|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Ibland behövs starka texter | |
| Mikael Wiehe är ett populärt namn när det ska ordnas stödkonserter för Latinamerika. När han kommer brukar publiken komma, och bli nöjd. Det bero förstås på att många helt enkelt gillar hans musik, men säkert också på att det märks att Mikael har "ett alldeles speciellt förhållande" till just Chile och Latinamerika. Dagen är den 12 september och platsen Norrköping. I lokaltidningen berättar en stor rubrik om demonstrationen igår, "Stöd det chilenska folket". – Vi ger aldrig upp!" Stadens LO-ordförande och en flykting har talat om kamp, hopp och solidaritet, 12 år efter militärens blodiga kupp. Idag är det en konsert på Folkborgen som ska bli den stora händelsen på stan. Mikael Wiehe & Co är på gång, till en kväll med mycket rock och kanske lite politik. Medan bandet trimmar in ljud och ljus i den stora lokalen lutar sig Mikael Wiehe tillbaka i en fåtölj i ett krypin bakom scenen. Vi har kommit överens om att prata en stund om musik och solidaritet, och vad det ena har med det andra att göra. Så som han nu ser det. Chile… - Det var väl en kombination av tillfälligheter och aktivt engagemang som ledde dit, säger han efter att ha tänkt en stund. – I 20-årsåldern var jag mycket i Spanien och lärde mig en del spanska. Simon & Garfunkel och El Còndor Pasa fick mig intresserad av den latinamerikanska folkmusiken. Jag skrev en uppsats i ekonomisk historia om Chile under Frei-tiden. Och jag har varit i Mexico och på Kuba. – Jag tyckte att utvecklingen i Chile 1970-73 var någonting minst lika viktigt som befrielsekriget i Vietnam. Kuppen i Chile betydde oerhört mycket känslomässigt. Det var en djävligt omstörtande upplevelse, någonting så upprörande! Men jag har aldrig varit i Chile och jag känner faktiskt inte särskilt många latinamerikaner. Han har heller inte skrivit särskilt många låtar som handlar direkt om Latinamerika och han har inte, som åtskilliga andra, försökt byta ut sin gitarr mot charango eller cuatro. Sången om Victor Mikael berättar att sången om Victor Jara, trubaduren som sjöng i Santiagos arbetarförstäder åren före kuppen och som mördades på Nationalstadion [Estadio Chile M.W. 2007] när folkets drömmar krossats, är en av de låtar som brukar få spontana applåder redan vid presentationen. Och att det dessutom är en låt som han själv gärna sjunger. Det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten. Och det finns många som fjäskar för smulor ifrån dom härskandes bord. Men du valde din väg, du sjöng för dom mänga. Och du struntade i dom mäktigas löften och dom härskandes hot. Ja, Victor Jara, du gav ord åt dom fängslandes längtan till frihet och åt dom plågades tro på en framtid där bara folken har makt. Och du gav styrka och mod åt dom förtrampades drömmar. Men mot dom rika och få sjöng du ut ditt förakt. Hur kom Victor Jara till? – Den sanna historien om Victor Jara-sången var att jag ville skriva en sång om en människa i samma stil som Bob Dylans, John Wesley Harding, svarar Mikael. – Då visste jag faktiskt inte så mycket mer om den verklige Victor Jara än att han hade blivit ihjälslagen, och låten kan väl lika mycket ses som ett slags kulturpolitiskt manifest som en berättelse om just honom. – Men idag vet jag mer om Victor Jara, och är djävligt glad att jag skrev sången! "Allt är inte så rätlinjigt som somliga vill tro", fortsätter Mikael, och berättar att han väldigt sällan skriver sånger på "uppdrag". Visst vill han att sångerna ska fylla en uppgift i politiken och i solidariteten, men det är inte sådant han sitter och tänker på när han skriver. Att de ändå så ofta "träffar rätt" och får ett "bruksvärde" i den politiska kampen beror nog mer på att Mikael Wiehe är den han är, och att vi är många som tycker oss känna igen våra tankar och drömmar i hans texter. Om det lilla och privata, eller om maktens tunga strukturer. – Textförfattarens möjligheter dikteras av situationen, säger Mikael. – Om verkligheten är hård, motsättningarna tydliga, behovet av kamp och motstånd uppenbart, om verkligheten själv skapar starka känslor av sorg eller glädje – då kan man använda starka ord och uttryck i en text utan att det blir förljuget och pastischartat. Men om en text målar upp verkligheten annorlunda än den är – då håller den inte. – Jag är i allmänhet skeptisk till rent agitatoriska texter, men jag tycker också att det finns lägen där de behövs. En Wiehe-text som väl måste kallas agitatorisk, och skriven i en alldeles speciell situation, är Stoppa Matchen! Den kom till några veckor före den tennismatch i Båstad som en bred demonstration lyckades förvandla till en protest som hördes ända till Chile. Den sången skrev han "på eget uppdrag" och med en musikalisk förebild från en av hans favoriter: John Lennons Give Peace a Chance, med dess korta textrader och talkörer. "Som en flodvåg" På Mikaels senaste LP Hemingwayland finns det med en ny låt om Latinamerika. Det är en rak text om förtryck och motstånd i Centralamerika, skriven av chilenaren Mario Salazar och tolkad till svenska av Mikael – Det räcker nu! Det stod i tidningen igår igen en mycket kort notis med liten bild om en massaker i El Salvador Dom hade mördat några hundra till Nu igen Nu igen En kvinna lägger armen om sin man En gamling tar en liten pojkes hand Så håller folket på att ena sej så dom kan övervinna fienden Just precis Just precis Det räcker nu Hör ni att dom ropar det Det räcker nu Dom gör det nu Mäktigt som en flodvåg ska dom resa sej Jag säger till Mikael att LP:n annars verkar röra sig långt från tankar om Latinamerika och solidaritet. Att texterna kretsar kring det privata och att samhällsengagemang blivit någonting jobbigt och trist. I Motståndets estetik känns vi – är det lyssnarna och Mikael Wiehe själv, eller några helt andra? – inte längre vid våra ideal, och i Åh, Mama brer hopplösheten ut sig medan högern tar sig ton… Men Mikael protesterar. – Mario Salazar har faktiskt översatt Motståndets estetik till spanska, och efter det har flera latinamerikaner frågat honom hur länge jag har bott i Latinamerika för att kunna skriva den låten! Texten kan vara ett sätt att beskriva den situation som många latinamerikaner befinner sig i idag. Tillämpa den till exempel på chilenska mirister i förskingringen! Nu lever vi var för sig Nu lever vi utan kontakt Vi lever i avskildhet och isolering Vi lever i hjälplöshet Vi lever som främlingar Vi är utkastade i tystnaden och glömskan Som främlingar Som främlingar./ … Ibland söker jag mej tillbaka till det som en gång var vårt högkvarter Jag slår mina lovar Jag slår mina lovar Jag minns hur vi byggde med egna händer Jag minns hur vi byggde/ med seger y blick Minns du det Minns du det Ibland träffar jag också andra där Ibland träffar jag också dom andra där Om ingen kan se oss kan vi ibland/ tala om det som var Hastigt, förstulet/ med snabba blickar åt sidorna så att ingen ska se oss så att ingen ska se oss Sådana gånger kan det också hända nå`n gång ibland att någon ler ett leende eller brister ut i skratt Men om någon börjar tala om framtiden blir allt plötsligt mycket diffust och trevande och dom flesta går snabbt därifrån eller brister ut i skratt eller brister ut i skratt Vi låtsas som ingenting… Tillsammans med Björn Att skriva sånger som passar på demonstrationer och möten är ett slags bidrag till solidaritetsarbetet. Ett annat är att uppträda gratis för att dra in pengar till kampen där borta eller till fattiga föreningar här hemma. Mikael tror att han sagt ja till tio gratisspelningar per år för Latinamerika i 15 års tid, eller 15 per år om man räknar in vad han gjort tillsammans med gamla Hoola Bandoolakompisen Björn Afzelius. Det har varit storsatsningar, som galan på tio-årsdagen av kuppen i Stockholms Konserthus – mer än slutsålt och 60 000:- i överskott till motståndskampen i Chile. Och det har varit möten för 30 personer i en lokal förening, med en blygsam vinst men med en kanske större betydelse än något annat för föreningen på orten. Hur väljer du vilka slags arrangemang du ställer upp gratis på? Jag stödjer hellre människor som befinner sig i en kampsituation än andra. Jag ställer gärna upp för Latinamerika. Och så handlar det förstås om tid. Jag gör vad jag kan, men vill inte få familjelivet förstört. Solidariteten sprider sig Något han märker både på solidaritetskonserterna och på vanliga turnéerna är att solidariteten med Latinamerika fortfarande är stark. – Idag tycker jag framför allt att solidariteten är väldigt spridd. Förr var det ju en angelägenhet för "vänstern" – till vänster om socialdemokratin alltså. Nu har den tagits upp av sossarna, och finns säkert företrädd inom folkpartiet och centern också. Den är inte längre en angelägenhet bara för Chilekommittén, och det kan hända att Chilekommittén har gått tillbaka just därför. Folk känner kanske inte att de behöver gå med i en speciell organisation för att visa solidaritet, utan kan göra det till exempel genom sitt fack. Han har inte själv varit aktiv i någon solidaritetsorganisation och tror inte heller att han kommer att bli det. – Jag tycker att jag, eller Björn, gör en bättre insats genom en konsert som ger 50 000:- än om vi går på möten. Vi kan ju ge ett stort ekonomisk bidrag genom en insats som egentligen är väldigt liten. Men – man måste komma ihåg att vår insats aldrig skulle kunna bli värd så mycket om det inte fanns de som stod för basarbetet. Och att det basarbetet i sin tur bara är en mycket liten insats i förhållande till vad de gör som för kampen i Chile eller Centralamerika. Så du tänker fortsätta med solidaritetskonserterna? – Ja, självklart. Jag är tacksam för att min insats kan användas. Rock och politik Så går han ut till bandet för soundcheck. Och en kvart senare brakar konserten loss, med blinkande scenljus och muskulösa förstärkare. Framför scenen är ett gäng tjejer uppe och dansar. Mikael Wiehe står avspänt mitt på scenen. Han sjunger om Hemingway-drömmar och främlingskap och om att svälten i Afrika egentligen är onödig. Och rockmusiken dånar. |
|
| Jan Johansson, Chilebulletinen nr 3, 1985 | |
|
|
|
