Folk verkar hängiga nu för tiden

Folk verkar hängiga nu för tiden

Mikael Wiehe tar fram 60-talets optimism igen

Sommaren -79 klev Mikael Wiehe definitivt över generationsgränsen. Den före detta Hoola Bandoola-medlemmens "Titanic" spelades nästan dagligen på radio och spred ilningar längs ryggraden på folk inför kärnkraftsomröstningen. I höst turnerar han och sprider annat omkring sig – Dylan-låtar på skånska och en återklang av 60-taloptimismen. Han vägrar att stelna och hamna bland soffliggarna.
Vi följde med på hans turné.

Karlstad ligger insvept i dimma när vi svänger av från motorvägen. En tyst obefolkad slöja. Men så är det mitt på blanka förmiddagen också, skolor och arbetsplatser har slukat sina tjänare. Staden tycks till för dem som slunkit utanför mallen, dessa flitens timmar. Klockan tolv ska vi möta turnerande skånemusikern Mikael Wiehe på hotell Savoy, ett anonymt nybygge trots det glamorösa namnet. Vem är han egentligen, undrar jag lite orolig i lobbyn den lilla kvarten som återstår före mötet med rockens Jan Myrdal. Vars musik så självklart hänger ihop med 70-talet, som med sin nya platta "De ensligas allé" verkar få plats även i 80-talet.

Vänsterns favoriter

Det var för tio år sedan som Mikael Wiehe och hans grupp Hoola Bandoola Band slog igenom. Den intellektuella rockgruppen från Lund [Ja, Malmö alltså… M.W.], med akademiska proffsmusiker, som snabbt fick andra så kallade progressiva musikgrupper att blekna. Blev vänsterns favoriter.
Texterna var skarpsynta och vardagspoetiska. Musiken trallvänlig, ibland nästan vacker. Det gick till och med att dansa till den. Solidaritet och begripliga analyser av tillvarons alla skikt i Beatles-influerad klädsel. De tre [Ja, fyra alltså…] skivorna man gav ut såldes i 100 000-tal, och gruppen höll sig kvar på försäljningslistorna halvårsvis i taget. Trots att man sjöng på skånska.
Det har gått några år sedan dess. Hoola Bandoola Band upplöstes -76, Mikael fortsatte själv vidare, utan trendsneglingar eller eftergifter. Nu är han efter några skivor på egen hand på väg att bli lika stor som gruppen var tillsammans.
"De ensligas allé", en tufft tolkad Bob Dylan i egna översättningar, har fått övervägande lysande recensioner, Mikael är efterfrågad som aldrig förr. Intervjuer, tidningar, radio och turnéer. Fulla hus på Stockholms inneklubbar, en allt yngre publik som upptäckt honom. Tre år före fyrtio har Mikael blivit idol igen. Rockidol.
Ändå är han sig precis lik där han kommer emot oss i den ljudlösa hotellkorridoren. Samma uppkäftiga uppåtlugg, samma runda glasögon och flärdfritt rutiga skjorta som då. Kanske spänner den lite mer kring magen, det är allt.

Busig sympati

– Vi hade en tidig spelning igår, förklarar han sin några minuter försenade ankomst när vi sjunkit ner i fåtöljer och på sängkanter i ett tomt rum. Annars är det stängt överallt när vi kommer tillbaka till Karlstad, basen för veckan i Värmland. Det är ju kul att göra något annat än att åka direkt till hotellet och lägga sig efter spelningen.
Det lite skollärarstränga förstaintrycket ger efter några sekunder vika för en godmodigt busig sympati. Tankarna är kvicka, orden sammanhängande och väl artikulerade. Skapar vackra bilder och överraskande infall.
Egentligen fanns det ingen högre grad av politisk gemenskap eller gruppgemenskap inom Hoola från början, avslöjar han. Även om inriktningen var allmänt vänsterorienterad. Men den infann sig snabbt.
– På samma gång som vänstern slöt oss i sin famn var vi tvungna att ta reda på lite bättre vad solidaritet verkligen är. När andra rockgrupper läste porrtidningar i turnébussen, satt vi och jämförde Proletären och Gnistan.
Hoolas framgång blev enorm. Första plattan "Garanterat individuell" fick ett överväldigande mottagande. Nyskapande, tyckte alla från vänstertidningar till Svenska Dagbladet. Ingen reserverade sig, trots alla felsjungningar och missar. Mikael är fortfarande glatt förvånad.
– Det grundlade verkligen mina tvivel på musikjournalisterna.
Sista spelningen var i Jönköping för sex år sedan. Alla i gruppen var överens om att vi skulle upplösa den, att den gjort sitt, utan osämja och konflikter.
– Vi höll vår konsert, efteråt gick vi på Stora hotellet och käkade. Sen sa dom det på Rapport! Vi fattade inte förrän långt senare hur stora vi egentligen varit. Och tur var väl det, annars hade det varit svårare att upplösa bandet.

Testad hållbarhet

Det steget har Mikael aldrig ångrat, trots osäkerheten. Som att ge sig rakt ut i ödemarkerna. För ett visste han, att uppbrottet skulle göra honom produktiv. Bestämde sig för att göra tio låtar för att se om han höll som kompositör, gjorde fjorton i stället. – Jäklar anåda, tänkte jag. Vad jag än är, musiker eller låtskrivare, så är det musik jag ska hålla på med. Sedan gjorde jag inte en låt på tre år.
Några av de fjorton låtarna kom ut på skivan "Sjömansvisor", 1978, där bland andra "Titanic" var med. Mikaels kanske största "hit". Skivan sålde i 15.000 exemplar den första månaden, men först åren därpå klev "Titanic" fram i rampljuset, en fördröjd utlösning.
– Sommaren 1979 spelade varenda djävel den i sina sommarprogram, säger han belåtet. Via nästa platta "Kråksånger" [Ja, nästnästa alltså…] och de elektroniska experimenten, tar han på sin senaste platta steget fullt ut, med trummaskiner och synthezisers. Nästa skiva blir ännu häftigare, lovar han.
Varför han tagit sig för att göra en hel skiva Dylan-översättningar förklarar han gärna. – De två stora musikhändelserna på 60-talet var Beatles och Dylan, börjar han. Jag har haft med mig hans låtar ända sedan dess. Mycket av det han stod för då är fortfarande giltigt i dag. Han var radikal, antiauktoritär, uppstudsig och fräck.
– Dylan stod för kampviljan och optimism, att inte slå sig till ro. Det är viktigt att sprida lite av 60-talets optimism så här i 80-talets lite deprimerade början. Folk verkar så hängiga nu för tiden, säger Mikael lite bekymrat.
Han vägrar själv envist att liera sig med det etablerade, vill inte hamna bland de likgiltiga och försoffade. I sina texter ifrågasätter han hela tiden sitt förhållande till omvärlden. – Det är 30 år sedan Elvis första skiva kom, filosoferar han. Nu spelas den i vilket vardagsrum som helst. Samma med Beatles, deras musik som då stod för revolt kan ligga som bakgrundsmusik till ett gardenparty. Hoolas musik sugs upp av dansorkestrarna.

Samma frukost jämt

– Man måste hela tiden stå på gränsen till det okända, våga förnya sig, för att musiken inte ska bli konventionell och etablerad. Det är en livsinställning, att inte fastna.
– Men privat är jag oerhört småborgerlig, säger denne rebell överraskande, som ätit samma frukost i 25 år, som arbetar på bestämda tider och vill ha det snyggt och städat omkring sig. Pennorna ska vara nyvässade, och tider ska hållas.
– Jag tycker man ska uppfylla det bästa av de borgerliga manliga värderingarna, säger han. Norman Mailer är ett bra exempel på vad jag menar.
Jag vet inte om jag ska ta honom på allvar. Han har just varit pappaledig.
– Ge mig en trygghet, en plattform från vilken jag gör mina utflykter, fortsätter han och låter som en prosadikt. Jag står mellan två vakuumpumpar, riskerar att sugas in i båda. Kanske det etablerade suget är starkast, säger han lite uppgivet, men låter samtidigt som om han spjärnar emot. Musiken är mitt andningshål.
– Jag jobbar verkligen med mig själv för att inte förstelnas och trilla omkull i soffgruppen.
Nyfikenheten är också en räddning, menar han, en kraft som för framåt. Själv är han nyfiken på allt.
- Det enda jag kategoriskt avvisar är kärnvapen och kärnkraft. Annars delar jag inte mångas rädsla för teknik och data.
De andra i orkestern väntar tillsammans med de två teknikerna framför hotellet, vid den rödmålade bussen, som varmkörs för att sätta fart mot Storfors om några minuter.
Mikael talar lite om turnerandet som han gillar, det är skönt att komma ut och arbeta, tycker han. Bära instrument och träffa vanliga människor, även om det här är första turnén där han slipper bära prylar själv. Recensionerna har hittills varit positiva har han förstått, han läser dem inte så ofta.
Jag blir för egotrippad, säger han och flinar lite.
Bussen svänger av stora vägen och nosar sig fram till Storfors. Folkets Hus ligger mitt emot stationen, med bibliotek och stängd restaurang i samma byggnad. Luften är varm när vi kliver av på parkerings platsen. ABF-tanten står och väntar, blir omkramad av Mikael. Annars verkar det tomt.
Sedan scenen inspekterats ger sig alla utom teknikerna iväg till Storfors enda fik, lassar in lite mat, spelar flipper och kopplar av. Två småkillar som stått bakom knuten och tjuvrökt kommer in och ber om Mikaels autograf.

Kämpar med texterna

I väntan på ostomeletten berättar han om sina författardrömmar, som han nu kanaliserar genom textskrivandet. Musiken når fler än en diktsamling eller en roman, menar han. Dessutom anser han sig för lat för att skriva något längre.
För han kämpar som ett djur med texterna, musiken är den impulsiva delen av honom själv. Kommer till honom medan han diskar eller promenerar. Texten kan ta år att få färdig. Medan omeletten äts upp passar han på att kritisera sättet att kalla dem som sysslar med skapande arbete för kulturarbetare. Som vore det ett jobb som alla andra.
- Det går ju dagar utan att man gör ett skit, säger han oförblommerat. Det är inte ett arbete, utan ett förhållande till verkligheten.
- Jag blir fullkomligt manisk när jag kommit på en grej. Den största lyckan är en färdig låt, det överglänser allt.
Omeletter och pytt är uppätna, och vi drar oss ner mot Folkets Hus igen. Klockan är halv sju, gatan ligger nästan öde. Det är alldeles tyst. Bara några barn är ute och cyklar i den milda höstkvällen. På scenen är det mesta uppställt, lådor, förstärkare och instrument, förbundna med oräkneliga sladdar. Mikael lufsar runt i den skenbara oredan med upphöjt lugn. Han har bytt sin rutiga skjorta mot en kortärmad randig. Man hinner repa några låtar innan dörrarna öppnas och publiken väller in.
Det blir fullsatt. Tio minuters uppladdning, sedan släcks det i salongen.
Inledningen med bandad bakgrund, "Min älskade stod inför rätten idag", sitter perfekt. "Din kropp mot min kropp / ditt hår mot min hals / Vind vagga mig, vind", sjunger Mikael naket med slutna ögon. Gitarristen Fjellis och Hans Åkerheim vid syntarna körar.
Mikael är en märklig scenpersonlighet. Trygg i sig själv, så långt ifrån det gängse rockidealet man kn komma. Utan de tuffa kläderna, de häftiga utspelen, eller den air av lockande oåtkomlighet som omger de flesta.

Jeansen säckar

Han står rakt upp och ner och sjunger. Magen putar lite, jeansen säckar, skorna verkar väl använda. Rätt vad det är hoppar han till, går runt några steg och böjer lite på knäna. Det är snarare rösten än kroppen som talar. Rösten, och musiken som driver på.
"Har du inget gott att säga / kan du tiga", nästan pressar han fram, på god väg upp i falsett. Här finns allt uttryck man inte ser. Hettan, ömheten, upproriskheten. De skånska r-en låter både vredgade och skyddslösa.
"Ska jag sälja mig för pengar / ska jag ha vad jag är värd", sjunger han kraftfullt otåligt i ett av kvällens rockigaste nummer, "Allt vad jag begär", som river ner applåder redan i påannonsen. Svetten börjar blänka i pannan. Håkan Nybergs trummor pumpar, basen ger musiken färg under Johan Valentins fingrar.
Mellansnacket är ledigt, tas ofta skrattande emot av den övervägande tonåriga publiken. Ibland blir det allvarligare. Socialdemokratin och kapitalismen får sig sina slängar. Några ord om situationen i Argentina, och "de galna mödrarna" tillägnas den fina "Flickan och kråkan".
"Titanic" blir extranummer, denna oskuldsfulla melodi med sorg i botten om det osänkbara skeppet som sjönk. Rösten veknar ensam med gitarren. Medkänslan finns där, trots att låten ska handla om småborgerlighetens dilemma och hjälplöshet.
I omklädningsrummet efteråt sliter han av sig den blöta skjortan. Klunkar i sig en kall bärs, tackrosen står på bordet i en tom flaska. Alla snackar igenom konserten, en av de bättre hittills på turnén enas man om, och börjar packa ihop igen.
De hembredda mackorna tar snabb slut, och ABF-folket tackar för besöket. På med torra kläder och ut i kvällsmörkret.

Maria Sandblad, Vi nr 43, 28 oktober 1982