| | | | | |  
 
 

Högern har ingen hammare

För den som hävdar att "allt är politik" blir också kulturen med nödvändighet politisk. Enligt marxismen utgör kulturen en del av den "ideologiska överbyggnad" som bestäms av produktionsförhållandena.

Borgerligheten har ingen kultur. Hur ofta har man inte fått höra det påståendet?
Oftast framförs det av kraftigt medelålders personer tungt förankrade i proggrörelsens 70-tal, samma grånade kategori som jag trängts tillsammans med på återföreningskonserter med Blå Tåget och Nationalteatern. Samma personer som med en nostalgisk tår i ögonvrån fyllde upp proggikonen och egenföretagaren Mikael Wiehes bankkonto under dennes cyniska valrörelseturné 2010.
Det var ett genialt grepp: Ett knippe snabbt skrivna, snabbt inspelade (enbart sång och gitarr) pamfletter samlades på skivan "Ta det tillbaka" och genererade välbetalda gig i varenda socialdemokratisk och vänsterpartistisk krets i hela landet, där partisterna kunde njuta av texter om att resa galgar på Gustav Adolfs torg, eller om att skära alliansministrar i "bitar och lägga i paket".
Få har skickligare än Wiehe omvandlat socialism till affärsidé. Möjligen den som kom på att trycka Che Guevaras porträtt på t-shirts.
 
I ett avseende har de rätt, de som påstår att borgerligheten inte har någon kultur. Borgerligheten har inte någon Mikael Wiehe, inte någon proggrörelse som basunerat ut tonsatta politiska pamfletter. Borgerligheten har inte någon rik flora av versifierade hyllningar till mördare och diktatorer som "Sången om Stalin", eller "Ho Ho Ho Chi Minh".
De som efterlyser en borgerlig motsvarighet till vänsterrörelsernas politiserade kultur har emellertid i grunden missförstått skillnaden mellan socialismens och borgerlighetens respektive inställning till såväl politikens som kulturens roll i samhället.
Medan socialister är snara att framhålla att "allt är politik" har borgerliga, oavsett om de kallar sig konservativa eller liberaler, den motsatta ingången: deras politiska engagemang grundar sig i en vilja att begränsa politikens inflytande över samhället och den enskilde.
 
För den som hävdar att "allt är politik" blir också kulturen med nödvändighet politisk. Enligt marxismen utgör kulturen en del av den "ideologiska överbyggnad" som bestäms av produktionsförhållandena.
Den politiska kampen handlar om makten över produktionsmedlen, och kulturens roll är underordnad denna.
Utifrån den här instrumentella kultursynen är det helt naturligt att man som kulturutövare gör sin konstnärliga verksamhet till redskap för sina politiska strävanden. Eller som Bertolt Brecht mer kärnfullt formulerat det: "Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den."
För en borgerligt sinnad kulturutövare är detta förhållningssätt främmande. Från ett borgerligt perspektiv är kulturen snarare en av de sfärer av samhället som i möjligaste mån ska skyddas från politikens inflytande.
Utifrån det perspektivet känns det långsökt att vilja underkasta sin konstnärliga verksamhet en ideologisk tvångströja.
 
Visst har det skrivits romaner, dikter, sånger och pjäser från ett borgerligt perspektiv, men de är sällsynta, åtminstone de som är lika explicita som den plakatmässiga proggen. Det saknas emellertid inte borgerligt sinnade kulturutövare. Bland såväl författare som musiker, skådespelare och konstnärer finns många med liberala eller konservativa sympatier, utan att det nödvändigtvis märks i deras verk.
Vad som är synd är att få av dem hörs i offentligheten som företrädare för detta synsätt på kulturlivet. Vad borgerligheten saknar är inte en spegelbild av den politiserade vänsterkulturen utan talföra representanter i kulturlivet.
I nätverket Rödvinshögern, som samlar ett hundratal borgerligt sinnade kulturutövare, finns många som väljer att inte lufta sina politiska åsikter i offentligheten. Vissa för att de upplever att likriktningen inom just deras verksamhetsområde är så tvingande att det vore direkt skadligt för deras karriärer att vara öppna med sina politiska åsikter. Särskilt vanligt tycks detta vara inom teatervärlden, där 70-talet alltjämt verkar leva kvar och där Sven Wollter ligger närmare den politiska mitten än en socialliberal folkpartist.
 
De flesta undviker dock att lufta sina politiska åsikter eftersom de är rädda för att en politisk etikett kommer att överskugga deras, opolitiska, konstnärliga verksamhet. En inte orimlig farhåga med tanke på hur vi i Sverige på senare år tycks ha blivit allt mer oförmögna att hålla isär sak och person och än mer kultur och politik.
Det instrumentella synsättet dominerar, inte minst inom kulturbevakningen, där artisternas eller författarnas politiska åsikter nagelfars noggrannare än de eventuella estetiska kvaliteterna. Någon konst för konstens egen skull tycks inte längre existera om man ska döma av de svenska kultursidorna.
De mer krassa bland kulturutövarna vet att slå mynt av detta, till exempel hiphop-grupper som väljer att krydda sin gangsterromantik med en lagom dos av socialistiska glosor och Palmecitat för att bredda sin målgrupp, eller alla de hoppfulla som sökt draghjälp i artistkarriären genom att hoppa på FI-tåget.
 
Borgerligheten bör inte efterlysa en blå motsvarighet till den röda proggrörelsen, även om bristen därpå kan rendera hånfulla kommentarer från gamla proggare som menar att borgerligheten inte har någon kultur.
Däremot borde den vara bättre på att ta hand om de egna meningsfränderna i kulturlivet, något som vänstern alltid har varit bra på.


Lars Anders Johansson, Värnamo Nyheter, 31 juli 2014