Han kunde spela, var den som var kung

Vi fann hans namne på andra våningen, under kristallkronorna, i foajén på Det Kongelige Teater. Mikael Wiehe ställer sig förtjust på ölbacken bredvid sin avlägsne släkting, den andre Michael Wiehe. Michael med ch, inte med k. Längre hår, inga brillor, ingen uppknäppt bomullsskjorta med t-tröja under - nej, bysten av den sedan mer än ett sekel döde skådespelaren Michael Wiehe påminner knappast om den Wiehe som står bredvid. Mikael tittar vördnadsfullt på Michael. Ler. Den här bilden har han fastiskt länge velat ta, det har bara inte blivit av.
Fotografen får finna sig i att bli dirigerad.
Mikael Wiehe har inte sett bysten på sisådär fyrtio år. Han var där med sin farmor i ungdomen. Det hade då gått flera år sedan han flyttade med sin mor från Köpenhamn till Malmö, när föräldrarna gick skilda vägar.
Fotograferingen löper väl. Mikael är van. Han är i händelsernas centrum. Och gillar det. Så hoppar han ner från den provisoriska ölbacken som har gjort honom några decimeter längre. Fotografen knäpper ytterligare några bilder av honom med kristallkronorna i bakgrunden, liksom speglarna och det utsmyckade trätaket.
Blixten slocknar. Mikael tittar sig omkring. Nöjd. Han har varit precis så effektiv som han hade föresatt sig under båtresan över Sundet.
Han betraktar foajén i all hast, en sista gång. På vägen ut kan han inte låta bli att fälla en bitsk kommentar:
- Detta, den uppstigande borgerlighetens tempel…
Kanske är det bara ironi. Men jag har en känsla av att han är kluven inför guldglansen. För att sedan lägga till:
-… men visst är det fint som fan.
Åter vid teaterentrén söker sig blicken naturligt över bilkön mot Kongens Nytorv, upp mot Hotel D'Angleterre för att sedan vila några sekunder på det grå bolstret.
I dörrglipan står våren avvaktande. Det är en typisk aprildag, då restaurangägarna i Nyhavn tvekar om det är lönt att svabba av borden som vickar på kullerstenen.
Runt hörnet och lite därtill ligger Slottskaelderen, där vårt samtal ska äga rum. Så är det tänkt.
Stället är känt för sitt smörrebröd. Smörrebröd och Danmark. Lika oskiljaktiga, som Wiehe och hans sånger, som Holberg och hans Jeppe paa Bjerget, som Verdi och hans Don Carlos som nu spelas på Det Kongelige Teater – ja, lika oskiljaktiga som, om drygt ett år, Malmö och Köpenhamn.
Det är inte svårt att hitta fler matchande par. Men låt oss stanna vid Wiehe och hans sånger, ty det är om detta texten ska handla, det är därför vi är i Köpenhamn.

Basin Street Blues, 1988.

Mitt i livet. Bortom ungdomens lust, energi och ideal. Med insikt om att han inte har lyckats revolutionera världen. Ja, han var så naiv. Med familj, barn och skilsmässa bakom sig.
Där står han nu.
Åren mellan fyrtio och femtio var jobbiga. Det märks i hans texter. De handlar inte längre om profit, kamp och solidaritet utan om kärleken, om smärtan, om rädslan för att inte ha levat innan det är för sent.
Han skriver om det som ligger honom närmast.
Varför klaga? Han har i alla fall sina låtar att falla tillbaka på, något att lämna till eftervärlden.
- När livet är svårt, maten är slut, kärleken är borta, när det regnar så där jävligt och systembolaget är stängt – då vet jag i alla fall att jag har skrivit några hyggliga låtar, säger han.
Men Mikael Wiehe vill inte gå i fällan. Inte resignera som de gamla polarna i Basin Street Blues – Kennet, Harry, Göran och Torbjörn. Han hävdar att det gick åt helvetet med dem allihop. På det ena eller andra sättet.
Harry försvann, Torbjörn blev knäpp. De andra två blev del av apparaten, de valde det borgerliga liv de allesammans gisslade i tonåren.
Själv åker han runt med ett rock'n'rollband. Han är kung, men en vinddriven sådan, i ingenmansland.
Vi tvistar om vad som är fiktion och verklighet. Som om jag visste det, utan att ha varit med. Självklart inte. Men när Mikael Wiehe ett slag påstår att det mesta i hans texter är dikt kan jag inte låta bli att protestera. Personerna i Basin Street Blues existerar. Drömmen om att vara kung är verklig, om än tillspetsad med ironi. Vemodet är också äkta. Det förnekar han inte.
Han säger:
- Texten har naturligtvis med verkligheten att göra, men allt har pressats genom den konstnärliga köttkvarnen.
Tiden har gått. Då var han på väg att bli en del av tiden, kunde kanske till och med påverka den. För ett tag var han verkligen kung, proggrörelsens kung.
Numera betraktar han tiden på avstånd. Han är inte längre i hetluften.
Jazzrepen hemma hos Harry, i det tidiga 60-talets Malmö, andades däremot framtid. Vad de lirade? Det långsamma temat på Basin Street Blues, så klart.

"Världen var gammal, livet var ungt, den som kunde spela var den som var kung"

Förändringen, 1994.

Den första raden var nyckeln: "Det hände mej nå't konstigt härom året." Låten börjar så. Att den i sin slutliga version skulle komma att handla om hans generation hade Mikael Wiehe ingen känsla av när den första raden satte sig i huvudet.
I Förändringen tränger sig mörkret på. Ensamheten som växer när man blir äldre, när man utvecklar sin personlighet och börjar kräva mer av sina vänner.
- Som barn är det tillräckligt om man har hink och spade gemensamt med sina kamrater, säger Mikael Wiehe.
Jag kan inte låta bli att fråga var han sätter vänskapens gräns.
Han vill inte gärna prata om sitt förhållande med barndomsvännen och journalisten Göran Skytte. Denne Göran som en gång hyllade marxismen. Som numera säger sig skämmas för att han var kommunist och tycker att det är löjligt när 50-åringar sparkar liv i gamla vänsterband. Till skillnad från Wiehe är Skytte dessutom religiös.
Mikael Wiehe tittar på mig.
- Det där är inte alldeles lätt, säger han. Vi har varit vänner sedan tolvårsåldern och riktigt goda vänner får man inte många här i livet.
Han funderar, innan han säger:
- Göran har aldrig sagt att han är moderat. Men även om han vore det, varför skulle inte jag kunna vara god vän med honom bara för att jag är socialist?
"Nu lever vi i mörker och förtvivlan
Vi är förblindade av ängslan och av sorg
Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan
och varje hem har bli'tt sin egen lilla borg"

Sevilla, 1998.

"Jag tror jag stannar i Sevilla
där ritualerna kring livet
kring kärleken och döden
kanske skyddar mig från smärtan"

Förhållandet som gick i kras.
Kring 40 träffar han sitt livs kärlek. Omvärderingen, de obekväma besluten, uppbrottet. Att kasta sig in i något nytt, oviss om skyddsnätet ska bära.
Men berättelsen i Sevilla har inget med skilsmässan att göra. Mikael Wiehe är noga med att påpeka det.
Han säger poetiskt:
- Låten handlar om att försöka klara sig när en kärleksrelation går åt helvete.
Kanske handlar Sevilla ändå mest om hur vi hanterar sorgen. Eller kanske snarare om hur man klamrar sig fast vid ordningen när kaoset är som störst.
Variationer på samma tema.
Jag frågar honom om han är ängslig för att ge sig hän, bli bränd, dumpad.
Han skakar på huvudet.
- Nej, inte särskilt. Jag var nog räddare när jag var ung.

Jag la min mor i jorden, 1998.

Vi återvänder till känslan av att stå mitt i livet.
Jag kommer att tänka på mannen i en bok jag nyligen läste. Denne professor som hade bestämt sig för att ta reda på var havet börjar och slutar.
Det skulle bli hans livsuppgift.
Varje dag ställer han sig bland vågorna, lika förundrad, lika tom på svar.
Egentligen är det väl inte så konstigt att barnets frågor kommer tillbaka. Snarare är det underligt att vi så lätt förlorar dem någonstans längs vägen.
När Mikael Wiehe la sin mor i jorden en tidig sommardag stod han förmodligen där, som alla vi andra, och undrade hur dessa drömmar kunde förvandlas till lite aska.
Det är ungefär så han skriver.
Döden räds han inte. Själen lever vidare, tror han.
- Jag är rädd för att bli gammal och pissa på mig. Att inte längre kunna jobba.
Sonen, vare sig det är Mikael eller någon annan, vet med sig att han nu står på tur. När föräldrarna går bort blir det så påtagligt att man själv står närmast graven.
Inte så konstigt att människan ibland känner sig liten. Att man börjar fråga sig varför havet egentligen finns.
Sången om moderns död handlar om en ofullbordad försoning. Fast försoningen kommer att äga rum i drömmen, när modern lyssnar till honom om natten.

"Jag berätta' om den kärlek jag alltid velat ha
Jag berätta om den längtan jag burit varje dag
Jag berätta om min saknad som aldrig fick nåt slut
Och hon såg på mej och lyssnade som hon aldrig gjort förut"

Om Wiehes barndom får vi inte veta mycket
Föräldrarnas skilsmässa är central. Fadern, dansk, tidigare journalist, numera pensionär. Liberal med rättvisepatos. Modern keramiker och laboratris.
Deras förhållande funkar inte.
Flytten till Malmö. Mikael som blir kallad för danskjävel på skolgården bestämmer sig för att börja spela musik. Han känner stort behov av att hävda sig.
Mikael Wiehe antyder att han på många sätt påminner om sin mor.
- Lika laddningar repellerar varandra, säger han.
När jag blir än mer närgången, frågar om han kanske hela tiden har sökt bekräftelse av sin mor, då sätter han tydligt stopp.
- Dominerande mor, en far som inte fanns där. Visst. Men vad fan har det med Jakten på Dalai lama att göra? Inte ett skit.
Med andra ord. Han har skapat sig en egen identitet, exempelvis skrivit en låt om Dalai lama. Alla svar står inte att finna i barndomen. Det ska jag inte tro.
Och svaren, de har han ingen större lust att snacka med mig om. Det skulle bli för privat, för krävande. Kanske till och med helt meningslöst.
Så vi lämnar barndomen.

Ska nya röster sjunga, 1988.

Enkel sättning. Piano, cello, dragspel, Mikaels skorrande rrrrr.
Vemodigt. Vackert.

"Så segrar inte döden fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden, den börjar bara om
För sångerna om livet som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga"

Tystnad.
Mikael Wiehe anlägger en allvarsam min. Han spänner blicken i mig och säger: - Låten används väldigt mycket i begravningssammanhang.
Tystnad.
Skratt.
Han viftar bort mitt ursäktande, en svepning med handen över de tomma tallrikarna. - Det är helt ok att du skrattar, det var liksom meningen.

Mikael Wiehe om…

Kosovo
Nu genomför Milosevic den slutliga lösningen på albanfrågan i Kosovo.
Han har drivit sin konkreta politik för ett Storserbien ända sedan det forna Jugoslavien upplöstes. Att i det här lägget lägga skulden på Nato är fel. Det är som att inte hjälpa en kvinna som blir våldtagen på gräsmattan bredvid bara för att skylten säger att det är förbjudet att beträdda gräsmattan. Där är jag helt ening med en liberal som Per Ahlmark. Men jag ska inte förneka att det med min politiska bakgrund känns konstigt att säga att USA gör det enda möjliga.

Kuba
Kuba är en diktatur som jag aldrig skulle kunna tänka mig att leva i. Det förstod jag redan 1978, när jag var där första gången. Samtidigt är Kuba det land i den delen av världen som bäst slagit vakt om mänskliga rättigheter. Jag vet att det låter motsägelsefull att prata om mänskliga rättigheter i en diktatur. Men jämfört med länder som El Salvador och Guatemala skulle jag utan tvekan hellre leva på Kuba. Det finns grader i helvetet.

Björn Afzelius
Det är klart att "Affes" död förminskar mig, gör att jag känner mig ensammare. Han var den enda av mina riktigt nära vänner som jag delade musikerlivet med.

Dylan
Inte hade Bob Dylan rymt hemifrån. Det var ännu en myt skapad i drömfabriken. Den spruckna myten gjorde mig besviken i början på 70-talet, när jag skrev Vem kan man lita på? Men det gör ju inte en enda låt sämre av dem han skrev 1962-68. Jag upptäckte Dylan genom min bror. Köpte Blonde on Blonde till honom samma jul den kom.

Hip Hop
Hip hop har mycket attityd. I den mån det handlar om politisk attityd som slår nerifrån tycker jag att det är kul. Men i hip hop finns det också mycket amerikansk getto-attityd som predikar att männen ska hålla brudarna på plats. Det är jävligt trist när man hör rapparna skrika motherfucker 17 gånger i rad.

Orden
Jag vill att en text ska vara som en staty av hönsnät där jag har skapat själva grundformen, men där människorna sedan själva kan lägga till sina egna associationer och erfarenheter, på samma sätt som man klistrar på tidningspapper doppat i gips och sedan målar statyn i färger man själv valt.

Bron
Jag var motståndare till Öresundsbron, men har ändrat mig. Optimisterna snackar om ett uppsving för Malmö. Själv är jag rädd för att Malmö än mer kommer att bli en förort till Köpenhamn. För södra Sverige som helhet tror jag däremot att bron kommer att vara bra.

Drivkraft
Det som driver människan framåt är längtan efter en bättre värld. Om inte för en själv så för barnen. För mig har det alltid varit självklart att stå på de svagas sida.

Skilsmässa
Jag tror att en skilsmässa är en katastrof för barnen. I barnens värld hör mor och far ihop.

Ironi
Jag är ett under av saklighet och balans.

Björn Carlsson, Göteborgs-Posten, 9 maj 1999