|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Individen och kollektivet Vänstern har på ett ganska klokt och förnuftigt sätt blivit ödmjuk, försiktig och nyanserad, säger Mikael Wiehe. Däremot har högern blivit väldigt kaxig och självsäker och vulgär, på samma sätt som vänstern kanske var det för tio år sedan. Kaxig och vulgär är knappas ord som förknippats med Mikael Wiehe själv, om än hans sånger förr var mer kampglada och trosvissa. Men bland de stolta parollerna och uppmaningarna till kollektiva handlingar har i hans sånger hela tiden funnits nyanser och medkänsla med avvikare. Redan på första LP:n fanns en låt som ”Hemmet” som handlar om en patient på ett mentalsjukhus. - Hela det radikala 60-talet och 70-talets ideologi var ju genomsyrad av solidaritet med svaga eller utsatta grupper, förklarar Mikael Wiehe. Då bildades KRUM på fängelserna och man pratade om barnens och kvinnans frigörelse, solidaritet med de förtryckta i tredje världen och med arbetarklassen i Sverige. Det var hela tiden ett ställningstagande för dem som var eller uppfattades som svaga eller förtryckta. - Där finns en stark kontrast till idag då högerpropagandan hyllar individens framgång på bekostnad av dem på vars ryggar man kan trampa, fortsätter han. Vänster bäddade ”Garanterat individuell” var den ironiskt menade titeln på Hoola Bandoola Bands första LP. Med åren har ironin kanske fått flera bottnar än vad som från början var avsett. Under de senaste åren har Mikael Wiehe haft självkritiska funderingar kring sin egen och vänsterns syn på förhållandet mellan individ och kollektiv. - Vänstern har haft en tråkig tendens att betrakta människor som objekt, säger han. Objekt för olika åtgärder, objekt för omhändertagande. Folk ska värvas och medvetandegöras. Människor har ofta – tror jag – känt sig objektiviserade. När högern då går ut med propagandan ”satsa på dig själv” har vänstern på visst sätt bäddat för detta. - Hur många möten har vi inte suttit i där vi mer eller mindre uttalat har hyllat kollektivet på individens bekostnad? Jag tror inte att det behöver stå i motsats till varandra. Jag tror att ett starkt kollektiv består av starka individer. Och Mikael Wiehe pekar på oklara budskap i dessa frågor: - Vi har talat om att människor ska vara herrar över sina egna liv, ha medbestämmanderätt både i det lilla och det stora, demokrati och medinflytande och makt. Men på något vis har vi inte pratat om hur individen ska förhålla sig till det här, utan om hur kollektivet ska förhålla sig till det. Ändå består kollektivet som bekant av individer. Och jag tycker att vi ska betrakta oss som subjekt och handla som subjekt. Vad innebär det konkret? - Det betyder att vi ska ta ansvar för våra handlingar och inte bejaka egoism, inte arbeta svart, inte lura folk, utan att vi säger: ”Jag tycker detta och detta är riktigt och det står jag för”. Privat och om vi arbetar politiskt. - Jag kan inte se annat än att en motoffensiv mot högern, som det ser ut nu, måste börja med att vi både individuellt och kollektivt skapar en motmoral. Solidaritet Kan inte högern också gå på en nit när man schablonmässigt talar om individen som satsar på sig själv och lyckas? Efter ett tag ser väl människor att så enkelt är det inte? - Jo, i ett längre perspektiv finns kanske den möjligheten, som jag på sätt och vis hoppas på. Men solidariteten är inte något medfött. Solidariteten är en nödvändighet för de många. De som av en eller annan anledning inte har ärvda pengar eller en mycket stor framåtanda och initiativkraft och som inte kan skaffa sig en position med makt och inflytande. Om det blir de framgångsrika, de med vassa armbågar, som ska styra och bestämma normerna, då tror inte Mikael Wiehe det är så säkert att högern går på någon nit. Om däremot de många som inte kan starta ett eget företag, lyckas sluta sig samman och agera solidariskt, då kan de bjuda högern motstånd, tror han. - Med det finns ett problem, säger Mikael Wiehe. Jag menar, ta en 20-åring som har slutat plugget och är arbetslös. I vilka kollektiva former ska denna människa agera? Okey. Hon kan få bidrag till att starta en cykelaffär. Om alternativen är A-kassa eller att åtminstone försöka få ut en del av sin energi genom att arbeta med någonting, då tycker jag att det är bättre att den människan startar en cykelaffär. Och jag inser då väl vilka konsekvenser det kan få för den människans inställning till just solidariteten. Mikael Wiehe är medveten om komplikationerna. Men han anser att vi inte kan låta folk gå sysslolösa och bara bli objekt i väntan på att de ska få ett arbete där de så småningom kan börja agera kollektivt. - Det är ett fruktansvärt problem men jag tycker att vi på något vis måste rädda de här människornas värdighet i sina egna ögon. Moral När du talar om moral och solidaritet, känner du då någon gång att man försöker stoppa det i halsen på dig? Blir du påpassad som något slags moraliskt föredöme? - Ja, det tycker jag att jag blir. Och med all rätt. För det är klart att om jag hyllar vissa politiska och moraliska normer så måste jag försöka leva upp till dem själv. Det lyckas jag inte alltid med. Varför skulle jag vara perfekt? Det lyckas man inte alltid med, men det gör det inte sämre att ha dessa ideal. Men om klyftan mellan det jag säger och det jag gör blir alltför stor är det bra om folk påpekar det. Särskilt om det kommer från vänner och kamrater kan jag ha nytta av det. Ens motståndare försöker alltid hitta den där klyftan. Individen och kollektivet utgör inget motsatspar i Mikael Wiehes ordbok. I linje med detta hör också privat moral och politisk uppfattning ihop, anser han. - Jag kom häromdagen på en formulering som jag själv tycker är bra: Om det för tio år sedan var så att moralen tog sig politiska uttryck, om vänstern var bärare av en moral som man försökte uttrycka, formulera och driva i politiska termer, så tycker jag att politiken i dag måste ta sig moraliska uttryck. Vänstern har i dag inte den position - varken som opinionsbildare eller drivande kraft eller som sammanhållande rörelse och hem för en massa människor – som den hade för tio år sedan. Och då blir de politiska frågorna individuella frågor, alltså moralfrågor. Det är väl därför vi lätt fäster uppmärksamheten på den personliga moralen i dag. Tidigare kunde moralen ta sig uttryck i att man demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Nu tar sig politiken uttryck i att man till exempel inte tar emot svarta pengar. Perspektiv Du talade om att vänstern möjligen var kaxig för tio år sedan. På den nya LP:n ”Hemingwayland” tycker jag att man både i musik och text märker en trevande, sökande hållning. Fast ibland förekommer ändå en slutkläm… - Av det gamla hederliga slaget! Ja, ibland får jag en känsla av att det är något besvärjande i det, ungefär som i Göran Sonnevis poesi: Det omöjliga är nödvändigt. - Svårigheten är att se skillnaden mellan det långa och det korta perspektivet. Jag är fortfarande optimist i det långa perspektivet. I det korta perspektivet kan läget verka dystert. - Just nu ser det ganska mörkt ut, konstaterar Mikael Wiehe. Världen är ganska hemsk och skrämmande och obehaglig. Jag har svårt att ta till honnörsorden som vänstern och jag använde för tio år sedan. De är svåra att konkretisera. Han hyllar fortfarande de honnörsorden: Internationell solidaritet, solidaritet med arbetarklassen, jämlikhet. Men i dag säger Mikael Wiehe: - Parollerna måste fyllas med ett konkret innehåll. De får inte bara bli abstraktioner. För om inte vänstern på stipulerad tid förverkligat sina mål säger folk: ”Äh, va fan, det där har vi hört förut. Och det blev ju inte så värst mycket av det.” Att då bara tjata på leder till att folk slår dövörat till. Så gör jag också. I stället gäller det att visa hur solidariteten kan ta sig praktiska uttryck i dag, här i den värld vi faktiskt lever i. - Honnörsorden måste kopplas till en verklighet. När jag försöker göra det kanske min vilja, tro och optimism i det långa loppet kan ta sig besvärjelseaktiga uttryck. Komplikationer På ”Hemingwayland” finns en låt som heter ”Jag ser det.” Där finns i texten en sorts visshet – trosvisshet vore för käckt sagt – om en framtida befrielse, en revolution möjligen. Men någon idyllisk charterresa till frihetens land är det inte tal om. - Inte bara murar kan komma att rasa, säger Mikael Wiehe. Ideal kommer kanske också att rasa. Inte bara bojor kommer att brista, hjärtan kommer kanske också att brista. Den politiska kampen för att föra mänskligheten närmare detta mål av solidaritet är inte stolta kämpars problemfria marsch med glöd i blick mot den utstakade framtiden. En otrolig massa komplikationer ingår, olycka och hemskheter. I den låten försöker jag formulera denna tro som inte är blåögd. - Även om det ser för jävligt ut, även om högern går fram, även om atombomberna hänger över oss, även om folk inte har jobb så får vi inte låta detta lamslå oss. Hemingwayland Hur balansen mellan det långa perspektivet och det korta, det ljusa och det mörka ska uppnås är något som bekymrar Mikael Wiehe. - Den uppmuntrande sidan är kanske inte så stark, säger han. Jag vet inte, jag vill ju inte bli hurtfrisk heller och dunka folk i ryggen och säga: ”Kom igen, gamle gosse!” Men jag tycker det är vad det handlar om. Den nya LP:n ”Hemingwayland” har beskrivits som en uppgörelse med det mansideal som gestaltas i de hårdkokta romanerna. I romaner av Ernest Hemingway och Raymond Chandler går ensamma, starka män sin egen väg. Urtypen är kanske Chandlers hjälte Philip Marlowe – på film spelad av Humphrey Bogart – som kämpar mot alla onda makter, får på käften, går i däck men som ändå reser sig upp och fortsätter sin kamp. Tar du helt avstånd från den moral som ändå finns hos de här männen? - Nej, säger Mikael Wiehe. I Hemingwayland går ensamma män omkring och kämpar mot taskiga odds. Inte för att de är så säkra på att nå sina mål, men för att inte förlora sin värdighet. Det finns hos mig en viss beundran för dessa ensamma män – i Hemingways böcker är det ju bara män – dessa ensamma människor som trots de dåliga oddsen inte ger upp. De försöker göra sitt bästa. Däri ligger något hedervärt. - Men där finns också en oerhörd ensamhet, fortsätter Mikael Wiehe. Det är den situation som tvingar dessa människor att ensamma slåss mot de dåliga oddsen som jag gärna skulle vilja se förändrad. I låten ”Hemingwayland” säger jag: ”Håll mej kvinna, håll mej still så flyger vi bort från Hemingway land” Neruda Var i litteraturen finns gestaltningar som motsvarar din nuvarande inställning? Om du skulle byta Hemingway mot någon annan författare. Vem skulle det bli? - Jag har precis läst Pablo Nerudas minnen, ”Jag bekänner att jag har levat”. I boken framstår Pablo Neruda som mycket livsbejakande när det gäller sprit, kvinnor, mat och långa resor. Men också som oerhört respektfull och kärleksfull mot de många människorna. Han tar sitt arbete på yttersta allvar. Han är både en oerhörd egocentriker och en oerhörd människoälskare. Det tycker jag är en man värd att beundra. Han visar att man inte behöver snörpa in på det ena för att ägna sig åt det andra, utan att man kan ägna sig åt alltihopa. De bästa 1200 sidor han annars – mödosamt – läst är ”Motståndets estetik” av Peter Weiss. En låt på nya LP:n är inspirerad av romanen. Boken är kompakt som en dödbakad sockerkaka. Men det var satan vad jag fick ut mycket av den. - Men jag har svårt för att säga att en bok ger uttryck för min livshållning, säger Mikael Wiehe. Jag använder mera böcker som instrument för att förstå. Här finns jag, här finns boken, här finns verkligheten. Mer så.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
