Grät varje dag i ett och ett halvt år

Hustrun lämnade honom, men sedan lyckades de hitta tillbaka till varandra. För Mikael kom skilsmässan som en blixt från klar himmel. I ett och ett halvt år lipade jag minst en gång om dagen.
Han har varit aktiv som artist i över 40 år och i den digra låtskatten finns älskade örhängen som "Flickan och kråkan" och "Titanic". Om några dagar inleds Mikael Wiehes sista turné som också blir ett farväl till publiken.
Något den folkkäre trubaduren är minst lika synonym med är fäblessen för att vädra sina politiska och sociala övertygelser – vilket han också gör när vi ses. Men Mikael Wiehe gör det med en varm och inte sällan underfundig ton, vilken även blir tongivande när han öppnar upp om såväl sin inställda skilsmässa som andra sorgsamma ögonblick i livet.

Vi börjar med din avskedsturné, hur känns det?

– Det ska bli jättekul, men jag är också nervös vilket jag aldrig brukar vara. Men jag tror jag kommer förlösas när jag väl kommer upp på scenen. Jag är mycket tryggare där än vad jag är i mitt eget hem. Där kan man snubbla på en mattkant eller torrkoka tevattnet. Men på scenen är allt färdigt och förberett.

Känns det vemodigt?

– Ja, det är ju inte så att jag vill sluta spela och turnera. Däremot kommer jag inte sluta skriva låtar. Men olika skavanker gör att jag har bestämt mig för att sluta med de här hundradagarsturnéerna.

Vad är det för skavanker?

– Det är bland annat hörseln. Jag hade en döv pappa och har levt ett liv i sus och brus. Jag har haft dålig hörsel länge och det blir värre hela tiden. Men det är inget problem att skapa musik, däremot har jag kommit till en punkt då jag har svårt att stämma min gitarr eftersom jag inte längre hör övertonerna.

Du har ju alltid varit tydlig med dina ståndpunkter och för drygt tjugo år sedan blev du mordhotad av nazister?

– Det var en mindre sprängladdning som smällde utanför mitt fönster och så ropade personen "sieg heil" och "död åt Wiehe". Naturligtvis var det obehagligt och det tog nog ett år innan jag slutade titta mig över axeln. Men det goda som kom ur det var jag gjorde en antinazistisk gala med Tomas Ledin och några andra. Vi fick ett överskott på tolv miljoner och bildade "Artister mot nazister" och i över tio år delade vi ut en miljon om året.

Var bomben föranlett av något speciellt du hade sagt eller gjort?

– Jag hade nog förargat högerextremister genom att göra narr av dem på scenen eller tala nedlåtande om dem. Ungefär då ringde de mig från morfars missionskyrka och frågade om jag kunde komma dit och spela. När jag kom dit för att rigga var kyrkan helt sabbad. Alla fönster var sönderslagna och på väggen stod det skrivet "död åt Wiehe, krossa kommusmen". Det var visst lite för långt och krångligt för dem att skriva kommunismen.

Det har gått 23 år sedan din bästa vän och forna "Hoola Bandola Band"-kompanjon Björn Afzelius gick bort i lungcancer. Hur skulle du beskriva er relation?

– Han var en himla bra sångare och sedan blev vi också himla bra vänner. I början var jag mer som en storebror och Björn som en lillebror, men sedan blev vi väldigt jämställda. Två dagar innan han dog ringde jag honom från Sydafrika och när jag sedan kom till Kastrup var han på förstasidan på alla skandinaviska tidningar. Jag blev väldigt rörd av att se hans bild överallt.

Du skrev "Den jag kunde va" till Björn under hans sjukdomstid som du också spelade på hans begravning. Vi har förstått att du stod i kyrkan och repeterade när kistan rullades in?

– Ja, och jag minns att jag tänkte "där ligger ju Björn". Det var inte lätt att koncentrera sig på sången då. Jag drömde om honom senast i natt, så man kan säga att vi fortfarande har god kontakt.

Nyligen förklarade du att kontakten med dina barn går lite upp och ner?

– Jag tror att jag har ganska bra kontakt med mina barn. Men man kan ju inte ha bra kontakt hela tiden och man kan inte heller tycka lika om allt. Själv hade jag inte så jättebra kontakt med min mamma. Vi var inte ovänner och jag bjöd henne på middag två gånger i veckan tills hennes dödsdagar. Men efter en kvart var jag tvungen att ta en promenad runt lägenheten för att jag blev så irriterad. Det gör att jag har en ganska stark förståelse för att man som barn kan vara lite irriterad på sina föräldrar.

Hur var relationen till din pappa?

– Jag fick väldigt bra kontakt med honom som vuxen. Sedan blev han döv och somnade plötsligt med näsan i kaffekoppen. Det visade sig att han hade en stor cancertumör i huvudet. De borrade ett litet hål i skallen, men råkade trycka fel så huvudet svämmades över av blod. Jag åkte till sjukhuset och bad min far att blinka om han hörde mig. Det gjorde han. Jag undrade vad fan jag skulle göra och masserade sedan hans fötter. Han blev sedan bra och det där med fötterna glömde han aldrig. Det hände det något med relationen, vi kom närmare varandra.

Du gick i terapi i 15 år på grund av din rädsla för kvinnor?

– Ja. Jag tvivlade inte på att min mor älskade mig, men hennes kärlek var villkorad. "Gör som jag säger, annars drar jag undan mattan för dig". Det var hon inte medveten om, men så upplevde jag det. Men hon var ju ensamstående med två söner och var tvungen att hålla ordning på oss.

Men det påverkade dig länge?

– Det påverkar mig fortfarande. I min värld är kvinnor i grunden farliga och man får akta sig. Haha! Problemet är ju att kvinnor är så fantastiska och man vill så gärna vara med dem. Men den rädslan hindrar mig från att komma nära folk. För säkerhets skull håller jag lite distans för att inte bli uppäten.

Du är gift med Maya sedan 90-talet, men 2006 ville hon skiljas. Ni lyckades dock hitta tillbaka till varandra vilket resulterade i albumet "Sånger från en inställd skilsmässa"?

– Vi lyckades ju ändra på det där vilket jag är glad för. När jag bodde ensam hade jag samlat på mig lappar med uttryck och när hon flyttade hem igen kunde jag skriva plattan.

Du grät varje dag när hon hade lämnat dig?

– Ja, det gjorde jag. I ett och halvt år lipade jag minst en gång om dagen. Det var mycket som skulle ut där. En sådan sak vänder ju upp och ner på ens liv och jag blev varse om att jag hade sidor inom mig som jag inte hade en aning om att jag hade. Det var ilska, hat, svartsjuka och vrede. Jag som är en skandinavisk och civiliserad man ska ju inte låta sådana saker påverka mig. Men jävlar vad jag lät mig påverkas. Det var så omvälvande, och att jag kunde bli så svartsjuk… Men uppenbarligen kunde jag det och jag hade mycket fantasier då. Som tur var genomförde jag inte dem i praktiken. Men det var en upptäcktsfärd i mitt eget inre.

Så det fanns hämndtankar?

– Ja, det gjorde det. Jag förstår också att det är lätt för folk som hamnar i skilsmässor och olika situationer kanske säger eller tänker saker som man inte borde. Ibland kanske man inte heller kan kontrollera sig så mycket som man skulle vilja. Nu talar jag om att gräla, inte om att slå någon. Men man är inte riktig tillräknelig i sådana situationer.

Kom Mayas beslut som en blixt från klar himmel?

– Hade jag varit lite mer observant hade det nog inte varit en blixt från klar himmel. Men jag var nog inte så observant. För mig kom det oväntat. Men det var kanske inte heller så lätt för henne att ha fem barn varannan vecka och tre barn varannan vecka medan jag åkte runt och spelade.

Men ni hittade som sagt tillbaka till varandra?

– Ja, men man kommer inte tillbaka till samma ställe som man har varit på innan. Det är på gott och ont. Men förälskad blir man bara en gång och vi var det i tjugo år. Det var kanske därför jag inte fattade att något hade gått snett någonstans. Så det kanske behövdes en sådan där omskakning.

Du menar att det kom något gott ur det?

– Jag tror nog att det ruskade om oss båda lite och vi insåg kanske att vi inte kunde fortsätta så som vi hade gjort innan. Men nu har vi fortsatt över femton år till.

Är du lycklig idag?

– Det är okej. Vi har känt varandra i över trettio år, så det är väl okej att det är okej? Men jag är lyckligt lottad och gör saker som jag tycker är kul och som folk tycker om. Däremot har jag inte varit medveten om tidens gång. Jag fyller snart 76 år och det värsta med att åldras är att folk kolar vippen och det blir mer tomt i ledet. Väldigt många av mina nära vänner har dött och det är trist.

Mikael Wiehe om…

…att skänka överskottet från en konsert till välgörenhet

– När vi repade i höstas låg tyngdpunkten på det faktum att jag tycker det är sorgligt att livet har runnit undan. Sedan blev det plötsligt krig i Ukraina och då känns åldrandet som ett mindre problem. Samma kväll som det hålls en konsert för Ukraina i Avicii Arena spelar jag på Cirkus och jag har tänkt att överskottet från min konsert då ska gå till Läkare utan gränser.

…tiden med Hoola Bandoola Band

– Jag har så småningom insett att jag har Hoola Bandoola Band att tacka för i stort sett hela mitt liv. Hade vi inte spelat och varit det bandet som vi var och fått de framgångarna som vi fick hade jag kanske inte alls sysslat med musik. Jag känner en stor tacksamhet över den tiden.

…att ångra att han kallade sig för kommunist

– Ordet kommunist var ju laddat med förhoppningar och tron på en mer jämlik värld. Riktigt så blev det ju inte, varken i Sovjetunionen eller i Kina. Det tog mig ett tag att upptäcka att det här med att kalla mig för kommunist inte täckte över det som jag egentligen ville säga, alltså min ståndpunkt.

Anna Shimoda & Hans Shimoda, Aftonbladet, söndagen den 3 april 2022