| | | | | |  
 
 
Ibland frågar jag mig varför jag går i terapi
 
 
Han älskar att bli älskad. Vill ständigt vara i centrum och blir rasande när han känner sig utestängd. I sina texter uttrycker han sig själv och förhållandet till sina närmaste - till samhället och till världen långt därutanför.
Men vid den innersta muren är det i regel stopp. Den lyckades inte ens kärleken bräcka. Inte förrän Mikael Wiehe för fyra år sen började gå i regelbunden psykoterapi.

- Fast ibland frågar jag mig faktiskt varför jag går i terapi. Det är ju bara jag som sitter och snackar hela tiden. Först när jag påpekar det brukar terapeuten säga någonting viktigt.
- Därför vet jag inte om det egentligen är terapin som hjälpt mig eller om det beror på att jag äntligen hittat någon som jag både kan älska och bli älskad av utan att känna mig nedtrampad i skorna alltför ofta. Förmodligen är det en kombination.
I grunden är Mikael Wiehe skeptisk till mycket av det mentala botandet.
- Även om det inte sägs rent ut tycker jag att man bakom teorierna ofta kan skönja en tro på den perfekta människan. "Bara vi lappar ihop det här, fixar det, stadgar upp här och plåstrar över lite där ska du se att du blir som alla andra." Men det finns ju inga andra som man kan bli precis likadan som. Alla har vi våra nojor.
Vi träffas hemma i hans kök i den gamla HSB-fastigheten i centrala Malmö. Han har just slängt i sig tre franskbrödsmörgåsar med marmelad, ost och honung, druckit ett glas juice och en kopp kaffe med grädde och socker till. Precis som han gjort alla andra morgnar de senaste 30 åren.
 
"Döda kameler"
 
Han verkar just ha klivit ur sängen. Han är trött och gäspar. Mikael Wiehe har nyligen inlett en tre veckor lång musik- och dansföreställning i Köpenhamn och kommer inte hem förrän sent på nätterna. Samtidigt som han repeterat inför föreställningen har han haft fullt upp med att få färdigt sin senaste platta "Det ligger döda kameler i min swimmingpool".
- Men om 14 dagar är jag hemma i en månad. Visserligen ska jag jobba på dagarna och skriva nya låtar, men det blir under normala former, säger Mikael som har lätt för att bli euforisk, på gränsen till manisk, när han går in för någonting.
Trots den senaste tidens hårt pressade schema säger han sig inte lida av det.
- Jag gillar att jobba hårt. Och just under den här perioden har jag fått ur mig mycket och jag är glad över resultatet.
På anslagstavlan hänger några svartvita fotografier på Mikael och barnen. Sådana där remsor man får när man sätter sig i Konsums fotoautomat. Hoptryckta ansikten som gör lustiga miner.
- Nej, för fan. Där går gränsen, säger han när fotografen riktar objektivet mot anslagstavlan.
Han håller styvt på att inte låta sin familj bli exponerad i medierna. Den tillhör hans revir.

Till hans revir hör också det allra innersta.
Den där muren som han tidigare hade så svårt att låta någon annan klättra över.
- Jag har aldrig haft problem med att umgås med vänner, varken killar eller tjejer. Men kamrater är som kärnkraftsanläggningar. Man kan kyla av aggregatet vad gäller avståndet i tid och rum. Man ses kanske inte på ett par veckor. Med en kvinna som man älskar och som man ska dela verkligheten med finns inte samma möjlighet, säger Mikael som tidigare var livrädd för kärleken.
- Så länge jag bodde själv var jag en lycklig och glad och utåtriktad människa. Men jag fixade aldrig de där med att slå mig ihop med någon.
 
Han stack…
 
- Om kärleken innebär att man inte får vara sig själv blir man av naturliga skäl rädd för kärleken. Närheten blev ett hot mot de försvarsmekanismer jag byggt upp för att få vara mig själv. Jag vågade inte släppa kvinnorna bakom den där muren. Jag fick en oförklarlig ångest och stack.
- När jag träffade min nuvarande hustru tänkte jag: "Nu får det fanimej vara nog. Jag gillar henne. Jag vill inte hålla på med det här längre. Här träffar jag en tjej som jag tycker jättemycket om, och hon tycker jättemycket om mig. Och så tycker jag bara det är jobbigt".
- Nu har det faktiskt ordnat sig, och vi har det jättebra tillsammans, säger Mikael och reser sig för att sätta på en ny omgång kaffe.
Som den "proggare" han nu är häller han naturligtvis på kaffet för hand. Visserligen har han både diskmaskin, mikrovågsugn och handdammsugare. Men han äger ingen bil.
- Även om den var större hos mig tidigare har jag fortfarande kvar ett visst mått av antibilism. Men framförallt tycker jag att det är för dyrt, säger Mikael som drar in runt 400 000 kr om året.
- Jag har ju sju personer att försörja. Min fru jobbar inte. Så länge barnen är små ska de inte behöva gå på dagis och institutionaliseras.
- Och så tycker jag att det är så himla skönt att slippa köra. Vad ska jag med bil till när jag kan cykla i stan.
Med den inkomsten hade han annars faktiskt kunnat ha både Volvo, villa och pyntad trädgård.
- Jo, men jag använder pengarna på annat. God mat och goda drycker till exempel. I valet mellan ett gott vin och ett nykter liv bakom ratten väljer jag ett gott vin, säger han och skrattar.
Mikael Wiehe är idag 46 år. Han har spelat i orkestrar sen han var 12, tjänat pengar på musiken sen han var 16 och varit professionell låtskrivare och musiker sen han var 27. Allt sedan Hoola Bandoolaperioden i början av 1970-talet har flertalet av hans texter handlat om politik, moral och etik. Tre honnörsord som än idag är lika viktiga för honom.
 
Har en misstro
 
- Jag har alltid varit intresserad av människor. Det är egentligen grunden för det jag sysslar med. Jag har en misstro, på gränsen till avsky, mot folk som på olika vis skor sig på andra människors bekostnad. Det gäller översitteri i alla former – från kanonbåtsdiplomati till hustrumisshandel.
- Med åren har jag väl ändrat mina synpunkter lite i olika delfrågor. Ta Hoola Bandoola Band till exempel. Vi spelade oerhört mycket på fängelser. Det gör jag fortfarande då och då. Men jag har blivit mindre förstående. Jag tycker inte att man ska ansvarsbefria individen. Jag tycker att folk ska hamna i fängelse när de gör någon illa. Den som misshandlar någon, tar dens pengar, förstör dens liv, ska ha ett straff.
- Det bästa vore naturligtvis om man kunde kombinera straffet med vård. Men att kalla det fängelserna har att erbjuda idag för vård är bara löjligt. De är fullständigt värdelösa.
- Jag är inte blodtörstig eller hämndlysten, säger han och skrattar. Men om någon skulle slå ihjäl mitt barn vet jag ärligt talat inte vad jag skulle göra. Jag kan inte svära på att jag inte skulle vilja hämnas.
Mikael Wiehe tror inte längre på enpartistaten utan är för pluralism. Han tror inte heller på den nya människan.
- Vi får nöja oss men den gamla, länge till. Stormötesdemokrati betraktar han som något av det mest odemokratiska som finns.
- Grupptrycket på individen blir alldeles för stort.
Han tror på ledare och framförallt konstnärliga sådana.
- Jag bestämmer över mina låtar. De är jag. Punkt och slut.
- I Hoola Bandoola hade vi ett ideal om ett kollektivt skapande, men sanningen är ju att somliga skapade medan andra gick hem och la sig på soffan.
Han har ingen favoritlåt och han värdesätter inte någon av sina musikperioder mer än någon annan.
- Jag älskar alla mina barn med samma glödande kärlek.
- Det är ju inte bara låtarna det handlar om. Ta Hoolaplattorna till exempel. De är uttryck för en hel tid och man minns någonting med dem.
Han är alltjämt kommunist men funderar på att istället börja kalla sig för marxist.
- Jag tror på människors förmåga att gå samman och behandla varandra respektfullt för att uppnå gemensamma resultat.
Och han tycker fortfarande om julen. Han har aldrig firat en jul utanför sitt eget hem och han har aldrig deltagit i några alternativa jular.
- Möjligen är jag emot överkonsumtionen. Men att få julklappar är faktiskt överhäftigt.
 
Anders Olsson, Revansch nr 6, 1992