Jag arbetar hårt för att inte glömmas bort

[…]

"Nederlagets besjungare"

Mikael Wiehe, 52 i nästa vecka, sitter i sin skrivarlya mitt i Malmö och säger att han tycker att det är kul att prata med journalister.

- För då får jag tillfälle att formulera mig och tänka på saker och ting. Jag vet t.ex. att jag kan framstå som tungsint i mina texter trots att jag nog inte är det innerst inne. Fram till slutet av 70-talet, början av 80-talet var jag nog ganska utåtriktad i mina texter med ett och annat ironiskt stänk. Men sedan inleddes en svit med "Titanic" som kanske bekräftade att jag är "nederlagets besjungare". Jag skrev bara om sorgliga saker. Jag tror jag har blivit mjukare och vemodigare med åren. Det blir nog så med åren. Man blir oftare besviken, man drabbas oftare av nederlag, kroppen blir skröpligare, vänner försvinner, döden rycker närmare… visst får man en vemodigare klangbotten.

Förändrade inte världen

- Jag tillhör ju också "nederlagets generation". Vi lovade att förändra världen. Det gjorde vi inte. Men jag är fortfarande vänsterextremist. Jag anser nämligen att extremister alltid har rätt. Militanta antirasister… folk som gömmer flyktningar… när Sverige mötte Rhodesia i tennis utmålade samtliga Malmötidningar alla som protesterade som just extremister – men visst var det just dessa som till slut fick rätt.

- Jag ger nog, som sagt, intrycket av att vara tungsint och jag börjar själv tröttna på det. För nu känner jag inte längre behovet av att dras till det sorgliga. Jag känner mig inte längre så mörk. Verkligheten är som den är, men det beror också på vilket förhållande man har till den. Så även i mina svartaste sånger finns numera en humoristisk glimt.

I Malmö har du rykte om dig bland kvinnliga musiker om att vara lite nedlåtande och lite stöddig. Kommentar?

- Det var en av de obehagligaste frågor jag fått, för man hamnar omedelbart i en försvarsposition inför ett sådant påstående. Jag kan bara svara att det inte är sant.

Kanske bottnar attityden i blyghet?

- Nej, jag är inte blyg av mig. Enda gången jag blir generad är när jag kommer in på en krog och hovmästare uppenbarar sig och säger: "Kanske får vi bjuda på nåt före maten?" Det upplever jag som så pinsamt att jag aldrig mer besöker den krogen.

Hur var det nu med erbjudandet till dej från Malmö Musikteater om att skriva musiken till musikaliseringen av Mary Anderssons bok "Dåliga mänskor"?

- Det är nu två månader sedan jag fick förfrågan. Jag bor ett par hundra meter från teatern och har fortfarande inte fått något besked.

Om vad då?

- Jag begärde tid och pengar. Tiden med premiär i december var orimlig. Hela tidsperspektivet var omöjligt. Man skakar inte fram en hel musikal på några månader och jag är fortfarande förvånad över att någon överhuvudtaget kunde komma på en sån idé. Skjut på alltihop ett år, bad jag. När det gällde den ekonomiska sidan skulle jag för ungefär ett års arbete få under vad en scenskoleelev får, d.v.s. under 80.000.

Världsbäst?

- En annan sak; Världen bästa musikal tycker jag är West Side Story. Jag måste mäta mej med den för man ska ju alltid mäta sig med det bästa. Här kommer också Kristina från Duvemåla in i bilden. Att skriva musik till "Dåliga Mänskor" skulle säkert gå, det är jag övertygad om - men skulle jag klara av det? Jag är ju en ren amatör som musikalskapare. Jag är sångskrivare.

Din 22 platta ligger just klar, och detta är förstås den bästa du gjort?

- Man är alltid nöjd med det senaste, men som vanligt har man själv ingen distans till den. Jag kan bara säga att vi har jobbat oerhört hårt med den. Enbart att fastställa låtordningen på skivan tog 10 dar!

Du sa vi, vilka vi?

- Jag har den här gången överlämnat allt till Stellan Colt. Han bad om en sång som han skulle få göra vad han ville med. Det fick han, och flera till. Sedan har jag inte lagt mej i hur han har utformat det hela musikaliskt. Så den här gången inskränker sig mitt engagemang i vad han har gjort.

Vilken sång på skivan blir det som spelas mest och som slår bäst?

Jag har aldrig lyckats pricka rätt där. Jag är lika förvånad varje gång över vad andra tycker. Men i min omgivning tippar man "Vad bryr sej kärleken?" med Tomas di Leva. Den är redan en av de tio mest spelade – i Norge!

Vill sälja

Tror du skivan blir en storsäljare?

- Allt under 100.000 är ett nederlag. Jag gör faktiskt bara sånger för mej själv, men jag vill ju att skivan ska sälja.

- Kunde jag helt bestämma över mitt liv skulle barnen och att skriva låtar hamna på delad första plats. På andra plats skulle komma att ge ett 60-tal konserter inför ungefär tusen personer per konsert.

Är det kul att vara kändis?

- Det är nog roligare för mej än vad jag vet om. Jag är ju fostrad i den vänsterrörelse som inpräntade hos alla, att "du ska inte tro att du är något". Jag har således förskonats från allt vad idolhysteri heter, och jag orkar inte med det där kändisskapet som innebär, att så fort man visar sej så "Här kommer Mikael Wiehe – tjolahopp, tjolahej!" Jag är som vanligt överallt.

Är du säker på det?

Lång paus.
- Ibland tvivlar jag faktiskt, för jag blir alltid så vänligt bemött. Är det för att folk vet vem jag är, eller…?

Vad betyder pengar för dej? Är du dyr som artist?

- Nej, jag är billig som artist. Mina pengar tjänar jag egentligen bara när jag är ute själv med min gitarr. Men å andra sidan… då framträder jag ofta gratis av politiska skäl. Om man i Vellinge arrangerar en konsert mot rasism… inte 17 tar man betalt då. Och när jag är ute med min orkester, ja då går det runt, men inte mycket mer. Mina inkomster svänger väldigt. 1996 tjänade jag, före skatt, 315.000. Året därpå, förra året alltså, 750.000 före skatt. Det beror då på att andra sjunger mina sånger, så jag får STIM-pengar.

- Men någon ekonomisk buffert har jag inte. Jag har ingen sommarstuga, inga bilar, inga aktier och mina konserter besöks av en mindre publik nu än för tio år sedan och jag säljer färre skivor än förr. Jag har alltså ingen fast inkomst.

Utböling

Är du rädd för att bli "ute", för att inte vara efterfrågad längre?

- Jag arbetar hårdare än någonsin just för att inte försvinna och för att mina sånger ska bli sjungna. När det går dålig måste man jobba hårt och när det går bra måste man jobba ännu hårdare. Det är viktigt för min familjs försörjning och jag måste, allt eftersom åren går, arbeta hårdare och hårdare.
- För jag är ju en utböling i dagens popvärld. För inte så länge sedan bad mitt skivbolag mej komma upp och träffa några återförsäljare. Jag stegade in och möttes av ett 50-tal i 25 –årsålder, nästan alla med mössan bakåfram och ringar i öronen. Herre Gud, tänkte jag, de flesta var inte födda när jag gav ut min första platta!

Har du aldrig tänkt på att pensionera dej?!

- Den tanken har aldrig slagit mej.

Tony Kaplan, Arbetet Nyheterna, Onsdag 1 april 1998