”Jag är ingen stor pessimist!”

Mikael Wiehe på Arbetarens Stödfest:

"Jag är ingen stor pessimist!"

När Mikael Wiehe spelar på Arbetarens stödkonsert i Wasahallen sätter sig publiken ner och lyssnar. Nyss vibrerade luften av tjejgruppen Ohemaas afrikanska trummor. Kontrasten blir stor när Wiehe intar scenen ensam med en gitarr.

I mitten av 80-talet arrangerade jag och tre kompisar en konsert med Björn Afzelius och Wiehe i Hagaskolans aula i Borlänge. Mitt gymnasiums samlingssal blev fullsatt, 800 biljetter såldes och överskottet gick till Nicaragua. Ett par år senare plockade jag själv kaffe i samma land.
Det var bland annat budskapet i Wiehes och Afzelius sånger som fick mig att som tonåring börja engagera mig politiskt.
Tio år senare, träffar jag Mikael Wiehe efter spelningen på Arbetarens stödfest i Stockholm.
Han har med stor energi sålt CD-skivor efter konserten och skrivit hälsningar på var och en. Nu packar han omsorgsfullt ner sina gitarrer – den ena så sliten att den har gropar i träet nedanför strängarna.
Han är glad för att konserten var lyckad – publiken applåderade varmt efter låtarna. Sist spelade han låten som legat på Svensk toppen i 50 veckor: Mitt hjärtas fågel.
- Det är roligt att spela för vänsterfolk för de kommer inte på mina andra konserter, säger Wiehe på sin karaktäristiska skånska. De tror att de vet hur jag låter, att jag är 70-tal, men så är det ju inte.
Hans senaste CD Trollkarlen från 1994 har sålt i drygt 15 000 exemplar. Alla tidigare soloplattor har sålt i omkring 50 000, utom den näst senaste som sålde i 7000.
- Jag står inte på toppen just nu, säger han. Men jag har jobb, och jag gör fortfarande mina 75 spelningar om året.
Han drivs fortfarande av förhoppningen att kunna påverka, åtminstone lite grann.
Även om bara tre-fyra av tusentals personer får ut något av någon av låtarna jag spelat, så är det en jävla bra kväll.

SVARTSYN?

På Arbetarens stödfest spelar han gamla välkända låtar som Flickan och kråkan och Victor Jara. Men också några nyskrivna som Nadja som handlar om bomben som slog ner på en lekplats i den bosniska huvudstaden Sarajevo.

Varför finns det ett så stort vemod i dina sånger?

- Jag vet inte riktigt var svartsynen kommer från. Som privatperson är jag egentligen inte så stor pessimist.
Varje gång försöker han "putta" låtarna lite åt det optimistiska hållet.
- Men jag kan inte riktigt göra något åt det, det går bara inom vissa ramar att bestämma vilka låtar jag ska göra. De växer inom mig på något sätt.

I dagens Sverige finns det ungdomar som bär hakkors och liknande symboler på nästan varje högstadieskola. Du sjunger om att fascismen kommer smygande tillbaks. Håller det på att hända här nu?

- Främlingsfientligheten är jävligt utbredd, säger Wiehe på sitt långsamma analyserade vis. Det är ytterst allvarligt.
Men han menar att det är viktigt att hålla isär begreppen.
- Nästan alla svenska skinheads är främlingsfientliga men bara en del är rasister och några få är nazister.

Varför kommer främlingsfientligheten just nu?

- Jo, för att plötsligt är ingenting som det brukar vara. 600 000 människor är ingenting värda. Arbetslösheten är den utan jämförelse viktigaste frågan i det svenska samhället idag.
Arbetslösa ungdomar som vill skylla sin känsla av meningslöshet på någon annan, och som ofta halsat i sig en massa starköl för att sen ge sig ut på stan, är de som utför de främlingsfientliga dåden, menar Wiehe.
- Man hittar alltid nåt att skylla på. Antingen kommer de hit och tar jobben eller så jobbar de inte alls.

NY UNDERKLASS?

Wiehe tror inte att enskilda insatser, som Kerstin Marcus Elving, rektorn på gymnasiet i Ale som köpte nya jackor till skinheadsen kan förändra något i stort.
- Alla goda initiativ är som sandkorn i öknen om man inte gör något åt arbetslösheten Men man måste också ställa krav på invandrarna, menar han.
- De måste självklart lära sig svenska, slår han fast. Vad de tror på, vad de äter eller hur de dansar är privat men om de inte lär sig svenska kommer de alltid att hamna som diskare.
Att invandrarna måste inlemmas i det svenska samhället är Wiehes fasta övertygelse. - Annars får vi en ny underklass, och det är inte bra.
Han jämför dagens situation med 60-talets och säger att det inte fanns någon främlingsfientlighet mot de jugoslaver som kom då.
- De åkte in i produktionen och träffade svenskar, och svenskar träffade dem. De kanske inte var bästa kompisar men det fanns en kontaktyta.
Även kontakterna har blivit färre med arbetslösheten som drabbar invandrare i ännu högre utsträckning än svenskar. Invandrarna lever i allt högre utsträckning på de sociala välfärdssystemen.
- Det finns de som kommer hit och lurar till sig pengar av försäkringskassan och andra. Det kan inte accepteras från någon.
När jag lämnar Wiehe är det sent på natten. När jag var tonåring påverkade han och Afzelius mig att tänka politiskt. I den nya låten Förändringen sjunger han om hur han ser på sina barn om natten och drar slutsatsen att han själv är del av något som passerat. Wiehe hoppas att barnen ska ta över och göra allt han inte hann.

Carina Carlström, Arbetaren, oktober 1995