| | | | | |  
 
 
Historien om en rocktrubadur
 
 
Mikael Wiehe 1977-85 (Amalthea). I dag återstår inte mycket från den progressiva musikrörelsens glansperiod. Tidens dom blev hård, av tankar och debatt märks numera ganska lite och skivorna samlar damm i ett hörn av bokhyllan. Men en och annan har överlevt och den främste kan nu med stolthet se tillbaka på en nästan tioårig solokarriär:
Mikael Wiehe. Helt av egen kraft har han gått vidare, lämnat gamla Hoolameriter åt historieböckerna och förnyat sig in i 80-talet. Det räcker med att läsa låttitlarna på den här välkomponerade samlingsplattan för att inse både det och att Wiehe verkligen gjort sig förtjänt av folkets hyllning.
Här finns låtar från sex av de sju plattorna från Sjömansvisor till Hemingwayland (Elden är lös får inte vara med). Titanic, Sakta lägger båten ut från land, Allt vad jag begär, Flickan och kråkan. Vi låter oss inte besegras, Lindansaren och fyra till – allt vad man kan begära. Och bland banjoplånk, körsång, syntblipp och elgitarrvrål är det framför allt låtskrivaren, sångmakaren som stiger fram. Titanic och kanske ännu mer Lindansaren måste vara bland det starkaste som över huvud taget skrivits i det här landet – vilken suverän känsla för att smälta samman text och musik! Min verkliga favorit är annars Allt…, en makalös rocklåt spelad och arrangerad som en känga åt dem som fixerat sig vid amerikanska studioprodukter.
Wiehe ser sig mer som trubadur än rocksångare, säger han i baksidestexten. OK, men jag minns en konsert på Sparta i Lund för sådär fyra år sedan där bara Vi låter oss inte besegras höll på att spräcka taket. Så har Wiehe också alltid hållit sig med bra band och Sveriges kanske bäste rockgitarrist, Fjellis Fjellström.
Att uppskatta alla Wiehes många sidor är måhända svårt, själv älskar jag inte körplattan från -84. Men i en tid när plastiga obegåvningar gör sig allt bredare, schlagerfestivaler blir videohysteri och levande musiker blir överflödiga eftersom det bara krävs en sångerska och världens största synt för att göra den senaste hitskivan behövs han bättre än någonsin. Ta vara på Mikael Wiehe, han är äkta.
Alexander Agrell, Sydsvenska Dagbladet, 14 april 1986