| | | | | |  
 
 
"Gör motstånd – laga mat!"

 
Mikael Wiehe kan mycket annat än att skriva och framföra musik – han kan laga mat också. Mycket mat och god mat – för det är han road av. Hemma hos honom mitt i centrala Malmö är köksbordet stort och käket likaså:
- Det behövs för familjen är stor. Vi är oftast minst 7 till bords – min fru Maya och jag och 5 barn i åldrarna 2 till 17 år.
Jag lagar ofta maten och min bibel på matfronten, som alltid står framme på köksbänken, är "Det goda franska köket". När den inte räcker till tar jag till Bonniers stora kokbok.
- Jag lagar efter recept och följer dem alltid till punkt och pricka – då får man ett gott resultat. Det är min erfarenhet, säger Mikael Wiehe och berättar att han började som så många andra med att bo själv när han som ung flyttade hemifrån och började med att laga enkel mat – han började på sidan 1 i en grundkokbok och har sedan lärt sig mer och mer genom åren.
- Jag avskyr oxfilé. Det är en tråkig köttbit. Det finns så många råvaror i en lägre prisklass, som blir goda om de bara ges lite tid och omsorg. Jag lagar inte elegant mat utan riktig mat – folklig mat, om du så vill.
- Industrin kan aldrig komma i närheten av det hemlagade, tycker jag – och sällan heller restaurangerna. Därför äter jag allt mer ogärna på restaurang. Här hemma hos oss gör vi allt fler saker själva, säger Mikael och pekar på glasburkar och krukor med vinägerinlagda lökar, romtopf med frukter och annat hemgjort som står framme på köksbänken. Och det är Mikael som oftast bakar matbrödet till familjen varje vecka.
- Samhällsutvecklingen kräver ju i dag att två människor måste arbeta för att försörja en familj och det får förstås också konsekvenser på matområdet. Det blir till en stor del halvfabrikat och färdigköpt. De flesta hinner helt enkelt inte laga mat varje dag. Därför kan man säga att det är en politisk handling att laga ordentlig mat till sin familj och inte låta matindustrin ta ifrån en den delen av vardagslivet. Dessutom kostar det stora pengar att äta industrimat – behåll pengarna och laga maten själv från grunden, säger jag.
- Att servera ordentlig mat för familjen är en motståndshandling – en protest mot det absurda i en utveckling som gör att vi inte hinner laga mat, ha tid för varandra och familjen och bry oss om vad vi äter, säger Mikael Wiehe bestämt.
Hemma hos familjen Wiehe har man en rullande matplan för veckan. Måndagar är t ex alltid soppdag och på torsdagarna bestämmer barnen och då blir det korv. Till helgerna satsar man på en stor köttbit, som också räcker till söndagen.
- Förra helgen lagade vi en riktig gammaldags slottsstek med pressgurka och gräddsås till. Den räckte också till söndagen, då vi serverade skivor av steken värmda i såsen och till sist blev det pyttipanna på resterna på måndagen. Tänk, det var gott kött till 7 personer i 3 dagar för dryga 100- lappen. Det är ju billigt! Säger Mikael Wiehe, som har ett konstruktivt förslag:
- I dessa mörka tider med arbetslöshet och stram ekonomi gör man klokt i att investera i en bra kokbok och laga en ordentlig middag varje dag. Det tjänar man på – och då räcker pengarna också till en god flaska rödvin till middagen ibland, och då ser allting genast lite ljusare ut.
Familjen Wiehe äter gärna traditionellt svenskt eller franskt, men också italienskt, grekiskt, provencalskt – och latinamerikansk. Mikaels hustru Maya stammar från Chile och har bl a salladerna på sin på sin lott varje dag. Möllevångstorget med det stora utbudet av färska grönsaker ligger i närheten av familjens bostad och Maya blandar friskt och inspirerat många sorters grönsaker i sina sallader. Hon är van vid solmogna och smakrika tomater hemifrån Chile, men har här ett knep med de svenska och importerade vintertomaterna - de får mogna i rumstemperatur i stora skålar i köket. Då smakar de genast mycket mer efter bara några dagar.
- Ett av Mayas salladstips är att "tvätta" löken, som ska användas i salladerna, för att göra den mer mild i smaken. Hacka eller skiva den, strö salt över och låt stå en stund innan saltet sköljs av under rinnande kallt vatten i ett durkslag, berättar Mikael Wiehe.

Eja Nilsson, Sydsvenskan, 24 mars 1994