En röst som förändrat...

Sånger för framtiden

Mikael Wiehes sånger är klassiker vid det här laget. Lyhört kommenterar han livet och de stora händelserna runt om i världen.
Men bland de politiska budskapen finns också ordflätningar om kärlek och sårbarhet. Till Evert Taube har han dock en kluven uppfattning. Nu får han det utökade Taube-priset.

Nya stora Taube-priset till Mikael Wiehe

Årets Evert Taube-pris går till Mikael Wiehe, "för de sånger han har skapat för nutida och framtida generationer, sånger med rötter i såväl svensk visa som amerikansk folkmusik, ofta som levande och gränsöverskridande kampsång".
Prissumman är 50 000 kronor, efter en sammanslagning av två tidigare Taube-pris. Det ena är tidningen Vi:s Evert Taube-stipendium, instiftat 1960 av Evert Taube själv och Vi, sedan 1990 utdelat i samarbete med Evert Taube-sällskapet.
Till prissumman bidrar också Sweden Music Förlags AB och Bylock & Nordsjöfrakt AB. Det andra är Evert Taubestiftelsens Sjösalapris, utdelat sedan 1977.
Det nya Evert Taube-priset ges för sångbar dikt eller tonsättning av dikter, eller för insatser på andra områden som låg Evert Taubes hjärta nära, såsom prosans, musikens liksom bildkonstens och arkitekturens.

Årets jury har bestått av Bo Malmsten, Torsten Ryde och Per-Evert Taube från Evert Taubestiftelsen, Margareta Kjellberg och Peder Svan från Evert Taube-sällskapet samt Tomas Fläckman och Göran Gynne från Vi.

Äntligen får Mikael Wiehe Taube-priset!
"Sångbar dikt" har han skapat i mer än tre decennier. Allt sedan tiden med Hoola Bandoola Band på 70-talet har han fortsatt att skriva och sjunga låtar, uppfordrande eller vemodiga sånger om människor, makt och moral, hela tiden från Malmö men med världen som blickfält. Många av hans sånger är på god väg att gräva sig in i allmänna medvetandet så där så att nästan alla kan några rader men inte vet vem som har skrivit dem.
Hoola Bandoola Band var den svenska progressiva musikrörelsens mest framgångsrika grupp. Innan jag reser till Malmö för att träffa Mikael Wiehe tar jag fram mina gamla Hoola Bandoola-skivor och lyssnar på dem igen. De är fortfarande bra! Där finns inte de enkla lösningar eller endimensionella plakattexter, som all kultur från vänsteruppsvingets dagar nu i efterhand kritiseras för.
Tvärtom. "Garanterat individuell" hette den första plattan.
Den och de följande befolkas av vanliga, oheroiska människor. Mikael sjunger om Vävare-Lasse, som var lycklig när han ägde sin egen vävstol men som förbannar den när han tvingas in i lönearbetet, om en måndåre och en ensamstående, arbetslös förortsförälder. Han skildrar livssituationer.
Han använder bildspråk och liknelser. I "Keops pyramid" från 1972 ger han röst åt "en av dem som jobbar nere invid foten". Kompet är tungt och melodin suggestiv. I sista versen kommer slutsatserna: Det verkar som om det i varje tid och i alla sorters folk finns några som vill skapa pyramider där de själva sitta överst. Men om de föraktar dem som ger dem mat ska pyramiderna till sist bli deras grav.

Lång tid på listan

Hoola Bandoola upplöstes 1976 och Mikael Wiehe arbetade med flera andra grupper av musiker. Det var då hans kanske mest berömda sång, "Titanic", tillkom.
På 80-talet, när solidaritet inte längre var ett honnörsord, fortsatte han envist att turnera och spela in pengar till olika befrielserörelser, ensam eller tillsammans med Björn Afzelius från Hoola Bandoola. Publiken kom och skivorna sålde. "Mitt hjärtas fågel" låg på svensktoppen i 25 veckor.
Låtarna och liknelserna fortsatte att strömma ur hans penna och strupe och 1993 kunde han ge ut "Wiehe, 100 sånger" i bokform på Carlssons förlag med texter, noter och ackordanalyser. Och nu i april kommer hans 22:a skiva, "Sevilla".
Jag tjuvlyssnar på den och möter en rakt igenom personlig Wiehe. Skivan innehåller inga samhällsanalyser, men kan uppfattas som en sammanhängande historia om en man i en omvälvande tid. Han möter kärleken, förlorar den i ett höstligt Sevilla, deppar, kommer igen, begraver sin mor. Och i näst sista låten kommer kärleken åter:

"Så stod den i vårt rum igen
så rosenröd och grann
som om den alltid hade varit där
som om den aldrig varit borta.
Och du var åter den som jag höll kär
Och jag var åter i din famn."

Den sången önskar jag 25 veckor på svensktoppen.

Tyckte först Taube var löjlig

Mikael Wiehe öppnar dörren till sin arbetslägenhet i Malmö. Han är 52 men ser ut som för 25 år sedan. Blont halvstubbat hår, runda glasögon, manchesterbyxor.
Han är förstås glad för priset, men är kluven till Evert Taube. Inte för att jag avkräver honom något yttrande om Evert Taube, men eftersom han har funderat på sitt förhållande till prisinstiftaren vill han reda ut det på sitt metodiska och ärliga sätt.
- När man var 20 tyckte man att svensk musik var löjlig. Sedan kom svenska musikrörelsen, den som vi var en del av, och vi tyckte fortfarande att Evert Taube var löjlig. Han var skrävlande och apolitisk - utom i sitt engagemang mot rivningarna i Stockholm. För mig var hans musik något som tanter och farbröder sjöng på kräftskivor. - Men Björn Afzelius kunde varenda låt av Evert Taube. Av honom fick jag en tjock skivbox med Taube-låtar och det visade sig att jag också kunde många av dem.
- Först när jag hörde Olle Adolphson sjunga "Calle Schewens vals" hörde jag vilken jävla bra låt det är. Jag tror att bilden av Evert Taube skymmer hans egna sånger... och alla usla trubadurer hjälper till.
- Men under de senaste åren har jag kommit närmare Evert Taube. Han finns i omgivningen. Hans naturlyrik är stor.
Om du hade bott på ostkusten hade du upptäckt naturlyrikern Taube tidigare, säger jag. - Ja, men om Evert Taube hade bott kvar i Göteborg, hade han riskerat att förbli en lokal förmåga. Eftersom det nu är så att Stockholm är den scen man ska bedömas på, säger Mikael med eftertryck. Och så spricker han upp i ett stort leende: Just därför är det så kul att jag får det här priset, att jag sitter här nere och får priset!

Splittrad rörelse

För var och en som skriver sånger är Evert Taube en måttstock.
- Alla svenskar kan minst tio Evert Taube-låtar och minst fem av Cornelis. Mitt mål är att komma dit någonstans, säger Mikael Wiehe.
Han är som sagt på väg. I "Den svenska sångboken" som kom ut förra året, en tjock samling av hela vårt klingande kulturarv, finns två av hans sånger: "Titanic" och "…ska nya röster sjunga".
- När jag skrev "Titanic" 1977 tänkte jag på vänstern, säger Mikael Wiehe. Den som hade varit så stark höll på att falla samman medan vi i vänstern sysslade med små fraktionistiska motsättningar. Precis som andraklasspassageraren i min sång på "Titanics" däck; han är upptagen med att tänka på sin klädsel medan hela fartyget går till botten.
Sånger som kommer till av sig själva har en speciell styrka, säger Mikael Wiehe, och så var det med "Titanic". Sången började leva sitt eget liv. Inför kärnkraftsomröstningen 1980 användes den dagligen som argument för linje 3, den spelades i radio och spreds på affischer.
Sådant gör en sångskrivare nöjd. Att andra sjunger hans sånger är det bästa betyget. Mikael Wiehe har kallat sig själv nederlagets besjungare. I "Flickan och kråkan" liknar han sitt hopp vid en skadskjuten kråka och i "Lindansaren" faller en stjärna ner och dör. Den stjärnan står för längtan och skönhet och människans förmåga att töja sina gränser. Båda sångerna är från början av 80-talet.
- Vi sa att vi skulle förändra världen. Det gjorde vi inte, säger han.
Men nu har han kommit över nederlaget som vänstern led.
- Jag har försonat mig med det, säger han och visar "Alla dessa minnen", skriven 1991, som slutar med

"Kanske kan något
av det vi har lärt
va lite till glädje för nån."

Nya generationer får ta över. Så också i "…ska nya röster sjunga" som är så vacker att jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den:

"En enda sak är säker
och det är livets gång
att allting vänder åter
att allting börjar om.
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga."

Ingen plats på skivan

Men Mikael Wiehe är ingen resignerad medelålders man. Att den nya skivan är mer privat än samhällstillvänd beror på omsorgen om den konstnärliga helheten. Med stor vånda lyfte han bort "En sång till modet" från skivan för att den föll utanför.
- Det var en av de bästa och den klarast politiska låten. Men den störde helheten.
"En sång till modet" är en hyllning till dem som inte låter sig tystas och till dem som vägrar att ge upp. Han spelar den för mig på sin farmors luta:

"Här är en sång till modet
en liten enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
men jag sjunger den ändå."

Jag undrar om det inte är hans anspråkslösa tonläge som har gjort att så många har lyssnat till vad han haft att säga genom åren.
Han har lite svårt att prata om den nya skivan just för att den inte handlar om politik eller samhälle.
- För mig är varje ny skiva en sorts rapport om läget. Och på "Sevilla" handlar det mer om mitt inre landskap, om jag får vara så pretentiös, säger han.
Undantaget på den nya skivan är "Vad bryr sig kärleken". Det är en antirasistisk låt, som han sjunger tillsammans med Thomas di Leva, om samhället och om Mikael Wiehes privata liv. Hans fru är från Chile.
- När jag var tio såg alla svenskar likadana ut, säger Mikael Wiehe. Så är det inte längre. Och kärleken är den starka framåtdrivande kraften.

Amerikanska influenser

Mikael Wiehe är i stort sett självlärd musiker.
Han hittade en saxofon på morbroderns vind när han var i tonåren och lärde sig spela på den så bra att han snart började turnera med en jazzorkester. Där ingick flera av dem som han senare har fortsatt att spela med - underbart beskrivna i "Basin Street Blues" på skivan med samma namn. Amerikansk musik har varit lika betydelsefull för honom som den svenska tradition han trots allt är djupt rotad i. Han räknar upp Bob Dylan, Paul Simon, Woody Guthrie, Joni Mitchell, Phil Ochs... och visar fram en samling amerikansk folkmusik.
Olle Adolphson håller han högst av de svenska föregångarna.
- Det som kommer att bli bestående av min generations bidrag till svensk musik är att vi införde den stålsträngade gitarren. Trubadurerna före oss, Cornelis och Fred Åkerström, de spelade på nylonsträngar, säger han.

Överraskande möte

Vi kommer in på det socialdemokratiska alternativet till vänsterns socialistiska visioner och Mikael Wiehe svarar med en liknelse. Kapitalismen är en skenande häst och socialdemokratin är dess ryttare, otänkbar utan häst. Men Mikael håller fram Olof Palmes betydelse för apartheidregimens fall i Sydafrika.
Stolt berättar han att han själv inbjöds att närvara vid Mandelas presidentinstallation. Dagen efter gick han och hans fru omkring i Pretoria och gick in i en verkligt snobbig presentbutik. Där stod en lika snobbig vit expedit och undrade om de var turister i Sydafrika. Mikael berättade att han varit med om presidentinstallationen och expediten undrade vad han ansåg om den.
"En sensation", svarade Mikael, "fantastiskt att det gick den vägen. Förresten har jag varit med om att spela in tolv miljoner kronor till ANC."
Då föll den snorkiga expediten den lufsige rocksångaren om halsen och berättade att hon också hade arbetat för ANC i många år.
"Och varje gång vi satt i fängelse skickade vi tacksamma tankar till svenskarna, som stödde oss och hjälpte oss", sa hon, berättar Mikael Wiehe, lika delar rörd och stolt. Och jag tänker att nog har han varit med och förändrat världen.

Berit Åberg, Vi nr 11/12, 12 mars 1998