| | | | | |  
 
 
Hoola Bandoola Band - satsar på proffskarriär

Det är viktigare att gå publiken till mötes än att tillfredställa sina egna självhävdelsebehov när det gäller musik. Därför försöker vi göra musiken så lättillgänglig som möjligt.
Det säger Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band. Bandet har just spelat två låtar inför ett fullsatt Teko Center i Borås vid årets Folkparksforum. Hit har grabbarna kommit för att om möjligt ordna några jobb i parkerna nästa sommar.
För jobb behöver man – det är inte länge sedan grabbarna blev musiker på heltid. Nu gäller det att skrapa ihop till brödfödan.
Mikael startade Hoola Bandoola Band under hösten 1970, tillsammans med Peter Clemmedson och Björn Afzelius. De spelade i början mest på visklubbar och på studentkårerna nere i Lund.
Bandet utökades med Arne Franck och Per-Ove Kellgren när man spelade i radions Midnight Hour. I juni förra året spelade gruppen in sin första LP, Garanterat Individuell. Den plattan nominerades till en Grammis i år. I Stockholm har de spelat på bl a Gärdesfesten sommaren -71, på olika klubbar och på Kårhuset.
I år har så gruppen spelat in sin andra LP, Vem kan man lita på? som kommer ut just i dagarna.
Mikael: Den nya LP:n tycker jag är mycket bättre, nu låter vi mer som en grupp, som ett riktigt band. På den första kan man höra ett och annat gnissel. De flesta i bandet har spelat i många år, i olika poporkestrar och en och annan har t o m spelat jazz i sin tidiga ungdom.
 
Jazz på 50-talet
 
- Jag och Povel började lira jazz någon gång på 50-talet [1963. M:W:2010] så vi känner varandra grundligt. Men för ett år sedan var det några killar i Malmö som höll på och repeterade. De hade planer på att starta ett eget band. De bad mig leda repetitionerna – de hade hört att jag skrev lite musik och att jag kanske kunde göra något av dem.
På den tiden var jag känd för att föra ett jäkla liv – jag domderade och skällde. Men trots det blev det inte mycket av repetitionerna.
- Jag frågade några av dem som jag tyckte var duktigast om de ville vara med i mitt band. Sedan dess har det flutit, nu hoppas vi bara att den nya plattan slår.
- Nu skall vi försöka leva på musiken. Hoppas att det går bra.
När blev ni proffs?
- Det var i höstas. Vi hade då kommit till det stadiet att vi måste välja: Antingen proffs eller också lägga av. Vi kunde inte jobba och spela samtidigt, det gick inte längre.
- Nu är det väl bara jag som jobbar, jag undervisar invandrare i svenska två kvällar i veckan.
Tror ni att uppspelningen här i Borås kan ge några jobb i sommar?
- Vi hoppas ju det. Men det känns lite underligt att riva av två låtar inför en massa "gubbar". Det här är ju inte alls vår publik.
 
Vet vad som slår
 
- Men jag har en känsla av att de vet vad som slår. Och jag hoppas att många resonerar som så här: Hoola Bandoola går säkert hem hos ungarna. Det bandet skall vi ta…
Men era låtar är kanske inte direkt svensktoppsvänliga?
- Nej, men vi försöker göra musiken så lättillgänglig som möjligt. Sedan får vi hoppas att man lyssnar till texten.
- Vår musik är vi inte beredda att kompromissa om. Men som alla andra i vårt kapitalistiska samhälle är vi beroende av kapitalismen. Och de som har pengar. "Gubbarna" här har pengar.
Många uppfattar er som en politisk popgrupp…
- Mina texter handlar ju om samhället som vi lever i – och det är väl politiskt. Men själv är jag inte politiskt aktiv – mer än att jag deltar i demonstrationer som jag känner för. Jag vet inte riktigt var jag står politiskt, även om jag har många kompisar i Förbundet Kommunist. Man borde kanske börja jobba politiskt, naturligtvis. Det är väl ren slöhet att det inte har blivit av.
- Men jag tror att verkligheten är lite mer komplicerad än vad vi alla inbillar oss. Jag har alltid varit jävligt intresserad av parapsykologi. En gång i tiden mediterade jag t o m. Och jag har själv upplevt en massa grejer som gör mig osäker på verkligheten.
 
Lyssnar på Dylan
 
För att återgå till musiken – vilka "idoler" eller förebilder har du?
- Jag köper nästan aldrig några plattor och lyssnar inte särskilt mycket på musik, faktiskt. Men när jag lyssnar så blir det Bob Dylan – fram till LP:n Blond on Blond. Sen hänger jag inte med längre.
- Dylan är ju skön på det viset att han gör okomplicerade grejer. Det verkar som att allt är fritt. Ungefär: Kom igen grabbar nu kör vi en låt! Inget krångel, raka rör och mycket frihet.
Och Robbans sista LP, Jag letar efter mig själv, är ju jävligt bra. Den tycker jag är en milstolpe i svensk musik. Ungefär som Dylans John Wesley Harding – ett försök att komma ner till det fundamentala. Det är som hugget i sten, bokstav för bokstav. Det är skönt…
 
Inspelad i Vaxholm
 
Mikael Wiehe gör nästan allt själv på gruppens skivor.
Vem kan man lita på?, den senaste LP:n är inspelad i Vaxholm för Musik Net Work. Jag har haft fullständig frihet i studion. De enda begränsningarna som funnits har varit av ekonomisk art, hur pråligt omslag som skivan skulle få osv.
Skriv lite om grabbarna i Vaxholm. Det är ett litet bolag och de har en massa problem med distributionen av skivorna. De stora bolagen ger inte mycket svängrum för de små. Men i Vaxholm görs i alla fall den viktigaste musiken på svenska.
Kennet Lutti, Arbetarbladet, 5 december 1972