen". Det var när de chilenska tennispelarna skulle komma hit och spela mitt under de blodiga förföljelserna av mina kompisar i Chile. Då skrev jag den låten och det är min enda agitationslåt. Annars skriver jag inte såna låtar. Det är inte min starka sida.
- Man kan inte berätta för folk hur saker och ting är, hur de ska tycka och tänka. Det vet fan folk så mycket bättre själva.

Men det gjordes ju en rad sådana låtar under 70-talet. Du tillhörde ju undantagen.

- Visst. Det skrevs en massa såna låtar. Men hur många kommer du ihåg? Nä, just det. Det gör inte jag heller. Inte en enda. Men däremot kommer man ihåg Nationalteaterns "Jack the Ripper" för det är en jävla bra och suggestiv låt. Och den är ett fan så mycket mer spännande sätt att beskriva verkligheten än att sjunga "man ska inte handla varor hos ICA, för de är kapitalister allesammans… " Och det var många som skrev såna låtar och de var inte bra. Man måste ju ge innehållet en konstnärlig form. Det duger inte med lovvärda idéer för att det ska bli bra. Det har jag alltid tyckt.
Innan vi träffar Mikael hemma i lägenheten har vi som hastigast hälsat på hans fru och dotter. Mikael har ett äktenskap bakom sig, men gifte nyligen om sig. Ungefär där slutar alla mer eller mindre officiella uppgifter om hans privatliv.
I sina texter har han dock blivit mer och mer privat. Gränserna mellan det politiska och strikt personliga har blivit allt mer flytande.
- Det har väl alltid funnits en viss blandning. Men visst har det blivit fler och fler låtar som handlar om mig själv.

Dansföreställningen i Köpenhamn handlar ju om hur det ser ut när 60-talsgenerationen har blivit gammal och skruttig och sitter på "hemmet". Hur ser du själv på åldrandet?

- Som en oundviklig process. Tro det eller ej… haha… Jag saknar inte alls min ungdom, men jag saknar den tiden när man på ett naturligt sätt träffade en jävla massa människor. Ingen var bunden, ingen satt hemma hos sin familj. Man behöver visserligen inte hamna instängd med familjen i en bostadsrätt bara för att man har fyllt 46. Men det är väldigt lätt att man gör det. Det är lite synd.
- Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: att utvecklas är att kombinera erfarenheter och mod. Risken är att man samlar på sig så mycket erfarenheter att man bara lever i det förgångna. Man blir feg. För att gå vidare krävs mod att bryta upp, att ifrågasätta erfarenheter och skaffa sig nya. Att handla som om man inte visste någonting, på det sätt som man gör när man är ung. Kan man kombinera de här två sakerna så tror jag kanske att … man kan få ett lyckligt liv.

Men på ett mer privat plan kan det här med att bryta upp och gå vidare innebära en del mycket dyrköpta erfarenheter, eller hur?

- Då kan jag bara säga så här: Ja, de erfarenheterna är väldigt dyrköpta. Det är rätt. Punkt. Jag vill inte fördjupa mig i detta. Men visst är det så.
För ungefär 15 år sedan var ABBA den allra främsta skottavlan för den svenska musikrörelsen. Bespottade och föraktade av alla "rättänkande".

I dag är ABBA:s musik hetare än någonsin. Gruppens gamla låtar ligger åter högt på listorna. Men vem orkar fortfarande lyssna på Röda Bönor, Träd Gräs och Stenar eller Nynningen?

Mikael kliar sig i huvudet.
- Man kan säga att i Sverige var ABBA en symbol för ett speciellt sätt att förhålla sig till musik. Hoola Bandoola Band var symbol för ett annat. Det hindrade ju inte att jag 1970 satt med Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog på en pizzeria och diskuterade om Hoola Bandoola skulle spela in skivor för Stikkan Andersson…

Gjorde ni ..?

- Visst. Men senare blev vi symboler för två diametralt olika sätt att se på musik. Det ena var musik som handelsvara, medan Hoola var en symbol för bandet som kom nerifrån folkets djup och bars på folkets axlar…
- Inom alla stilar, så är den mesta musik som görs skit. Det mesta inom musikrörelsen var också dåligt. Det mesta i popsvängen var också kass. Det är rätt lite som är tillräckligt bra för att leva vidare. Kolla vad som finns kvar av den svenska punkrörelsen till exempel…

När Mikael är ute och spelar är det fortfarande så att hans publik vill höra de gamla låtarna. Tröttnar han aldrig på "Titanic"?

- De tio, femton första gångerna man gör en låt sjunger man den från hjärtat och ut. Sedan blir det allt mer från munnen och ut. Man lär sig efter hand hur man ska sjunga låten för att den ska låta som man vill.
- Alltså … när man går in på scenen och står där … Eller jämför förresten med när man älskar med någon. Då ligger man ju inte där och tänker på alla de andra gångerna man har legat med varandra eller med någon annan och jämför. Tvärtom är man ju väldigt närvarande i stunden och ägnar sig åt det som är just då. På samma sätt är det med konserter. Hade jag tyckt det var tråkigt att sjunga den och den låten hade jag lagt av. Det skulle aldrig falla mig in.

Vad röstar du på förresten?

- Jag har alltid röstar på vpk. Men jag har aldrig varit medlem i något parti. Nu finns ju inte vpk längre så nu vet jag inte vad jag ska rösta på… Vänsterpartiet? Nej, det vet jag inte vad det är för något … Mats Ternblad, Kvällsposten, 18 oktober 1992.

Mats Ternblad, Kvällsposten, 18 oktober 1992