|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Född 1946 Mikael Wiehe | |
| Om man är 53… står man själv på tur då? Han befinner sig mitt i livet. Det är döden som tränger sig på. Runt om. Vännen Björn Afzelius är en av några nära som ryckts bort under senare tid. Kvar står han själv, i tiden, i livet. Med sorg att hantera, minnen att förvalta. Det är uppenbart, säger han, att man själv kommit så långt, att det inte står så många före, att man rent av står på tur. Döden skrämmer inte, den bara syns tydligare. - För det är ju så enkelt det är. Ju äldre man blir, ju kortare och viktigare tycks livet vara. Det är skillnad på 30 och 53 år. Säger Mikael Wiehe. Musikern, kompositören, textförfattaren. Konstnären. I ett samtal som inte skulle handla särskilt mycket om millennieskiftet men som kom att handla rätt mycket om millennieskiftet. Kanske mest beroende på, som Wiehe säger, att vi tillhör den kulturkrets som Jesus föddes i och att det får vissa konsekvenser. - Som att några tältar på Tempelberget i Jerusalem i väntan på återkomsten, medan andra fasar för alltings undergång. Så finns det några som fruktar ett gigantiskt datorhaveri och andra som tror på en ny guldålder. Det är inte utan att det icke rationella får konsekvenser i den rationella världen. Så – vem i hela världen kan man lita på? Själv sjunger han i en Dylantolkning: "Kasinot är för dom som tror att dom har en chans. Har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans." Han skrattar vid påminnelsen om textraden och säger att för honom betyder skiftet intet. Tänker knappt på det, ser det mest som trillande med siffror, att det alltid finns människor som söker sig till händelser, till kasinot. Det är allt annat – mitt i och där emellan – som betyder något. Vårt behov och beroende av ett förlopp som i stort inte låter sig påverkas. Som solen som värmer, vinden som blåser, regnet som faller. Åkern som växer. Som ger perspektiv, skapar avstånd. Långa som korta. Som livet, döden. Kärleken. Ingenting av allting gör oss så lyckliga som närheten till andra människor. En bror, en vän, en käresta. Ingenting av allting kan ersätta detta vårt behov av kärlek och mänsklig kontakt. Att få känna glädje. Med och av varandra. Det får mig att minnas en annan sång, en annan textrad. Där står: "Så kom hem till mig…" - Så gör vi nåt ihop. Säger Mikael Wiehe. |
|
| Magnus Jönsson, Göteborgs-Posten, 1999 | |
|
|
|
