|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Farbror Wiehe och hans band oslagbart | |
| Vi befinner oss i Malmö. Året är 1998 efter vår tideräknings början. Eller år 38 e. Hoola Bandoola. Och kung av Malmöfestivalen är Mikael Wiehe. Ja, det kan tyckas märkligt och själv sitter jag förmodligen just nu bakom morgontidningen precis som du och blinkar extra livligt för att få gruset ur ögonen och om möjligt begripa de här dumheterna som någon satt på pränt. Men på plats på Stortorget igår kväll kändes det som om farbror Wiehe och hans band var oslagbart. Det var en mycket inspirerad och spirituell Mikael Wiehe som på festivalen igår kväll avslutade sin sommarturné. Det är svårt att tänka sig ett mer effektivt medel att döva de envisa fördomarna om mannens gubbiga träighet än den show som Wiehe uppträder med i sommar. Själv var jag och är väldigt tveksam till mötet i skivstudion mellan Wiehe och det gäng yngre musiker under trummisen Stellan Colts ledning som ägde rum i samband med inspelningarna av senaste plattan "Sevilla". Den alltför ivriga produktionen bidrog i kombination med Wiehes märkligt innehållslösa sånger till en rätt stel platta där kommunikationen tycktes krystad. Mycket yttrades och folk talade i mun på varandra men väldigt lite blev sagt. Live är det en helt annan historia. Mötet mellan den livserfarne rocktrubaduren i den blänkande, strålkastarupplysta skjortan och det hårt jobbande men eleganta bandet som rörde sig likt mörka skuggor i kulissen har resulterat i uttrycksfull och emellanåt ohyggligt stämningsmättad musik. Ljudbilden är finmaskig och precis – sällan har jag upplevt en lika tät enhet som hos det band som igår backade Mikael Wiehe. Det statiska, ogenomträngliga från den senaste plattan var som borta: vad vi fick höra igår var ett i ordets bästa bemärkelse levande band. Det handlade egentligen inte så mycket om enskilda insatser men i stunder som "Utan dej" - knappast ett av rockpoetens viktigare manifest - bröt sig gitarristen Pelle Jernryd lös och förde låten till en nivå dit en nivå den förmodligen aldrig siktat. |
|
| Håkan Engström Sydsvenska Dagbladet, 18 augusti 1998 | |
|
|
|
